Dag: 9 september, 2020

Den 25:e vinnaren av Women’s Prize for Fiction

Det blev ingen livesändning av prisutdelningen för mig idag. Onsdagar är nämligen spelkväll hos familjen O och vi har spelat Spader Dam, eller Hjärter som det väl heter när det spelas på datorn. Två omgångar blev det, är jag förlorade stort första och vann andra.

Istället fick jag titta på prisutdelningen i efterhand och det funkade fint det också. Sändningen inleddes med en bildkavalkad över de tidigare 24 vinnarböckerna och jag påmindes om utmaningen #ReadingWomen som helt ärligt går sådär. Klart är i alla fall att jag vill läsa årets vinnarbok.

Martha Lane Fox, en av kvinnorna i årets jury, är den som inleder sändningen. Hon talar om priset som grundades för 25 år sedan och under åren lyckats lyfta kvinnliga författare. Hon talar också om hur läsning och böcker förhoppningsvis gett människor glädje under detta på många sätt fruktansvärda år. I katastrofer, såväl som i vardagen är det inte sällan kvinnor som har det svårast och därför är det ännu viktigare att

Jurymedlemmarna älskade olika böcker av de nominerade, men enades om att årets vinnare hade något speciellt. Sex böcker presenterades av de fem jurymedlemmarna innan den slutliga segraren korades. Faktiskt blev jag riktigt rörd när Maggie O’Farrell avslöjades som årets vinnare för sin bok Hamnet och fick torka bort en tår i ögonvrån. Jag har följt henne sedan debuten för 20 år sedan och hon tillhör en av mina absoluta favoritförfattare. Det kändes stort att få se henne ta emot ett av de viktigaste litteraturpriser som finns och fint att få dela hennes glädje. Hamnet kommer snart på svenska och det är favoritförlaget [etta] som ger ut den, vilket gör det hela ännu mer speciellt. För en litteraturvetare och boknörd är det också extra spännande att läsa en skönlitterär bok om William Shakespeare.

Efter avslöjandet följer ett samtal från Edinburgh där vinnaren intervjuas av jurymedlemmen Paula Hawkins. Att vara en del av en grupp av 25 stora författare som vunnit Women’s Prize for Fiction är något Maggis O’Farrell lyfter som riktigt stort och det är det verkligen. Hon jämför situationen för kvinnliga författare för 25 år sedan med nu och hur Women’s Prize for Fiction haft en stor betydelse för förändringen. Det finns mycket kvar att göra, påpekar hon, men det har trots allt hänt en hel del.

Maggie O’Farrell tackar bland annat sin redaktör och sin agent som hon jobbat med sedan debuten. Även skaparen av det fantastiska omslaget får ett extra tack såväl som hennes engelsklärare. Trevligt!

 

 

Jenny Offill och Bernardine Evaristo inför Women’s Prize for Fiction 2020

Tredje samtalet med de nominerade författarna inför kvällens utdelning av Women’s Prize for Fiction sändes igår och jag såg det nyss.

Weather av Jenny Offill är den första boken att uppmärksammas då Kim Cattrall läste högt ur den. Weather handlar om bibliotekarien Lizzie Benson och när vi möter henne är hon på bilverkstaden och försenad till en föreläsning. Jag har ännu inte läst något av Offill, men hon framstår som intressant och sympatisk. Inspirationen till Weather fick hon när hon flyttade ut på landet och ett fokus är klimatet och aktivism för hycklare. Hon kallar själv sin bok för smal och absurd, vilket får mig att bli nyfiken och avskräckt samtidigt. Offills sätt att beskriva sin skrivprocesser gör det tydligt att det är en annorlunda författare vi har att göra med. Hon berättar hur hon skriver ner enstaka meningar, stycken och idéer som verkar osammanhängande och sätter ihop dem på samma sätt som fåglar bygger sina bon. Spännande!

Näst på tur är Bernardine Evaristo som nominerats för Girl, Woman, Other,  en bok som belönades med Bookerpriset 2019. Uppläsningen görs av Gugu Mbatha-Raw och hon gör det väldigt bra. Kanske är jag extra positiv då det här är en av de böcker på den korta listan som lockar mig mest. Målet med romanen, säger Evaristo, var att få med så många brittiska, svarta kvinnor eftersom de så ofta är osynliga i litteraturen. Hon påbörjade den redan 2013 och hade målet att få med tusen karaktärer, som sedan blev hundra och slutligen tolv då hon insåg att varje karaktär behövde minst 30 sidor för att bli levande och få en tydlig bakgrund. Evaristo säger att boken handlar om hennes erfarenheter och alla de kvinnor hon mött under sitt liv.

Det gemensamma samtalet med de två författarna, modererat av Kate Mosse, handlar dels om deras starka, kvinnliga karaktärer men också om hur de ganska ovanliga böckerna kom till. Offill försöker förklara i bilder hur skrivandet är som att få upp ett kombinationslås och att de olika delarna måste passa ihop på samma sätt som koden gör. Lite är det som en väv, eller som hennes mormor/farmor som sparade på alla små bitar av presentsnören och sedan använde dem. Allt ska med i helheten. Karaktären Lizzie fanns med tidigt i skrivprocessen och skapades utifrån en känsla av rädslan för att förlora saker som är viktiga. Att hon är bibliotekarie handlar om att de är en yrkesgrupp som står för ett socialt skyddsnät i ett land där ett sådant saknas. Oron Lizzie har handlar om hennes familj, men utvidgas till en mer universell oro för världen omkring henne.

Evaristo använder en form som hon använt i sina tidigare böcker och använder sällan punkt, utan låter texten mer påminna om dikter som flyter fram över sidan. Syftet är att kunna blanda berättelserna och inte inte riskera att boken blev en “vanlig” novellsamling. Mosse påpekar att hon är väldigt rättvis gällande hur mycket plats de olika karaktärerna får,  men undrar ändå om Evaristo har någon favorit. Det visar sig att hon brukar besvara frågan olika varje gång hon får den, lite beroende på vilket humör hon är på. I det här samtalet lyfter hon fram Jazz, 19 år gammal och Hattie som passerat 90. Hon säger också att hon hade kunnat skriva en hel bok om Amma, medan Grace kändes ganska färdig.

Offill lyfter något jag tycker är viktigt, nämligen hur skönlitteratur kan få oss att möta människor vi aldrig annars skulle träffa. Även Evaristo håller med om att fler röster måste få höras och det kan de få genom böcker. De talar också om aktivism som får ta plats i deras böcker, mer eller mindre uttalat. Genom att lyfta frågor och karaktärer som sällan får ta plats i debatten kan de förändra världen. Skönlitteratur öppnar våra ögon för saker som funnits där hela tiden, men som vi inte uppmärksammar.

Det här var ett riktigt intressant samtal med författare som jag gärna bekantar mig med. Jag är mycket nöjd med de tre samtal jag lyssnat på och ser fram emot att få veta vem av dem som blir kvällens vinnare. Oavsett så vill jag läsa flera av de nominerade böckerna och det är Hamnet, A Thousand Ships, Dominicana och Girl, Woman, Other som lockar mest.

Veckans kulturfråga v. 37 2020

Onsdag igen och halva veckan har gått. För mig går måndagar alltid av bara farten, medan tisdagar alltid känns tunga och när onsdagen gått känns det som att veckan är över. Just i år har jag ett mördarschema på fredagar, så avslutet är lite tungt, men det gör å andra sidan att helgen känns välförtjänt. Men nu är det inte veckans dagar eller ens favoritveckodagar som veckans kulturfråga handlar om. Den handlar istället om poeter och deras verk.

Vem är din favoritpoet och vilken av hens dikter vill du lyfta fram?

 

Jag presenterade tio favoriter i söndags och egentligen har jag många fler favoriter än så. Jag fuskar därför och presenterar en favorit som inte fick plats bland de tio, även om det nog är Tranströmer eller Szymborska som jag skulle hävda är mina favorit om någon tvingade mig att välja.

Vizma Belševica var en lettisk poet som föddes i Riga 1931. Jag kom i kontakt med hennes dikter via samlingen Kärleksdikter i urval av Per Wästberg och föll pladask. Den samlingen är för övrigt en av de bästa antologier jag läst med ett fantastiskt urval av en poet som delar min smak gällande poesi.

I samlingen Kärlek helt enkelt utgiven 1992 av Natur och Kultur, innehållande dikter från flera samlingar, finns dikten “Enkla rader” ur Havet brinner (1966) som på få rader och med ganska vardagligt språk lyckas berätta massor.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: