Dag: 9 oktober, 2010

Dagens kultursnurr

Peter Englund skriver i DN om svårigheten med att hitta kvalitet i populärlitteraturen och jag undrar lite hur han definierar populärlitteratur. Faller Joyce Carol Oates eller Philip Roth inom kategorin?

När jag nu inte fick jubla åt nobelpristagaren i litteratur gläds jag istället åt fredspristagaren. Efter förra årets lite tveksamma val sticker den norska nobelkommittén ut hakan direkt genom att i år ge priset till den fängslade reformkritikern Liu Xiaobo som kämpar för demokrati i Kina. Ett populärt val hos många, men knappast hos den kinesiska regeringen. Kineserna lär inte heller kunna få så mycket information om händelsen, då en sökning på hans namn på internet inte ger några träffar. Till och med internationella sajter som skrev om priset stängdes. Bra att Kina inte kommer undan med vad som helst, trots sin stora ekonomiska makt.

En annan som kämpade för fred var John Lennon som idag skulle ha fyllt 70 år. I veckan kunde du läsa om fejkbiografin Jävla John. Jag skulle nog säga att Lennon var min favoritbeatle trots,  eller kanske tack vare alla urflippade låtar som favoriten I’m only sleeping. Han har idag firats över hela världen och vi får väl fira med att lyssna på the Beatles ikväll.

Ovan nämnda Philip Roths nya bok recenserades förresten i veckan. Nemesis heter den och handlar om ett samhälle som drabbas av en polioepidemi. Boken utspelar sig 1944 i ett judiskt kvarter. Det låter lite typiskt Roth, men ganska bra måste jag säga.

I veckan släpptes så också snackisboken Strindbergs stjärna som redan sålts till hur många länder som helst och säkert kommer att göra författaren Jan Wallentin tät värre. Boken har fått rätt ljumma recensioner, vilket inte behöver betyda något, men den lockar mig faktiskt inte alls. Har du läst den?

En riktigt bra bok som fick mig att gråta floder är Ray Kluuns En sorts kärlek som nu blir film. Vet inte om jag vågar se den. Det kan bli en väldigt gripande film, men risken är stor att det istället blir överdrivet smörigt.

Just nu filmas Millenium-trilogin i Stockholm och Rooney Mara som spelar Lisbeth Salander är okänd för mig. Tror inte att jag kommer att se filmerna, har inte sett de svenska heller men de lockar i alla fall mer. Maken vill läsa de två sista delarna först. Min favorit är egentligen den första, därefter blir det lite mycket.

På Göteborgs stadsteaters Stora scen spelas Mirja Unges pjäs Klaras resa. Den har fått ruskigt bra recensioner och verkar väldigt bra. Dags att boka biljetter då den bara spelas i knappt två månader.

Just nu läser jag

Man skulle kunna hävda att jag just nu läser allt och inget. Egentligen är jag inte så stressad som jag brukar vara vid den här tiden på året, men helt fokuserad är jag helt klart inte.

Flickan som dök ner till jordens mitt av Sabina Berman är väldigt annorlunda och lite svår att komma in i. Jag är definitivt inte redo att ge upp, men måste nog se till att ge den några timmars koncentrerad läsaning.

I handväskan ligger en bok som definitivt är läsvärd. Men vi knullar ju ändå inte av Ann Söderlund har en bra ton och tänkvärt innehåll. Mindre flams och mer allvar när hon funderar över hur vi kan göra upp med våra begränsande könsroller och faktiskt leva ett bättre liv. Nu har jag bara några kapitel kvar och sedan ska jag försöka få ihop något smart inlägg.

Lite på samma tema är På Y-fronten intet nytt av Peter Eriksson där han funderar kring mansrollen och dess bristande utveckling och anpassning till dagens samhälle. Intressant att läsa en bok om jämställdhet skriven av en man. Bra också, då en kvinna aldrig hade kunnat komma undan med så svidande kritik.

Roligast av de böcker jag läser är Vips så blev det liv av Bob Hansson som än så länge bjuder på fantastiskt språk, kreativitet och många skratt. Vill verkligen läsa vidare! Recensionsdagen är 19/10 och tills dess kommer den garanterat att vara utläst.

Imorgon ska jag packa böcker inför semestern. Helt klart den viktigaste packningen! Vad är de perfekta kläderna mot de perfekta böckerna?

Vad läser du just nu?

Syns inte, finns inte

Jag tycker verkligen om Frida Fors, huvudpersonen i Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som kommer i pocket idag. Hon har enormt mycket skinn på näsan och trots att självförtroendet ibland brister, besitter hon allt och lite till. Ibland blir jag lite irriterad på att hon dönar på som en ångvält istället för att kanske reflektera lite, hon tänker väldigt sällan efter före och hamnar i en hel del annorlunda situationer. Lite av en Lotta skulle man kunna säga. Hon menar aldrig något illa och resultatet blir ofta, trots allt, ganska bra.

Frida Fors studerar till journalist och ska ut på sin slutpraktik. Alla har fått önska fem praktikplatser och de flesta har fått något av sina val. Pojkvännen Peter ska till Aftonbladet och är sjukt nöjd, medan Frida inte får något av sina fem val och blivit placerad på landsortstidningen Smålandsbladet. En anledning till detta är att Fridas mormor kommer från trakten och handledaren på Journalisthögskolan hoppas och tror att hon ska göra ett bra jobb då hon är expert på att göra en artikel av ingenting.

Frida får istället för att flytta till en lägenhet i Stockholm ta tåget till Eksjö och har ångest hela vägen. Hon får dock en ny vän på vägen i form av en nioårig invandrarflicka som hon byter telefonnummer med. Typiskt Frida att lyckas få kontakt med en helt okänd människa. Hon kan konsten att få alla att öppna sig, vilket blir tydligt många gånger i boken. Ibland är det osannolikt, men många gånger är det fint.

Väl på plats visar det sig att hennes handledare Harriet blivit sjukskriven och därför får Frida själv ansvara för den dagliga sidan från Bruserud, samhället som lever ett liv i skymundan och som till och med ska försvinna från kartan. Frida skriver om detta i tidningen och har dessutom mage att skriva att ingen bryr sig om detta, vilket självklart gör att invånarna på orten blir vansinniga.

De skapar en protestgrupp och bjuder in Frida och hennes chef Åke, en medelålders frånskild man som smygsuper i bilen, till mötet. De ska försvara Fridas artikel och lyckas ganska bra. Många i Bruserud är beredda att kämpa för att bygden ska leva. Tio nya bofasta behövs för att orten ska nå de hundra invånare som krävs för att få finnas kvar i kartboken och Frida försöker på alla sätt fixa det.

Finns inte på kartan är en charmig bok, men det känns som om Hjulström försökt få in alla idéer hon någonsin haft i en och samma bok. Det gör att handlingen blir lite väl spretig och det är egentligen ganska onödigt. Många trådar är spännande, som den med Gunnel som sitter på en sten vid vägen och skriver upp bilar som kör förbi och Dani som startat kiosk mitt ute i ödemarken och har frysen full av lammkebab som ingen köper, men många spår känns onödiga. Vi hade inte behövt få veta allt om kompisen Cillas förhållande och hennes föräldrars knäpphet är kanske viktig, men det leder inte riktigt någonstans. Den avdankade rocktjärnan Micke känns också lite onödig.

Lite för mycket alltså, men samtidigt läsvärt och trevligt. Problemet med en avfolkad landsbygd är viktigt och tanken att faktiskt erbjuda utsatta människor att bo i de krympande samhällena är uppfriskande och kanske till och med nödvändig.

Hjulström har skrivit en mänsklig och varm historia som kanske spretar lite mycket, men som definitivt är läsvärd. I september kommer bok nummer två om Frida Fors, Hitta vilse och den läser jag gärna.

Originalinlägget publicerades precis innan bloggflytten 2010-07-16

3 x Pija

På Bokmässan köpte jag varsin signerad bok av Pija Lindenbaum till grabbarna O. Sedan dess har vi läst dem flitigt. Skönt med böcker som vi gillar alla tre.

Storebror fick När Åkes mamma glömde bort. En helt underbar bok om Åkes mamma som alltid är stressad på morgonen, men en dag är hon förvandlad till en rosa drake och kommer inte ihåg hur man lagar frukost eller går till dagis. Åke tar med sin mamma till doktorn, men det verkar inte finnas några sprutor som kan hjälpa henne. Det här är en riktigt härlig och galen bok.

Lillebrors bok var Kenta och barbisarna och trots att jag är lite kluven till vissa saker i boken, som hur pappan är och hur tjejerna leker, så gillar jag den. Lillebror önskar sig också en Barbie när han fyller år och här får han ändå veta att det funkar för både killar och tjejer att leka med dockor av olika slag. Tjejer verkar dock inte vara så pigga på att spela fotboll. Gladast blev de av att hitta Åke, Ella och Gittan på Åkes förskola.

Ella kallas ju också Lill-Zlatan och hon är huvudpersonen i grabbarnas gamla favorit Lill-Zlatan och morbror raring. De gillar verkligen det roliga språket och Ellas snälla morbror Tommy. Hans kompis Steve är visserligen bra på fotboll, men de håller ändå på Lill-Zlatan, mest för att hon säger så roliga saker.

%d bloggare gillar detta: