Eudaimonia, vad är det egentligen?

eudaimonism (av grek. eudaimoni´a ‘lycka’, ‘lyckligt tillstånd’),eudemonism, filosofisk åsikt enligt vilken det yttersta målet är – eller bör vara – lyckan. Olika tänkare har haft olika uppfattning om vari lycka består och om den rätta vägen att uppnå den. Enligt somliga består den i njutning på kortare eller längre sikt och i mer eller mindre förfinad form (”hedonism”). Enligt vissa filosofer är ett i bästa mening lyckligt liv samtidigt ett liv styrt av höga etiska och samhällsmoraliska ideal eller ett liv i samklang med människans innersta natur som förnufts- och samhällsvarelse.

(Nationalencyklopedin)

 

Nationalencyklopedin får stå för det sanna och de små, korta förklaringarna om vad Guds rike och Sjukdom egentligen är står i kontrast till Heberleins mer känslomässiga utsvävningar. Hela tiden på väg mot att lösa gåtan om vad ett gott liv är. Så heter också boken, Ett gott liv. Vad är det?

Ann Heberlein är en kunnig forskare som kopplar sina tankar till kända män som Aristoteles, som är den som talar om eudaimonia, ett gott liv,  men också till bland andra Kirkegaard och Nietzsche. Hon drar paralleller till Revolutionary Road och den som ska vara galen, John och till den slutna avdelningen i Gökboet. Hur ser egentligen världen på dåren? Är det okej att vara lite lagom galen? Kan man ändå få ett gott liv?

Vem är den där kvinnan Ann Heberlein som skrivit en helt galen bok om att vara sjuk? Den friska författaren undrar hur denna bok kunde getts ut. Om Ann Heberlein, som då var sjuk, har ett ansvar. Om förläggaren som absolut ville ge ut boken hade ett ansvar. Om det är okej att ge ut en så avslöjande bok skriven av en person som inte kan ta sitt fulla ansvar.

Är Ann Heberlein ett offer? Kanske. Jag förstår hennes frustration över hur hon utan att kunna kontrollera sin situation blev den bipolära med hela svenska folket. Hon skriver om önskan att någon hade stoppat henne. Att boken hade varit skönlitterär och inte självbiografisk. Jag förstår det. Samtidigt vill jag hävda att Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en väldigt viktig bok och att det därför var bra att den kom ut.

Ann Heberlein vill inte bara ses som någon som är bipolär. Hon är så mycket annat, som forskare, fru, mamma, väninna. Hon vill inte vara sin sjukdom. Här känner jag igen mina elever som ofta blir sin diagnos. De har adhd, dyslexi, asperger, tourettes men de är också andra saker. Här pekar Heberlein på något viktigt som vi måste bli bättre på. Det är så lätt att stämpla människor och förblindas av den svårighet de kanske har, istället för att se det de faktiskt kan.

Mycket i jakten på det goda livet handlar om det materiella. Om medelklassen som vill ha allt och lite till. Om hur de också ser på världen utifrån sitt perspektiv och tror att alla älskar Pride och Sommar i P1, eller att ingen är fattig i Sverige.

Heberlein skriver om hur hon fastnat i samma jakt. Att hon vill ge sina barn den medelklassbarndom som hon inte fick. Att hon vill att de ska tycka att det är självklart att man har det man behöver och kanske sådant som man inte behöver. Jakten på pengar blir inte sällan vägen till undergång. Hon är beroende av pengar och därmed beroende av förläggaren. Han som får stå för det onda, exploaterande. Han som gick för långt.

Ett gott liv genomsyras av önskan att vara frisk. Att ha ett liv där sjukdomen och rädslan inte styr. Boken är också en kamp att rättfärdiga den där Ann Heberlein som skrev en bok när hon var galen. Hon som faktiskt inte är sjuk längre och som nu vill ta ansvar för sitt handlande. Hon som vill förklara hur det var och hur hon vill att det ska vara. Kanske handlar det om att göra upp med förläggaren som många hävdar, men jag tycker kanske framför allt att det handlar om att göra upp med den Ann Heberlein som skrev boken och den bild som många har av henne. Det handlar om att förklara och att komplettera den endimensionella bild av den sjuka med något mer.

Ett gott liv är viktig bok, inte bara för den friska Ann Heberlein. En genomtänkt och intressant bok som på många sett verkar fungera som ett avslut och en förklaring till sin föregångare. En bok som kanske inte behövs lika mycket som Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva men som på många sätt är ännu mer tänkvärd. Här finns den utomståendes perspektiv, i form av den friska författaren som ger ännu en dimension, som förklarar och kommenterar. Det är en bra bok. En mycket bra bok.

 

 

Läs också:

4 comments

  • Jag har inte publicerat min recension än eftersom den förmodligen kommer komma med i en tidning (så jag måste vänta på att tidningen kommer ut). Men jag håller verkligen med dig om att det här är en riktigt bra bok – bättre än den första på ett sätt, tycker jag. Just för att den här är mer akademisk och filosofisk. Jag gillar det, Ann Heberlein gör det så bra.
    Jessica (ord och inga visor) recently posted..Utlottning: Sex, sprit & ätstörningarMy Profile