Usch, usch, usch, usch!

Så jag började om. Jag gjorde ett nytt liv och låtsades inte om det gamla.

Det låter kanske fegt, men det fanns inte många alternativ. Jag kunde ha blivit vansinnig, eller jag kunde ha låtit mig dö.

 

Lenas syster Freja har fått en dotter. En fin lite tös har kommit ur Frejas kropp. Denna perfekta varelse har fått det alldagliga namnet Lisa. Det är inte rätt. Hon ska heta något mer speciellt. Hon ska heta Ilja. Och flickan passar i Lenas famn. Hon tar flickan till farmors hus och sedan till Stockholm. Hon är en bra mor och sköter Ilja så bra hon kan. Ett ensamt liv.

Och så finns Anna. Hon som skapat sitt namn och sitt liv. Den perfekta frun och modern. Med den perfekta mannen, de perfekta barnen och det perfekta livet. Ett ensamt liv.

Vilka är de? Hur mår de? Vad gör de? Hur ska de lyckas leva det liv som är deras? Vem berättar egentligen vad? Vi följer dem båda, på olika platser, i olika tider mot samma undergång. Eller hur är det egentligen?

Jag mådde fysiskt dåligt efter att ha läst Sofia Nordins bok Gå sönder, gå hel. Jag mår fortfarande fysiskt illa när jag tänker på den. Att en bok är som ett knytnävsslag i magen må vara en kliché, men en kliché har inte blivit en kliché för intet och just ett knytnävsslag i magen beskriver bra känslan av den här boken. Den är brutalt obehaglig och jag skriker rätt ut ett kvidande ”neeeeeeej” när jag läser sista sidan. Fy fan, rent ut sagt, vilken hemsk bok det här är. Det tog mig många dagar att ens kunna börja det här inlägget. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva.

Recensenten Tommy Olsson i SvD menar att Gå sönder, gå hel är som två romanskisser som fogats samman utan att hålla ihop. Han förstår inte heller titeln, då han menar att ingen blir hel. Jag undrar om vi läst samma bok och om Tommy Olsson helt missat bokens budskap och symbolik. För mig handlar hela Annas historia om att bli hel. Att det sedan kanske inte lyckas är en annan historia. Kanske därför det inte kallas att bli hel, utan att gå hel. Att kämpa för att gå till en plats där man är hel. Trots att det kanske är helt omöjligt att nå dit. Och att de två historierna inte inte skulle bilda en helhet? Hm.

För mig är det här en riktigt, riktigt bra bok. Augustpriset, jag tänker på Augustpriset och jag tänker att om den här boken inte blir nominerad till Augustpriset, kommer jag att ignorera priset helt och hållet. Det här är absolut den bästa, svenska romanen jag läst i år. Fruktansvärt bra. Fruktansvärd. Och bra.

Läs också:

8 comments