Ett land att dö i

Abdellah Taïa är från Marocko och landets första öppet homosexualla författare. Jag har tidigare läst hans självbiografiska böcker Ett arabiskt vemod och Frälsningsarmén. Hans senaste bok Ett land att dö i är en roman, men Taïas röst finns kvar. Året är 2010 och platsen är Paris. I korta fragment får vi lära känna Zahira, en äldre prostituerad och hennes vän Aziz, som genomgår en könskorrigering. Mojtaba, homosexuell flykting från Iran formar med dem en ovanlig treenighet. Zahira tar ett uppehåll från sitt jobb och firar Ramadan tillsammans med honom.

Taïa rör sig bland samhällets utsatta och ger en röst till de som aldrig hörs. De som inte räknas. Hans berättande byter perspektiv och röst ofta för att få fler att komma till tals, vilket ibland gör texten svår att hänga med i. Hemligheten är att bara låta sig dras med och översköljas av ord och känslor. Vi förflyttas i tid och rum med känslor och minnen som vår ciceron. Vi lär känna de som kämpar för sin existens och sin frihet, men som inte sällan kämpar i motvind.

Den som berör mig mest är kanske Aziz som äntligen får bli den kvinna hon alltid varit. Zanouba är namnet och kroppen är en annan. Trots detta översköljs hon inte av lycka. Tvärtom känns livet nästan mörkare än innan. Hon säger själv att hon borde fira och ställa till med fest, men istället gråter hon dag och natt. Stödet i det svarta är Zahira.

Att Zahira har så mycket kärlek inom sig efter allt hon upplevt är verkligen fantastisk. Hon utnyttjas ständigt och hör inte till varken sitt nya eller gamla hemland. Rotlösheten är en stor del av hennes liv, men då hon inser att det vore för svårt att återvända är det i Paris hon försöker skapa sig ett liv. Ett riktigt liv.

Att läsa Abdellah Taïa är en upplevelse. Språket är så överväldigande och tränger in i varje por. I september kommer han till Bokmässan i Göteborg och jag ser så otroligt mycket fram emot att få lyssna till honom. Världen behöver Abdellah Taïa och många fler som honom.