Måste bara påpeka en liten, liten sak. Länkningar och många läsare i all ära, men det är kommentarerna som är det roligaste. Och då inte bara “vadbraduärkommentarer” utan mest av allt kommentarer som kan generera en diskussion. Vi diskuterar för lite tycker jag.
Mina frågor från förra inlägget kvarstår. Finns det bloggar som du tycker är finare än andra? Har man en finare blogg om man inte recenserar böcker man fått från ett förlag? Hur tänker du?
Det är snart vår och blommorna börjar titta upp så smått. Då jag just läst ut en blombok blir det en topp-5 böcker med blommor i titeln. Jag satsade på 5 vårblommor, med det gick sådär.
1. Jag läste just ut Tusenskönor av Kristina Ohlsson. En mycket, mycket bra deckare.
2. …och en fräck förgätmigej av Lars Wolf är en mycket bra bok om lyrikundervising.
3. Wolf har också skrivit Till dig en blå tussilago som också rekommenderas.
4. Tulpanfeber av Deborah Moggach är en ruskigt bra bok om handel med tulpanlökar som vore de guld och ädelstenar.
5. Så länge solrosorna blommar av Viveca Lärn läste jag för många år sedan. Minns inte mycket av den, men kommer ihåg att jag tyckte mycket om den.
Vilka blomböcker gillar du?
Det har diskuterats meningen med bokbloggar det senaste. Karin började med att uppmana oss att länka mer och därmed sprida tankarna kring böckerna vi läser mer. Detta skulle ge oss fler läsare och mer inflytande, vilket är bra både för oss och förlagen.
Diskussionen i kommentarsfältet gick varm och många skrev att de endast bloggar för sitt eget nöjes skull och inte tänkte varken på förlagen eller gratisböckerna. Länka? Absolut, men inte för länkandets skull utan för att någon annan faktiskt skrivit något bra.
Flera kontrade och Bokmania skrev om bokbloggars inflytande och uppmanar till ökad länkning då syftet med bokbloggar är att verka läsfrämjande.
Vixxtoria tycker som jag att det är kul om människor utanför bokbloggosfären kommer i kontakt med bokbloggar. Inte heller jag har dock någon speciellt ädelmodig syn på mitt bloggande. Möjligen kan ett kall vara att sprida lyriken mer, men det går i perioder.
Magnus på a fraction of the web menar att han anar en inställsamhet bland bokbloggare som blir så glada över recensionsexemplar att de hyllar böckerna av bara farten.
Är det finare att tacka nej till recensionsexemplar? Är det finare att skriva om böcker från små förlag? Är det finare att skriva om böcker som få läser? Det luktar lite elitism i debatten och det gör mig rätt irriterad. Räcker det inte att socialdemokraterna har sitt rosornas krig, måste vi börja bjäbba också?
Ja, vi ska definitivt länka till bra inlägg. Ja, vi ska absolut bredda läsningen och inte bara recensera böcker från förlagsjättar. Men vi ska inte glömma att bloggandet faktiskt inte är ett jobb eller ens ett kall.
Jag läser mycket. En hel del recensionsexemplar, både från små och stora förlag. Jag läser deckare, svenska samtidsromaner, chick-lit, lyrik, ungdomsböcker, nobelpristagare och blivande sådana. Betyder det att jag har en fin- eller fulblogg?
För mig är en finblogg en personlig blogg där skribenten recenserar det hon eller han gillar att läsa, där det ofta handlar om annat än rena recensioner, där det dyker upp inlägg som får mig att skratta, känna igen mig, bli förbannad, eller kanske få tänka till. Det personliga är nyckeln till en bra blogg, inte vilken litteratur som recenseras. Det handlar om att inläggen ska vara välskrivna. Det får inte bli så viktigt att marknadsföra sig att kvaliteten och originaliteten glöms bort.
Jag har lite intresse av att endast läsa korta sammanfattningar av böckers handling med en kort efterföljande kommentar om vad bloggskribenten tycker. Det är en konst att recensera personligt och den som besitter den förmågan har i mina ögon en bra blogg oavsett vilka böcker som recenseras. Baksidebloggar som klipper sina recensioner från förlagens hemsidor klarar jag mig utan. En sådan bloggare kan skriva om en nobelpristagare per dag utan att fånga mitt intresse.
Så ja, jag kommer att fortsätta att blanda och ge. Läsa de böcker jag vill läsa och skita i huruvida de räknas som fina och udda nog. Jag bloggar för att det är så himla kul, inte för att förlag ska tjäna pengar och inte för att jag ska få gratisböcker. Jag bloggar också för att det är socialt och roligt och jag älskar alla frågor som snurrar runt bland oss, då de får mig att upptäcka böcker som jag glömt eller kanske till och med missat helt.
Jag kommer definitivt att fortsätta länka till andras bra och läsvärda inlägg. Jag blir självklart glad av många läsare och jag beundrar dem som engagerar sig mer än jag orkar göra för att få läsare till sin blogg. Mest vill jag dock läsa och diskutera litteratur under trevliga former. Bloggandet bjuder på många trevliga stunder och det behöver inte vara varken stort eller glammigt. Inte heller har jag behov av att diskutera böcker med en massa andra, blir mest stressad av alla cirklar som poppar upp överallt. Jätteroligt och spännande, men ingenting för mig. Jag vill läsa i min takt, på mitt sätt. Jag vill läsa olika sorters böcker, böcker som jag väljer och inte känner jag att jag måste älska en bok för att ett förlag skickat den.
Jag bloggar för mig, för lugnet, för inspirationen, för diskussionen.
Varför bloggar du?
Ni vet min Boktolva, den som det gick så himla bra med i januari och februari? Nu går det inte så bra. Jag håller på med The Road av Cormac McCarthy och den är så himla seg och tråkig.
Nu vet jag att andra älskar den här boken, Lyran har till exempel utsett den till bästa dystopi, men jag förstår ärligt talat inte storheten. Nu vill jag ha tre skäl (minst) till att jag ska fortsätta läsningen.
Hittills ser min egen lista ut så här:
För
Den är med i Boktolvan.
Det är kul att ha läst den.
Om alla älskar den kan jag provocera många med en sågning.
Emot
Jag kan se filmen med Snygg-Viggo istället.
Jag måste lära mig att avbryta läsning av tråkiga böcker.
Det här är en mycket tråkig bok.
Nu var det ett tag sedan jag såg Black Swan, men jag kan omöjligen släppa den. En så totalt annorlunda och gripande film det var. Fruktansvärt läskig och väldigt förvirrande. Nina är balettdansör och kanske ska hon bli den nya stjärnan efter det att Beth blivit för gammal. Beth spelas av Winona Ryder, som gör en liten men mycket bra roll. Nina är lite väl fascinerad av henne inledningsvis och visst vill hon också ta hennes plats.
Första uppsättningen med den nya primadonnan blir Svansjön och Nina tror sig bli den perfekta vita svanen, något som den konstnärlige ledaren Tomas också är säker på. Frågan är dock om hon fixar att dansa rollen som den svarta svanen. Nina är duktig, men strävar alltid efter perfektion snarare än passion. Nya dansaren Lily har dock passionen och konkurrerar helt klart om rollen.
Historien utspelar sig till stor del i Ninas huvud. Vi får följa hennes väg mot drömrollen och kanske en undergång. Jag är osäker på vad som egentligen händer och det är vad som gör den här filmen så himla obehaglig. Vi bjuds in i en sjuk persons huvud och vet inte riktigt vad som är sant och inte.
Vi vet att Nina lever under extrem press. Vi vet att hennes mamma lever genom henne. Vi vet att Lily är en vän och samtidigt en fiende. Vi vet att Tomas är något av ett svin, men trots allt den som kan uppfylla Ninas dröm. Vi vet att detta är något vi aldrig sett på film förut.
Nathalie Portman är helt galet bra i rollen som Nina och hennes Oscar är definitivt välförtjänt. Jag tycker definitivt att ni ska se henne i denna fantastiska film.