Dag: 25 november, 2010

Tematrio – Obehagligt bra

Så himla svårt tema den här veckan i Lyrans trio. Jag undviker oftast obehagliga böcker, om man med det menar läskigt och har fått fundera ordentligt. Det blir alltså inte så mycket skräck, utan böcker som är obehagliga på andra sätt.

1. I Allt är bara bra, tack av Moa Herngren förälskar sig  Lea i den karismatiske konstnären Michel, som visar sig vara allt annat än trevlig. Sättet han behandlar Lea på är verkligen vidrigt och jag hade svårt att läsa vidare.

2. Lena Sundström har prisats för boken Världens lyckligaste folk och idag kan hon vinna prisets Årets förnyare för filmen om SD Dom kallas rasister, då Stora Journalistpriset delas ut. När det handlar om både Dansk Folkeparti och SD måste jag säga att det inte sällan är så obehagligt att jag inte vill läsa vidare. Jag håller en tume för Sudström ikväll. Hon behövs verkligen.

3. Malin Persson Giolitos bok Bara ett barn är definitivt som ett knytnävsslag i magen. Vad sysslar vi med när barn får lov att fara så illa, trots att alla möjliga myndigheter är inblandade. Skrämmande!

Det började med snö

Helena Österlunds debutbok Ordet och Färgerna innehåller två långdikter som heter just Ordet och Färgerna och ges ut av Albert Bonniers Förlag idag. Jag har aldrig läst något liknande. Först var jag skeptisk, men snart fastande jag och när jag väl fastnat kunde jag inte sluta läsa.

Österlund säger själv att boken handlar om att finna språket. I hennes fall för andra gången efter tio år utan skrivande. Det märks att hon njuter av att ha återupptäckt sitt språk. Hon verkar njuta av varje ord, smakar på det, sparar det och använder det igen och igen. Prövar olika versioner, olika kombinationer som för att se om orden blir annorlunda i ett annat sammanhang.

Ordet rör sig kring färgen vitt. Den handlar om snö, ljus, is, men också om natt och mörker.

ur Ordet

Jag ser att dagen är vit av ljus
Det är vad jag ser
Vart jag än ser är det ljus
Och jag kan ordet för det
Det är vitt av ljus
Jag ser att det är vitt av ljus
Jag ser att det är vad ljuset är
Det är vitt av ljus
Och gräset blir vitt av ljus

s. 36


Färgerna är svartare och hemskare. Den handlar om en varg, tänder, regn, marken och blod.

ur Färgerna

Jag går på marken
Jag är så väldigt synlig
Men vargen är inte synlig
Jag vet inte var vargen är
Men jag går på marken
Jag är så väldigt synlig
Jag går på marken
Men marken är inte hel
Jag vet inte hur det kan vara så
Men marken är inte alls hel
Jag tar mig in under marken
Jag är under marken
Jag kan nästan inte röra mig
Men jag syns inte alls
s.126

Egentligen är det svårt att ta ut någon del av dessa dikter då en del av styrkan är just helheten. Dikterna är som etyder, där språket är både upprepande och varierat. Ett tema återvänder, eller en mening och ibland bara ett ord. Varje rad startar med en versal och slutar i intet. Jag tar ny fart vid varje versal och läsningen blir rytmisk. Jag börjar röra lite på hakan för att markera rytmen och snart märker jag att jag börjar stampa takten. Jag hör en röst i mitt huvud, en mumlande röst som rabblar. Lite likt det Raymond rabblar i Rainman. Knäppt, men samtidigt trösterikt att läsa. Lugnande. Suggestivt och meditativt.

Ordet och färgerna har ett helt vitt omslag. Väldigt snyggt och passande, men inget som kommer att dra blickarna till sig. Kanske kommer ingen att gå förbi den i bokhandeln och lockas av dess yttre. Det är synd, för många skulle säkert lockas av dess inre.

Jag tycker om Helena Österlunds språk. Det är galet och på samma gång totalt kontrollerat. Det här är ingen bok att läsa i ett svep. Jag slukade visserligen Ordet, men Färgerna njöt jag i små doser. Dikterna är på samma gång lättillgängliga och svårsmälta. Lätta att läsa, men svårare att ta till sig och  göra till sina. Det går att läsa dem på olika sätt, som en ramsa eller något djupare. Jag gjorde både och.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-09

Jag bläddrar lite i Helena Österlunds bok ibland och läser några rader. Det här är en riktigt bra bok att bara öppna ibland och läsa som en ramsa för att få hjärnan att slappna av. Grymt häftig bok helt klart!

Det finns inga gratisluncher

Eller, det kanske det gör?

Flera av mina elever har uppmärksammat En lat jävels guide till MVG i alla ämnen av Douglas Berglund, utgiven av Frank förlag. De är definitivt inte ensamma, då boken är slut på förlaget.

Hur får man egentligen MVG i alla ämnen och går det att vara en lat jävel samtidigt? I många ämnen, men vem är bra i alla? Går det att vara lat och toppstudent? Definitivt. Tyvärr skulle man kanske kunna säga, för visst är det frustrerande även för mig som lärare att vissa får till ett MVG utan märkbar ansträngning, medan andra jobbar ihjäl sig utan att någonsin nå dit.

Det fanns inte MVG när den här gamla tanten gick i skolan, men jag tillhörde dem som fixade hyfsade betyg ganska enkelt. Däremot var jag aldrig exceptionell och skulle kanske behövt Douglas bok. I grundskolan var jag nog för tyst och i gymnasiet för arg dessutom. Ingen av ytterligheterna funkar speciellt bra och ska man välja strategi är nog tyvärr den blyga att föredra. Nu menar jag inte att arga elever aldrig får MVG eller att jag på något sätt sätter betyg på deras lynne, men faktum är att det är svårt att vara arg på allt och alla och samtidigt hinna lära sig det som behövs. Jag lyckades i alla fall inte.

Alltså är det inte bara mina elever, utan faktiskt även jag, som är nyfiken på vilka ess Douglas har i rockärmen. Jag har nämligen, som alltid, svårt att tro på gratisluncher.

%d bloggare gillar detta: