Lise Tremblay, Julia Peirone och Ida Linde


Igår läste jag ut Hägern av Lise Tremblay som vi just nu diskuterar på Kulturkollo läser. Jag som inte riktigt ser mig som en novelläsare vill se boken som en kortroman om en by, men visst går de att läsa som noveller. Med det lilla samhället som fond bildar de dock en helhet. Norrut åker man för att dö av Ida Linde har stått på min läslistan sedan den var ny, men jag kan ändå se kopplingen mellan författarnas verk och bilderna som också visas under samtalet.

Julia Peirone är fotograf och hennes bilder visas nu på Moderna Museet. Ett tema som genomsyrar bilderna är kvinnor och då främst de som går, men också de som faller. Peirone talar om skam och hur den är ständigt närvarande. Där kan humor vara ett sätt att hantera det svåra.

Tremblay talar om vikten av att resa sig och hur självdistans och humor är viktigt. I små byar är skammen alltid närvarande, men det är ingenting man pratar om. Hon talar också om kvinnor som går och hur hon själv inte var medveten om att det faktiskt var så i Hägern tills hon fick en fråga om det i en intervju. I Huset på Saint Pauls väg symboliserar tystnaden skammen. Det som man inte får tala om, som är mammans psykiska hälsa. Det blir en slags flykt in i tystnaden och en verklighet som inte är verklig, utan en anpassad sådan. Det skapar en slags distans och den här distansen försökte Tremblay komma förbi i skrivandet av boken som handlar om hennes fars död och hennes mors sjukdom och galenskap. Hon skrev den efter föräldrarnas död och det blev ett sätt för henne att bli sig själv på riktigt. Hon har skrivit fram sig själv som person, vilket kan låta pretentiöst, men det är sant. Hennes skrivande är ett behov.

Distansen är viktig och Linde knyter an till rubriken för samtalet som är “Hur nära får man gå”. Som fotograf, säger Peirone, ger kameran en naturlig distans, men samtidigt tillåter den en att komma väldigt nära och fånga något personligt. Det gäller att ha respekt för de man porträtterar, men också känna sympati. Inte sällan iscensätter hon misslyckanden, som kvinnor som ramlar likt misslyckade modeller på en catwalk.

Peirone kom till Sverige som liten och hade ett behov av att iaktta för att förstå. Fotograferandet blev ett sätt att iaktta intensivt. Hon hade tankar på att skriva för att förstå, men hade svårt att välja mellan sina två språk. Kameran blev en bra kompromiss. Att fotografera blir också en kompromiss mellan det iscensatta och det oplanerade. Hon använder en studio och har en tanke med vad vill porträttera, men allt går inte att planera.

Även skrivandet är en kompromiss mellan det som hon vill skriva och det som blir, säger Tremblay. Hon hamnar alltid i en osäker period och därefter brukar hon komma igång med ett skrivande som ger en bok. När hon skrev Huset på Saint Pauls väg oroade hon sig över att hennes far blivit nästan fixerad över de som dött, vilket gjorde att hon själv började skriva om “sina” döda.

Linde ställer frågan om gränsen mellan sanning och fiktion och Peirone påpekar att även om kameran tar bilder av verlligheten blir det en bild av en fiktion och en vision. Situationen där skapandet sker är i sig fiktion. De som skapar använder verkligheten, men skapar en fiktion.

Linde säger själv att hon har svårt att skilja på fiktion och verklighet ibland, då fiktionen blir ett sätt att förstå verkligheten. De kompletterar varandra. Tremblay påpekar att romanen är sannare än verkligheten, då den är en genomtänkt bild av det som hänt. Allt berättat är fiktion, men att det då skulle bli fantasi eller icke-sant är en missuppfattning. Fiktionen är sannare än verkligheten upprepar hon med emfas.

Tremblay talar om detaljerna i Peirones bilder, de som krossar det vackra. På samma sätt säger många att hon skriver. Peirone kopplar tillbaka till Tremblays texter där glamouren kan anas, men inte sällan förstörs. Det komplexa i personskildringarna skapas av detaljerna, säger hon.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: