Monthly Archives: mars 2017

En lång lista på Internationella kvinnodagen

Passande nog presenterade idag juryn för The Baileys Women’s Prize of Fiction årets långa lista. Priset är Storbritanniens största pris för just kvinnliga författare som skriver på engelska. Precis som alla könsseparerade företeelser gör priset mig kluven. Ett pris endast för kvinnor som skriver böcker borde inte behövas, men så länge män lyfts fram som de bästa författarna när andra litterära priser ska delas ut behövs ett pris som lyfter kvinnor. Separatism är inte bra, men i det här fallet får författare, som annars skulle vara mindre synliga, i alla fall en liten del av den uppmärksamhet de förtjänar. Det bidrar till en sammantagen litterär könsutjämning. Dessutom brukar jag finna många guldkorn just på Baileys Women’s Prize for Fictions listor.

Följande 16 titlar återfinns på listan för 2017:

Stay With Me, Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀

Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀ föddes 1988 i Lagos, Nigeria och har tidigare skrivit noveller. Stay with me är hennes debutbok och utspelar sig i Nigeria under 1980-talet och handlar om Yejide och Akin, som längtar efter ett barn. Nigeria är alltid spännande och det här kan bli ännu en pusselbit att lägga till tidigare böcker jag läst om landet.

The Power, Naomi Alderman

Naomi Alderman tilldelades The Orange Prize for New Writers 2006 och nu är hon nominerad till The Baileys Women’s Prize for Fiction för sin fjärde roman The Power som har en blurb av Margaret Atwood på omslaget. Så mycket information kan jag inte hitta om bokens innehåll, men Alderman verkar vara en kontroversiell och spännande författare.

Hag-Seed, Margaret Atwood

Hag-Seed är Atwoods modernisering av William Shakespeares Stormen och det är en bok jag ser fram emot att läsa. Som med så mycket annat har det inte blivit av. Kanadensiska Atwood är en storartad, men inte helt lättforcerad författare. Hon har nominerats tre gånger, men ännu inte tilldelats Women’s Prize for Fiction och utan att ha läst boken hon nominerats för denna den fjärde gången, kan jag tänka att det är hennes tur.

Little Deaths, Emma Flint

I Little Deaths tar Emma Flint med oss till 1960-talets New York där vi får träffa Ruth Malone, vars barn en dag försvinner spårlöst. Karaktären Malone baseras på Alice Crimmins och ett känt rättsfall. Tydligen är Flint väldigt intresserad av just kända rättsfall och boken låter onekligen som en spännande historia.

The Mare, Mary Gaitskill

The Mare låter spontant som en Linda-bok. Lagom eländig, ganska svart och definitivt realistisk. Före detta alkoholist träffar en man, men är för gammal för att de ska kunna få ett gemensamt, biologiskt barn. Utan att veta något om författaren blir jag nyfiken.

The Dark Circle, Linda Grant

Linda Grant tilldelades Women’s Prize for Fiction 2000, då det fortfarande hette Orange Prize for Fiction. Hon är en författare jag tänkt läsa hur länge som helst, men det har aldrig blivit av. The Dark Circle utspelar sig i slutet av 40-talet och i centrum står ett par mer eller mindre laglösa tvillingar, som skickas till ett sanatorium i Kent. Låter annorlunda, men också ganska intressant.

The Lesser Bohemians, Eimear McBride

Eimear McBride tilldelades det första Baileys Prize for Fiction 2014 för sin debutbok A girl is a half-formed thing, som tog nio år att skriva. Nu är hon (redan) tillbaka med The Lesser Bohemians (underbar titel) som är en kärlekshistoria mellan en ung teaterstudent och en äldre skådespelare.

Midwinter, Fiona Melrose

Fiona Melrose föddes i Sydafrika, men bor nu i Storbritannien. Hennes bok Midwinter utspelar sig i Suffolk och handlar om far och son som är bönder och saknar sin döda fru/mamma som dog när familjen bodde i Kabwe, Zambia. Boken har fått fina recensioner och kan säkert vara intressant.

The Sport of Kings, C.E. Morgan

Vid första anblick verkar The Sport of Kings helt ointressant. Den handlar nämligen om hästsport och att föda upp hästar. Rasism och klasskillnader verkar också vara teman i boken, men jag måste läsa väldigt många positiva texter om den för att ens komma på tanken att läsa.

The Woman Next Door, Yewande Omotoso

Yewande Omotoso föddes på Barbados, växte upp i Nigeria och bor nu i Sydafrika. Hennes bok The Woman Next Door utspelar sig i Kapstaden och handlar om två kvinnor som bor grannar. De är över åttio år gamla, båda är änkor och de är bittra fiender. Det här låter verkligen som en bok jag skulle gilla. Omotoso har också skrivit Bom Boy, som publicerades i Sydafrika 2011.

The Lonely Hearts Hotel, Heather O’Neill

The Lonely Hearts Hotel handlar om två spädbarn som överges utanför ett barnhem i Montreal 1914. När de växer upp blir de bästa vänner. Jag har tidigare läst Heather O’Neills Vaggvisor för små kriminella, som tog plats på Women’s Prize for Fictions korta lista 2008, var välskriven och obehaglig, men stundtals ganska seg. Trots detta blir jag sugen på att läsa mer av henne. O’Neill har också skrivit The Girl who was Saturday night, som återfanns på Women’s Prize for Fictions långa lista.

The Essex Serpent, Sarah Perry

The Essex Serpent inleds i London i slutet av 1800-talet. Den handlar om Cora Seaborne, nybliven änka, som flyttar till Essex med sin son för att börja ett nytt liv. Den beskrivs som en av de stora historiska romanerna från de senaste decenniet, vilket kanske mer gör mig skeptisk än lockar mig. Men ibland gillar jag ju faktiskt det historiska.

Barkskins, Annie Proulx

Jag har tänkt läsa något av Annie Proulx hur länge som helst, men än så länge har jag bara sett filmer baserade på hennes texter. Just Barkskins är dock en tegelsten på över 700 sidor och den handlar om två skogsarbetare som senare reser runt jorden. Jag är tveksam.

First Love, Gwendoline Riley

Gwendoline Riley kallas för en av Storbritanniens mest spännande unga författare och det låter onekligen som att hennes First Love kan var läsvärd. Den handlar om en författare i trettioårsåldern som är gift med en äldre man. Hon ser tillbaka på sitt äktenskap och funderar över hur allt blev som det blev. Det är en berättelse om äktenskapliga konflikter, men kanske också om kärlek.

Do Not Say We Have Nothing, Madeleine Thien

Do Not Say We Have Nothing av Madeleine Thien placerade sitt även på Man Booker Prize korta lista 2016 och då skrev jag att det verkar vara en bok för Sekwa, men den är ju skriven på engelska, så kanske ETTA istället. Än så länge ser jag dock inget om någon översättning alls. Den utspelar sig på 1990-talet då en mamma och en dotter i Kanada låter Ai-Ming , en kinesisk flykting, flytta in hos dem.

The Gustav Sonata, Rose Tremain

Rose Tremain vann Orange Prize for Fiction 2008 för sin bok The Road Home och nu återfinns hon på den långa listan med sin senaste bok The Gustav Sonata. Märkligt nog verkar inga av hennes böcker vara översatta till svenska, trots att hon är en prisad författare. The Gustav Sonata handlar om Gustav Perle, som växer upp i Schweiz och hans vänskap (eller är det kärlek) till en pojke.

 

Jag brukar vara absolut kass på att gissa vilka böcker som ska vinna priser och den här gången är det extra svårt, då många böcker verkar väldigt bra och flera författare dessutom vunnit många litterära priser. Dessutom ska 16 böcker bli sex.

Jag vill verkligen läsa Ayọ̀bámi Adébáyọ̀̀s bok, liksom Yewande Omotosos och Mary Gaitskills böcker och hoppas att de tar plats på listan tillsammans med Naomi Alderman, Margaret Atwood och Madeleine Thien.

Vilka av böckerna på listan vill du läsa?

Läs också:

Idag lyfter vi kvinnorna

Idag är det Internationella Kvinnodagen. En dag firats i över hundra år och som jag varje år önskar inte skulle behövas. Tyvärr behövs den mer än någonsin i en värld där jämställdheten i flera stora länder snarare går tillbaka än framåt. I Ryssland är hustrumisshandel på väg att avkriminaliseras och i USA hotas aborträtten. Det blir tydligt att män styr och att de inte alltid ser till kvinnors bästa, men också att rättigheter för kvinnor inte alltid är självklar ens för andra kvinnor.

Jag är medveten om att 8 mars och vänstern är synonymt för många, men trots att jag definierar mig som både feminist och vänster börjar jag bli trött på den splittring som blir mer och mer tydlig mellan olika grupper av kvinnor i Sverige. De senaste veckorna har det till exempel varit ett jäkla (ursäkta) tjat om Birgitta Ohlssons bok och hur hon trycker ner arbetarkvinnor och är en dålig feminist. Att landslaget i fotboll väljer att sätta citat av kända kvinnor på sina tröjor har också orsakat rabalder. Mest verkar det provocera att Lotta Schelin valt ett citat av Gudrun Schyman och trots att jag kan förstå att Schyman kan provocera har jag faktiskt svårt att se hur just det här citatet kan göra det. I världen är det Emma Watson som kanske inte är feminist alls, eftersom hon ställt upp på lättklädda bilder i Vanity Fair. Så himla onödigt.

Nu är det inte så att jag köper allt Ohlsson skriver, eller att jag tycker att det är oproblematiskt att Watson klär av sig på bild, men jag tycker att det finns viktigare saker att fokusera på. Och då menar jag inte landslagströjor med citat om att inte se ner på kvinnor, utan till exempel att kvinnor och män fortfarande inte tjänar lika mycket, mycket på grund av att kvinnors arbete och i många fall yrkesval, värderas lägre. Lika illa är det att lika lön för lika arbete fortfarande är en utopi. Eller att våld mot kvinnor fortfarande är utbrett, att kvinnor ofta skuldbeläggs även då de egentligen är offer och att kvinnor inte sällan ses som ägodelar. Det finns många saker att jobba för. Gemensamt.

Jag uppmuntrar debatt om vad jämställdhet och jämlikhet egentligen är och kommer aldrig att köpa argumentet att vårdnadsbidrag på något sätt skulle vara ett bra sätt för att lyfta kvinnor, eller acceptera SD kvinnors syn att nationalism och en återgång till traditionella könsroller på något sätt skulle vara jämställdhet, eller köpa deras förklaringsmodell att hotet mot kvinnor endast kommer från invandrare. Visst tycker även jag att det finns rätt feminism, men faktiskt inte fel feminism, då det som vissa partier i Sverige för fram inte är feminism alls. För mig är feminism och jämställdhet två saker som går hand i hand. Pajkastning mellan kvinnor som egentligen kämpar för samma sak har jag dock svårt att acceptera.

För att vi ska få till en riktig förändring behöver vi arbeta tillsammans för en bättre värld för kvinnor. Det gäller alla kvinnor, både de som kallar sig feminister och de som inte gör det, men ändå vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter och möjligheter (eller förresten, tycker du så är du feminist, så stå gärna för det) och det gäller också alla män som faktiskt tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter (ja, även ni är feminister, men det kanske är känsligt). Att hålla på att diskutera vem som har rätt att vara feminist och därmed bidra till splittring snarare än en positiv förändring är bara dumt.

Därför avslutar jag med ett budskap från en man, för även de kan, får och bör höja sina röster för kvinnors rättigheter idag och alla dagar.

 

Läs också: