Dag: 8 mars, 2015

Hirdman lärde mig att problematisera

NYAST_KVINNA_BANNERN

På många sätt var jag lyckligt omedveten om de olika förutsättningarna för män och kvinnor när jag växte upp. Fokus låg mer på orättvisor i världen gällande fattiga och rika. Det måste varit när jag började gymnasiet som jag började fundera mer aktivt, men det tog många år till innan jag verkligen såg jämställdhet, eller bristen på densamma, utifrån strukturer, inte bara utifrån mig själv.

Det finns flera texter som påverkat mig, Det andra könet av Simone de Beauvoir är en (för den som inte orkar läsa hela tegelstenen rekommenderar jag förordet), Flickan och skulden av Katarina Wennstam en annan, men mest har Yvonne Hirdman påverkat mig och min syn på samhället. Med sin teori om genussystemet och de olika sfärerna för kvinnor och män, gav hon mig en förklaringsmodell för att förstå det jag tidigare bara irriterat mig på.

För mig handlar feminism och jämställdhetsarbete inte om att skapa skuld. Det blir liksom inte bättre för någon. Det går inte heller att tala om jämställdhet, utan att också tala om hbtq, eller diskriminering av andra anledningar. Men vi måste alla förhålla oss till att maktförhållandet i samhället behöver förändras. Visserligen har det hänt en hel del de senaste 150 åren. Det är inte längre bara rika, vita, män som har makt, men de befinner sig ändå i de positioner, eller i de sfärer, där makten finns.

Yvonne Hirdman är för mig en stor förebild, då hon kombinerar starka känslor med ett vetenskapligt språk. Det är bra med teorier som ger oss förklaringsmodeller, då de gör att det också blir lättare att se vad som behöver förändras. Hirdman har anklagats för att vara determinist, men jag ser det inte så. Bara för att vi vet hur strukturerna ser ut behöver vi inte bli offer för dem.

I gårdagens DN fanns en ganska hård och bitter artikel om Yvonne Hirdman, där hon bland annat talar om den underordnades tendens att känna skam:

Människor som är underordnade och som känner skam för att de är underordnade blir sällan generösa och storsinta. Sanningen är väldigt sorglig. Jag är inte biologist men till och med kroppen formas av miljön; det innebär att kvinnors synapser i hjärnan inte har fått röra sig lika fritt och vilt. Det är som lindade flickfötter som senare inte kan springa.

Jag märker mer och mer att människor anser att feminismen endast kan innefatta de som bc000559c04146b63f508ddab18a457ehar tolkningsföreträde, det vill säga de som är kvinnor och därmed förtryckta. Jag kan förstå tanken, men tycker att det är synd att feminister begränsar feminismen. Då finns risken att det vi kan förändra också begränsas. Att vi inte talar om de strukturer som gör att flickor begränsas eller att vi har fullt upp med att leta syndabockar, snarare än att förändra samhället.

Mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett om kvinnor på Internationella Kvinnodagen ägnas åt Yvonne Hirdman, för att jag vill lyfta en människa som drivs av en vilja att förstå. Det är min drivkraft också, att förstå för att kunna förändra och inte bara skuldbelägga.

Jag är ingen agitator utan drivs bara av att förstå, av att verkligen förstå hur förtryck fungerar. Varför är vi alla fångade i patriarkatet som i ett grekiskt ödesdrama?

 

Foto: Helene Ringberg

Internationella Kvinnodagen för alla

8mars

Idag är det Internationella Kvinnodagen, den dag på året då media problematiserar kvinnors situation i Sverige och världen. Missförstå mig rätt, det är bra att det görs, men det borde göras mer och oftare. Som Sarah Britz skriver i dagens GP:

Men jag vill slå fast – kvinnohat och våld mot kvinnor är ingen kvinnofråga. Det är en brännande samhällsfråga, aktuell 365 dagar om året, som involverar alla som anser sig ha rätten att leva i ett demokratiskt samhälle.

Det är så lätt att tänka att vi ändå har det bra i Sverige. Att vi kommit så långt att vi inte behöver prata om jämställdhet. Men hatet, hatet blir inte mindre, snarare grövre då den bittre hataren så lätt kan slänga ut något via sin dator eller telefon. Hatet som nästan knäcker vissa kvinnor, som gjort misstaget att tala om bristen på jämställdhet och jämlikhet som ett problem. Alexandra Pascalidou är en av dem, men då hon är en synnerligen modig människa låter hon sig inte knäckas. Tack vare modiga kvinnor som Alexandra Pascalidou finns det hopp om världen. Och kampen är som Sara Britz skriver allas. Därför ger också dessa afghanska män kvinnor hopp. Vi får inte förenkla det till att alla män är förtryckare och alla kvinnor offer, men vara medvetna om att det finns samhällsstrukturer som gör att detta maktförhållande är allt för vanligt.

Även Birgitta Ohlsson skriver om kvinnors situation idag och då om den ekonomiska förutsättningen som krävs för att uppnå jämställdhet och jämlikhet. Jag har svårt att se hur vägen dit ska gå via RUT, men frågan är större än partipolitik, eller borde vara det. En inkomst gör att kvinnor kan lämna en situation som förtryckt. Det är inte det enda som krävs, men inkomst är en förutsättning för att kunna styra sitt liv. Jag tänker på Maj, huvudpersonen i Kristina Sandbergs trilogi, som placerades i ett liv hon inte önskat.

Jag läser också kommentarerna till Ohlssons text och det är som vanligt kommentarerna som gör mig gråtfärdig. Vems fel är det att kvinnor inte har en lön att leva på? Självklart deras eget. De får väl välja bort barn, man och vissa jobb om de nu tycker att dessa saker är fällor. Hur enkelspårigt är inte ett sådant resonemang? Poängen är möjligen att det ofta talas om kvinnofällor, men sällan om mansfällor. För visst är dagens ojämställda samhälle på många sätt en fälla även för män.

Vi lever i ett av världens mest jämställda män hävdar många. Ändå har vi lång väg att gå innan män och kvinnor värderas lika högt. Läs bara denna artikel om hur svenska politiker blir bemötta.

 

%d bloggare gillar detta: