enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 5 november, 2016

Vi gråter av saknad, men minns också de saknade

b5d5828c985b2b8e325e9e966c9827e4

Idag tänds ljus till minne av de vi saknar. Mest går tankarna till min svärfar, som vi tog avsked av igår. Det var skönt att gråta och sedan minnas tillsammans. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på den här dikten, som ändå ger viss tröst. Just röster av de döda och saknade är något jag ofta minns.

 

Gråt inte för att jag är död

Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig
alltid

Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra
när du vill

Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig.
Du kan ta fram mig
när du vill

Allt som finns kvar
av mig
är inom dig

Så vi är jämt tillsammans

 

Barbro Lindgren

Mina skräckminnen skyller jag på mina kusiner …

Det är tema rädslor på Kulturkollo och när jag tänker tillbaka på de gånger jag blivit som mest rädd finns alltid en eller båda mina kusiner med. Ja, jag har bara två, men de var å andra sidan en stor del av min barndom och min äldre kusin var något av en idol.

Till saken hör att jag var otroligt rädd och feg när jag var liten. Mamma berättar alltid om hur hon kunde släppa min på trottoaren till synes utan kontroll, då jag inte vågade gå ner för trottoarkanten. Frågan är om jag ens hade fått ett skrapsår som barn om jag inte hängt med mina kusiner. Jag minns hur jag sprang så att jag gjorde sönder min fina, nya byxdress. Allt för att hänga med de mycket snabbare kusinerna. Gränsen gick när de försökte få mig att klättra ner i en container, men jag vågade i alla fall kika över kanten. När jag hittade en bok om Rufsi, Tufsi och Tott fick jag dem att hämta den och jag sprang lycklig hem.

När jag var sex år hyrde vi ett hus i Frankrike och min äldre kusin läste böcker i serien Tre deckare av Robert Arthur. Han slog vad om att jag inte skulle våga läsa någon av dem. Det vågade jag egentligen inte heller, men självklart sa jag inte det utan körde på. Jag kommer inte ihåg vad Talande dödskallens gåta handlar om, men jag minns hur vansinnigt rädd jag var. Det blev ingen läsning kvällstid, utan bara mitt på dagen i solen.

Jag läste inte läskiga böcker och jag såg definitivt inget läskigt på TV. Förutom hos mina kusiner då. En serie som jag inte vågade se, men såg ändå var V som sändes när jag var sisådär 9 eller 10 år. Jag kan fortfarande se tungan hos bebisen som man vid första anblick trodde var helt normal. Ännu värre var det att se Liftaren med Rutger Hauer och det tog väldigt lång tid innan jag åt pommes frites efter det.

Frågan i veckans utmaning var egentligen hur rädslor hanteras. Jag hanterade dem genom att möta dem och det kanske var det bästa jag kunde göra. Hade jag inte haft mina kusiner, skulle jag kanske vara precis lika feg ännu. Nu är jag nästan det visserligen, men det hade kunnat vara värre.

 

Ormbunkslandet

ormbunkslandet

Ormbunkslandet av Elin Bengtsson är nominerad till årets Augustpris i kategorin Årets svenska barn- och ungdom. Den handlar om Mika och Margit som älskar varandra och träffas i smyg i trädgårdsskjulet. Inget konstigt med det kan tyckas. Det är bara det att de är syskon. Biologiska syskon. Deras kärlek tillhör inte de kärlekar som anses vackra. Inte ens de som påstår att all kärlek är vacker, skulle tycka så.

Efter studenten försöker Mika bryta. Han ger sig iväg för att göra lumpen och Margit vet inte riktigt hur hon ska leva vidare. Några veckor innan hon ska ta studenten drar hon till Malmö och lämnar sina totalt ovetande föräldrar. I Malmö får hon hyra ett rum i en lägenhet där kompisarna Ina och Paco bor. Det är ett kort kontrakt på ett par månader, sedan ska huset rivas. Margit blir liksom dem en person som protesterar. Hon engagerar sig så mycket att hon nästan glömmer bort Mika, men hon inser också att hemligheten om deras kärlek aldrig får avslöjas. Ingen, inte ens de politiskt korrekta vänstervänner hon fått, skulle acceptera den.

Margit skapar något slags liv i Malmö och hon får ett jobb på kyrkogården, som hon faktiskt trivs med. Ormbunkslandet är en annorlunda utvecklingsroman, som innehåller många bra delar. Jag tycker om att läsa om Margits nya liv, om hennes vänskap med Ina och Paco, om jobbet på kyrkogården. Jag absolut älskar beskrivningen av hur hon och Paco bygger upp sin köksträdgård utanför huset som de ockuperar. Det hade räckt med det för att skapa en bra ungdomsroman. Faktiskt hade det blivit väldigt mycket bättre utan Mikas och Marits förhållande.

Incestdelen finns där, men mer i bakgrunden och jag kan tycka att det känns väldigt konstlat. Jag hade önskat att Bengtsson grävt lite mer i det, eller lämnat det helt. Nu tillför det inte mer än att möjligen chockera läsarna, men situationen avfärdas som ett opassande tonårsbeteende och inte så mycket mer. För mig hade läsningen blivit mer relevant och faktiskt minst lika nyskapande, om fokus legat än mer på den politiska kamp Margit blir en del av och den spirande kärleken mellan henne och Ina. Språkligt imponerar Elin Bengtsson och jag tycker väldigt mycket om hennes sätt att skriva. Innehållet blixtrar till ibland, men jag är som sagt inte helt övertygad.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: