Dag: 25 juli, 2014

En gubbig lista

“Måste du alltid vara fixerad vid att det ska vara 50/50?”

Jo, just så är det och därför är jag lite extra sur över årets långa lista till Man Booker Prize, där 4 män och 2 kvinnor i juryn har utsett 10 mäns och 3 kvinnors böcker till listan. Dessutom är det en mycket vit lista, vilket gör mig minst lika upprörd.

Vi är så himla vana vid den här ojämlikheten att allt för få reagerar och många av de som reagerar gör det som i kommentaren ovan. Är det verkligen så himla noga att långa listor till bokpris inte består av mest män? Jag tycker definitivt det.

Nobelpriset i litteratur har gått till tretton kvinnor sedan 1901. Tretton. Inom de andra priskategorierna är det ännu värre, i fysik, kemi och medicin har femton kvinnor prisats, mot 539 män. I vissa fall har kvinnornas chefer fått priset, inte de kvinnor som faktiskt gjort upptäckten. Men visst, gällande vetenskap kanske det går att skylla på bristen på kvinnliga kandidater, även om det är ett kasst argument, men inom litteraturen går det knappast.

Men i Sverige är vi väl ändå jämställda? Jag hittade en artikel ur SvD, visserligen från 2009 men inga under har mig veterligen skett sedan dess. Då hade 28% av priserna i den skönlitterära klassen gått till kvinnor. En möjlig förklaring ger Stefan Eklund:

“En förklaring kan vara att Augustpriset gärna går till breda epiker – en genre som oftast företräds av män.”

 

Så det gäller alltså att skriva i en speciell (manlig) genre för att få ett pris? Så kan det vara, men det gör det inte desto mindre fel. Snarare tvärtom. Jag tror dock att det ligger en del i det. Jag läste Främlingens barn av Alan Hollinghurst, som fick Man Booker Prize 2004. En mycket bra bok, men en bok som om den vore skriven av en kvinna aldrig skulle fått ett pris. En familjesaga blir episk skriven av en man och känslosam skriven av en kvinna.

Någonting säger mig att Anders Cullhed har mer rätt:

”Jag tror att utfallet vad gäller vinnarna beror på vanlig genusblindhet, att man av gammal tradition förknippar högklassig litteratur med litteratur som skrivs av män.”

Män vinner alltså fler litterära priser av gammal och ohejdad vana. Det är en förklaring jag kan tycka är rimlig. Men en jury bestående av flest män är det inte heller konstigt att just Man Bookers långa lista ser ut som den gör. Män väljer män. Med det sagt låter jag ingen skugga falla över de författare som finns med på listan. Deras böcker är säkert fantastiska. Det är urvalet jag reagerar på. För ett urval görs alltid.

 

Vilka är då nominerade?

To rise again at a decent hour av Joshua Ferris

Joshua Ferris är från llinois, bor i New York och har tidigare släppt två kritikerhyllade böcker. Han fanns också med på The New Yorker‘s ’20 Under 40’ list of fiction writers. To rise again at a decent hour handlar om Paul, 40 år precis som jag och Joshua Ferris, tandläkare och inne i en livskris. Låter som en bra bok.

The Narrow road to the Deep North av Richard Flanagan

Richard Flanagan är från Australien och hans bok, som lånat titeln från en känd japansk bok, utspelar sig i ett japanskt läger för krigsfångar under andra världskriget. En läkare och fånge tänker tillbaka på en kärlekshistoria. Det kan vara en bok för mig.

We Are All Completely Beside Ourself av Karen Joy Fowler

Karen Joy Fowler är amerikanska och beskrivs som Science-Fiction-författare, men har på senare år skrivit annat. Det här är en bok jag haft ögonen på, men inte läst. Jag försökte med Fowlers största succé The Jane Austen Bookclub, men fastnade inte och gav upp. We Are All Completely Beside Ourself verkar dock vara en typisk Linda-bok med en familjetragedi som långsamt avslöjas.

The Blazing Word av Siri Hustvedt

Jag har ett komplicerat förhållande till Hustvedt, jag har inte gillat allt jag läst, men älskade till exempel Vad jag älskade. Till hösten kommer denna litterära gigant till Bokmässan och jag vill definitivt läsa The Blazing Word.

J av Howard Jacobson

Howard Jacobson är från Manchester och en riktigt bokprisförfattare. Han vann Man Booker Prize 2010 med The Finkler Question. J är en kärlekshistoria som utspelar sig i framtiden och jag vill gärna att någon annan läser innan jag ger mig på den …

The Wake av Paul Kingsnorth

Paul Kingsnorth är från Storbritannien och har tidigare skrivit facklitteratur och poesi. The Wake är hans första roman. Den utspelar sig några år efter slaget vid Hastings och låter på pappret definitivt inte som en bok för mig.

The Bone Clocks av David Mitchell

David Mitchell är en brittisk författare som återfinns på en rad långa och korta listor för tidigare Man Booker Prizes. Detta skulle kunna göra att han tjänat ihop till ett pris. The Bone Clocks utspelar sig 1984 och handlar om Holly Sykes som rymt hemifrån. Vi får sedan följa henne under hela livet och det skulle kunna vara spännande.

