Gränser för yttrandefrihet

Julian Barnes senaste bok Tidens larm handlar om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad och för att behålla sin konstnärliga frihet i en diktatur i ett samtal Ann-Sofi Noring, vice museichef för Moderna Museet. Tyvärr saknas dirigenten Daniel Harding, som skulle ha deltagit. Samtalet börjar med att Noring presenterar rysk konst samtida med Sjostakovitj, som finns i Moderna Museets samlingar för att ge en känsla av konst vid förra sekelskiftet. 

Jag har bara läst The Sense of an ending av Barnes, men har Tidens larm på min Kindle. Där samsas den med andra olästa E-böcker med min uppmärksamhet. Barnes är verkligen den äkte engelsmannen personifierad, så brittisk. Att läsa en bok av honom som utspelar sig i Sovjetunionen, i ett annat land i en annan tid vore spännande. 

Redan som fjortonåring började Barnes fascination för klassisk musik och för det ryska. Han studerade ryska i skolan och lyssnade en hel del på Tjajkovskij och senare upptäckte han Sjostakovitj. Han säger sig inte vara intresserad av kompositörers liv, men Sjostakovitj är ett undantag. Han läste Testimony 1979, en bok som påstods vara Sjostakovitjs memoarer, vilket förnekades av Sovjetunionen. Nu var det äntligen tid att skriva sin egen bok om kompositören. Först tänkte han göra denne kompositör anonym, men insåg att det var lika bra att berätta att det var Sjostakovitj. 

Barnes försökte skriva Tidens larm i första person och skrev om den omtalade scenen när Sjostakovitj väntar på att bli bortförd, men det blev inte bra och han körde fast. Istället bytte han till tredje person och insåg att det gav honom mer flexibilitet. Angående scenen finns det egentligen ingenting som säger att den är sann, men historien är berättad många gånger. Det är omöjligt och ganska ointressant att skilja på det som är sant och det som är fiktion, säger Barnes. Han låter till exempel Sjostakovitj ställa frågan om vilken ledare som var bäst för en kompositör, Lenin som tyckte att den var farlig och deprimerande, Stalin som tyckte att han förstod den, eller Crusjtjov som avskydde den? Självklart vet han inte om Sjostakovitj verkligen funderade över det, men spelar det någon roll? Sanningen är ändå att han inte var fri som kompositör. Man fick inte köpa notpapper om man inte var med i facket, inte uppföra någon musik som inte godkänts och om det misstänktes att någon hade “fel” politisk uppfattning förbjöds ens musik, vilket hände Sjostakovitj som Barnes säger var den kompositör som led mest. Även Prokofjev kontrollerades, men inte lika mycket. Sjostakovitj var en snabb kompositör och skrev sådant som staten ville ha, som filmmusik och hyllningar till Stalin, sedan fanns de publika symfonierna och den musik han skrev för sig själv, till exempel kammarmusiken som är svartare än det andra han komponerat. 

Barnes talar om Sjostakovitj olika byrålådor där han förvarade de olika delarna av sin totala komposition. Han insåg när han skrev om bristen på konstnärlig frihet i Sovjetunionen, hur fri han själv varit. Han talar om de texter som andra skrev åt Sjostakovitj i t.ex. Pravda, men ändå ville ha Sjostakovitjs signatur under. I kvarter där kulturarbetare bodde dök den hemliga polisen upp och för bort någon regelbundet. Att då inte vägra att skriva under texter var inte att tänka på. Att vägra vara medlem i kommunistpartiet är inte heller en möjlighet. Det är bara det att det inte spelade någon roll att Sjostakovitj till slut gav upp och gick med i partiet. Makten ville ändå styra honom. 

%d bloggare gillar detta: