Om pandemins påverkan på kulturens innehåll

Vi vet redan att de som skapar kultur, i alla fall böcker, tv-serier och filmer, kommer att behöva ta hänsyn till pandemin oss dess påverkan. Det går helt enkelt inte att låta en fiktiv berättelse utspela sig 2020 eller 2021 utan att nämna covid-19. Främst märks det på tv-serier som redan innan varit fast förankrade i samtiden och nu måste fortsätta ta hänsyn till den. Alternativet att snabbspola och plötsligt hamna i framtiden finns inte riktigt.

Ganska nyss skrev jag om Josephine Bornebuschs film Orca och trots att den utspelar sig under våren 2020 när pandemin drar in över världen lyckas den hålla det mesta av eländet på avstånd. I sjuttonde säsongen av långköraren Grey’s Anatomy spelar den istället snarare huvudrollen, vilket inte är så konstigt med tanke på att vården verkligen påverkas mycket av sjukdomen. Det gör dock att jag har svårt för att titta och trots att jag följt varje säsong är jag nu tveksam till om jag verkligen ska fortsätta. Att leva i pandemin och dessutom behöva bli påmind om dess värsta sidor blir lite för mycket. Alldeles för mycket blir det när doktor Baileys dementa mamma kommer in akut med svår covid. Nu ska jag helt ärligt säga att jag egentligen varit beredd att ge upp serien under de två senaste säsongerna, då den efter allt för många avsnitt tappat i kvalitet, men att pandemin skulle förstöra vår relation hade jag kanske inte räknat med. Samtidigt har jag svårt att släppa taget.

Värre är det med mina två favoritserier This is Us och A Million Little Things som jag verkligen inte är beredd att ge upp. Även här finns pandemin med så klart och det stör mig. Jag vill få dramatisk underhållning och svärta funkar fint, men jag vill helst av allt få vara fri från covid-19 som redan förstör allt och lite till. Visst inser jag att pandemin måste få ta plats, allt annat vore märkligt, men jag gillar det ändå inte. När allt är över kanske det finns en funktion i att se tillbaka och kanske bearbeta det som varit, men så länge vi är mitt i det orkar jag faktiskt inte. Jag vill ha mina favoritserier coronasäkrade och helst av allt coronafria.

Frågan är hur det blir i framtiden. Kommer författare och regissörer undvika pandemin, eller frossa i den. Kommer vi att få uppleva en massa böcker, filmer och tv-serier som utspelar sig 2019, eller blir det fullt av dystopier och eländesskildringar från 2020 och 2021? Vad tror du och vad önskar du?

2 reaktioner på ”Om pandemins påverkan på kulturens innehåll”

  1. Bengt Erik Eriksson

    Inte sällan upplever jag det som att pandemin trycks in i ett redan färdigt manus och att integrationen inte fungerar eller att inga direkta mervärden uppstår. Så är det exempelvis i den annars på alla vis utmärkta Tritonus av Kjell Westö. Självklart förstår jag viljan att vara aktuell, men kanske det är så att vi ännu inte har några fruktbara perspektiv på den pandemiska erfarenheten och att pandemin just bara blir en aktualitetsmarkör och inget som egentligen fördjupar berättelsen. Sådana böcker, serier, filmer och musikverk kommer givetvis att bli skapade. Kanske det bara helt enkelt är för tidigt än.

    1. Det kan absolut vara för tidigt. För mig är det definitivt för tidigt. Fick dock en kommentar på twitter av någon som tyckte att det var skönt att få se skildringar av pandemin och på så sätt hantera den.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: