Något gammalt, nytt, lånat och blått

Dags att botanisera lite i bokhyllorna igen. Lite bröllopsskrock måste väl funka på böcker också?

Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Vilka fyra böcker skulle du då välja?

Jag har valt ut en kvinnokvartett och tillbringat morgonen med att bläddra i de tre som inte finns omnämnda på bloggen ännu.

Något gammalt: Gå dit hjärtat leder dig av Susanna Tamaro, som är en stillsam och fin bok som enligt baksidetexten kallats ”90-talets kvinnoroman”. Den handlar om en mormor som skriver till sin dotterdotter. En viktig person för dem både är dottern och tillika mamman. Hon som dog när hennes dotter var väldigt ung och hon själv bara 33 år gammal. Det här är definitivt en brevroman som är både läsvärd och välskriven. De tre kvinnornas historia följde med mig länge och jag skulle gärna återse dem. Jag har läst fler böcker av Susanna Tamaro, alla mycket bra, men nu var det länge sedan. Jag skulle gärna läsa Lyssna på ditt hjärtas röst.

Något nytt: Min nya bok är Bara ett barn av Malin Persson Giolito som jag läste jag ut i veckan och tyckte mycket om. Jag gillar att Persson Giolito blandar genrer helt vilt och tycker om hennes engagerade sätt att skriva. Mer om boken kan du läsa här.

Något lånat: Kvinnor på gränsen till genombrott av Ulrika Knutson handlar om några av de kvinnor som kämpade för sina och andra kvinnors rättigheter under 1900-talets första årtionden. De tillhörde Fogelstadsgruppen och några av dem skrev i tidningen Tidevarvet. Jag läser boken i små portioner och fascineras återigen av Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i Sveriges Riksdag som följt med mig sedan jag skrev en C-uppsats om henne. Elin Wägner, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin, Emilia Fogelklou, Klara Johansson, Hagar Olsson, Alexandra Kollontay och Siri Derkert. Om kvinnorna skrivit historia (och historieböcker för den delen) hade alla vetat vilka de var. Nu är många av dem bortglömda.

Något blått: Bodil Malmstens loggböcker är både vackra och bra. Kom och hälsa på mig om tusen år, smaka på titeln då den lägger ribban för resten av boken. Just den här fick jag av mamma en jul och det var den första av loggböckerna jag läste. Jag tycker om Malmstens funderingar kring livet i Franrike, som utböling och inte sällan behandlad som mindre vetande. Jag tycker om hennes bitska formuleringar när hon visar sin avsky mot Sarkozy och jag gillar de vardagliga betraktelserna och frustationen över mullvadarna i trädgården. Jag gillar helt enkelt Bodil Malmsten och hennes sätt att skriva.

Läs också: