Förra året köpte jag en femårsdagbok som jag försökt att skriva varje dag i. Förra veckan kom jag ikapp mig själv och läste om presskonferensen då regeringen berättade att gymnasieskolorna skulle stängas. Vi hade knappt en dag att ställa om till distansundervisning och på eftermiddagen fick jag veta att jag dagen efter klockan 8.30 skulle utbilda kollegorna i Classroom och Google Meet. Det senare var helt nytt för mig. Ett år senare är det en del av vår ganska tråkiga och distanserade vardag.
Josephine Bornebuschs film Orca utspelar sig i början av pandemin som vi fortfarande lever mitt i. Vi får möta ett antal människor i Stockholm, som till största del kommunicerar via videosamtal. Bornebusch spelar småbarnsmamman Matilda som flyr man och barn och tar in på hotell några kvarter hemifrån. Hon säger att hon är på jobbresa, men sanningen är att hon vill fly sitt liv. Hemma väntar John, spelad av Erik Johansson och barnen som hon självklart älskar, men är så vansinnigt trött på. Det här är bara en av många förbjudna känslor som får ta plats i Orca och jag är glad över att de får göra det. Matildas syster Vida (Vera Vitali) är influencer och systrarna verkar på ytan vara väldigt olika. Vi får också träffa deras pappa, först som psykolog åt en kvinna som jobbar som agent åt skådespelare men sedan som en pappa som flytt. Flykt är på många sätt ett genomgående tema och något som är lätt att fly in i i är datorn.
Orca spelades in på ett smittsäkert sätt med olika skådespelare, ibland hemma hos dem. En stor del av skådespeleriet tar plats på datorskärmen i olika samtal mellan skådespelarna och det hela har klippts ihop i efterhand. Videosamtalen berör. Närheten och avståndet på samma gång som blir så tydligt när en karaktär försöker trösta en annan och säger ”Jag vet, du är där och jag är här”. Så som vi levt det senaste året. Långt borta ifrån varandra allt för mycket. Tekniken kan föra oss närmare varandra, men det där avståndet kan aldrig överbryggas.
Egentligen är det för tidigt för mig att se filmer och tv-serier om covid-19, men Orca handlar inte bara om avstånden som pandemin skapar, utan om så mycket mer. Så mycket får plats i samtalen mellan karaktärerna och trots att de är många bryr jag mig om dem allihop. Fantastiska skådespelarinsatser från gamla rävar som Marie Göranzon och Peter Andersson och nya stjärnskott som Alba August och Gustav Lind. Det är en fin film som berör och jag är glad att jag såg den. Trots all svärta väcker den en hel del hopp och hopp är det vi kanske behöver mest av allt just nu.
en märklig vardag vi lever i, kanske vardag för all framtid… lite småmysigt ändå med maken pratandes engelska bakom dörren… all plexiglas i mataffären, på biblioteket, mellan löpbanden på gymmet…. fimparna börja nästan, men ansiktsmasker på marken… kommer vi iväg till Harry Potter med barnbarnen… innan de växt för stora… vill nog inte se film om denna märkliga vardag…
Jag tyckte att filmen var väldigt fin, men visst är det sorgligt också med avstånd. Vissa ser nog ändå mer av sina barnbarn när alla lärt sig att ringa via facetime, men i verkligheten blir det inte så ofta. Vi firade påsk ute igår med makens familj och idag ska vi träffa min i mammas trädgård.
vi är fyra generation som bor nära, vi har umgåtts nästa hela tiden när alla friska, mycket utefika, på solig altan, familjevis, inga stora sammankomster. Nästan oförändrat ett helt år.
Skönt! Eftersom jag arbetar i skolan och träffar många vågar jag inte umgås med den äldre generationen. Har redan mist en pappa i covid och det gör nog att jag är oroligare än många. Skönt med varmare väder så att det går att ses utomhus!