The Lives of Others av Neel Mukherjee

Neel Mukherjee föddes i Calcutta, men utbildade sig i Oxford och Cambridge och bor nu i London. Han är litteraturkritiker och skriver recensioner i en rad dagstidningar. The Lives of Others utspelar sig i Calcutta 1967, handlar om Supratik som engagerar sig i en extrem politisk grupp och verkar riktigt spännande.

Us, David Nicholls

David Nicholls är från Stprbritannien och hans förra bok En dag var en formidabel succé. Us handlar om ett äktenskap på upphällning, en man som försöker vinna tillbaka sin fru och en resa runt Europa. Jag har bara läst En dag av David Nicholls och tyckte om den. Den tillhör knappast de episka romaner som påstås vinna priser, något jag visserligen tycker är rätt trevligt. Det finns andra genrer som är minst lika bra, eller bättre om du frågar mig.

Orfeo av Richard Powers

Richard Powers bor i Los Angeles och har fått en del litterära priser tidigare. Dock inte Man Booker Prize. Orfeo låter som en riktigt udda bok om en kompositör som i sitt microlabb söker efter musikaliska mönster i DNA, något som polisen börjar undersöka. Mycket svårt att veta vad det här är för bok, skulle kunna vara fantastisk eller bara riktigt konstig.

How to be Both av Ali Smith

Ali Smith är en brittisk författare som skriver annorlunda romaner, inte sällan där det dyker upp en främling som förändrar livet för huvudpersonerna. Hon har tagit plats på Man Booker Prize korta och långa lista ett antal gånger och jag hoppas att hon vinner denna gång. How to be Both handlar om konst, men beskrivs på ett lite snurrigt sätt minst sagt. Omslaget är dessutom märkligt feelgood, men jag kommer definitivt att läsa.

History of the Rain av Niall Williams

Niall Williams är en irländsk författare som tidigare skrivit åtta romaner. History of the Rain handlar om Ruth som är dotter till en poet. Hon letar efter information om honom genom hans böcker, både de han skrivit och de han äger. Kan vara något kanske.

 

Den korta listan presenteras nionde september.

Jag är sjukt imponerad

9780670919864H

Ghana must go är Taiye Selasi debutbok. Jag är så vansinnigt imponerad av henne. Egentligen var jag det utan att ha läst ett enda ord av henne, bara av att ha sett henne, lyssnat till henne  berätta om sin bok och läsa ut den på Stockholm Literature i höstas. Hon var en uppenbarelse, så full av energi och så lätt att falla för.

Taiye Selasi läste ett stycke från sin bok, som också finns på svenska med titeln Komma och gå. Hon berättade att hon fick idén till boken då hon befann sig på ett yoga-ställe i märkaste Småland. En upplevelse som förutom detta var allt annat än fantastisk. Debutboken har hyllats och i magasinet Grantas lista över 20 begåvade författare under 40 finns hon med, trots att hon då bara precis släppt Ghana must go. Hon jämförs med Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie och spås en lysande framtid.

I Ghana must go berättar hon en familjs historia. En splittrad familj, som ska begrava fadern de inte träffat på länge. Kweku Sai, den begåvade läkaren, som lämnade dem och återvände till sitt hemland Ghana. Han som de alla saknar, trots att han inte varit en del av deras liv på mycket länge. Det är äldste sonen Olu, som blivit läkare som son far, tvillingarna Kehinde och Taiwo, de som varit ett och nu inte setts på länge och slutligen Baby Sai, Sadie, som snart fyller 20. Fyra individer som råkat få samma föräldrar, eller finns det mer än så mellan dem? Han lämnade också Fola, sitt livs kärlek, och hon levde vidare så gott det gick. Tog hand om de fyra barnen, misslyckades i mycket, men gjorde alltid sitt bästa. Mycket pratar de aldrig om, men tystnaden är långt ifrån harmonisk. Vissa saker måste sägas.

Historien börjar precis innan Kweku dör, eller långt tidigare. Selasi berättar snyggt, en pusselbit i taget, om familjemedlemmarnas öde. En efter en träder de fram ur skuggorna och  häller ut sina öden framför mig. Jag översköljs och lider med dem. Därmed inte sagt att Selasi på något sätt skrivit en vräkigt känslosam historia, tvärtom är känslorna återhållsamma och språket återhållsamt. Varje ord förmedlar precis det författaren vill förmedla, ingenting är onödigt. Starka känslor kan helt klart förmedlas på ett mycket stillsamt sätt. Det var länge sedan jag greps så av människor i en bok.

Jag är som sagt galet imponerad och mycket förväntansfull på vad Selasi ska hitta på i framtiden. Språket i Ghana must go är helt otroligt bra, innehållet viktigt och sättet hon skriver är komplext utan att bli för komplicerat. Det här är helt enkelt en sjukt bra bok.

Här kan du lyssna på utdrag ur boken.

 

%d bloggare gillar detta: