Monthly Archives: mars 2011

Om yta och innehåll

I januari läste jag Den glömda trädgården, som var den första boken jag läste av Kate Morton. Det var en välskriven bok, med vissa romantiska inslag, men främst en bra roman med flera historier som vävdes samman på ett skickligt sätt. Omslaget signalerade dock att boken var mer lättviktig och mindre välskriven.

Nu kommer en ny bok av Kate Morton på svenska. Den heter I det förflutna och ges ut av Forum Bokförlag. Jag förväntar mig ännu en välskriven roman med visst historiskt inslag, men omslaget signalerar något helt annat.

Jag visade det för en kollega och frågade henne vad hon trodde att I det förflutna var för slags bok och hon svarade, utan att tveka ska tilläggas, ”riktigt dålig harlequin”. Vill hon läsa den? Knappast. Kommer den som förväntar sig harlequinromantik att uppskatta Kate Morton? Kanske, men det är långt ifrån säkert då omslaget signalerar något annat än det innehåll jag förväntar mig av den kvalitetsförfattare Morton trots allt är.

Kanske var det så att omslaget såg likadant ut i original tänkte jag och klickade in på adlibris, men så var det inte alls. Hur kommer det sig att den svenska upplagan fått ett så sliskigt omslag? Vilken publik hoppas förlaget nå med boken? Beskriver omslaget verkligen bokens innehåll? Har Kate Morton godkänt det?

Läs också:

Tematrio – Grisiga gubbar

Veckans tematrio hos Lyran handlar om grisiga gubbar och som genuspedagog utgår jag ifrån att det blir sura kärringar nästa vecka.

1. Det går liksom inte att bortse ifrån Nils Bjurman, advokaten som är Lisbeth Salanders förmyndare i Män som hatar kvinnor och ett riktigt praktsvin. Ett svin som får lära sig en rejäl läxa.

2. Svarte man i Inlåsta kvalar också in i kategorin riktiga praktsvin. Han håller Jack och hans mamma inlåsta i ett rum under många år. Riktigt ruskig gubbe och riktigt bra bok.

3. Haymitch i Suzanne Collins Hungerspelen och de två böcker som följer är ju egentligen på rätt sida och på många sätt en hjälte, men han beter sig utan tvekan som ett svin. Jag gillar dock att läsa honom och han väcker mina sympatier på ett sätt som de andra två svinen i trion definitivt inte gör.

Läs också:

En personlig resa mot ljuset

Elin Boardys debutroman Allt som återstår var en av förra årets höjdpunkter för mig. Att säga att jag hade höga förväntningar på andra boken Mot ljuset är alltså en underdrift. Skönt då att förväntningarna infriades.

Året är 1947. Annie och Laurids är nygifta och reser till Malaya på sin bröllopsresa. Det är en underdrift att kalla resan okonventionell. Tanken är nämligen att Laurids ska praktisera som läkare under resan, men ännu konstigare är det kanske att de inte reser ensamma. Med på resan är Annies två år äldre syster Elly, kartritare till yrket, Niels Larsen, som är vän till Laurids och som har ett förflutet i den danska motståndsrörelsen och den lite äldre Thomsen, som är den ende som varit i Malaya tidigare.

Den egentliga huvudpersonen är Elly och det är också hennes utveckling vi får följa. Elin Boardy levererar ännu ett fantastiskt kvinnoporträtt och jag tar direkt Elly till mitt hjärta. Hennes liv i Göteborg har varit ganska styrt och begränsat förstår vi och nu vill hon göra sig fri från alla de krav som finns på henne som dotter och kvinna. Hon byter kjolarna mot byxor och denna symboliska handling ger henne frihet både fysiskt och psykiskt. Flera gånger berättar hon hur hon njuter av att pressa sin kropp, frigöra den och känna att hon lever. Hon vågar också teckna mer och berättar till och med om sina konstnärsdrömmar för Niels.

Jag fascineras av miljön, Malaya på 40-talet och den syn på människorna i landet som kolonialisterna har. Inte konstigt att det bubblar och att folket börjar göra uppror. Mitt i detta kaos finns då resenärerna på sitt skyddade lyxhotell, där de sippar drinkar, spelar tennis och passas upp. Först reagerade jag starkt på detta isolerade sätt att resa, men sedan insåg jag. Vi har fortfarande 40-talsresor men nu kallas de All Inclusive. Läskigt egentligen att de som har pengar fortfarande kan leva så skyddade från allt elände.

Helt skyddade är de inte då de besöker plantageägare och med egna ögon ser hur illa lokalbefolkningen far. Elly funderar mycket över detta och samtal kring frigörelse och kommunism är inte ovanliga över en gin och tonic. Systrarna är olika och Annie verkar mest åkt till Malaya för att hon älskar sin man, inte för att hon längtar utomlands. Elly är inte heller förtjust i värmen, men hon njuter helt klart mer av äventyret och de intressanta bekantskaperna hon gör.

Mot ljuset är en bra titel. Först tänkte jag bara på att åka från decembermörkret i Sverige till ljuset i Malaya, men ljuset är så mycket mer. En ljusare värld för Elly efter världskriget och en möjlighet att faktiskt våga leva sitt eget liv utan att fadern styr. Kanske vågar hon bli konstnär och använda sin talang till annat än att rita kartor? Även folket i Malaya går kanske mot friheten och ljuset, men än återstår en hårt kamp. Kanske når även Niels och engelsmannen Kit ljuset, det får vi aldrig veta.

Jag läste hela Mot ljuset i ett svep. Så svårt hade jag att släppa Elly. Möjligen önskar jag att jag hade fått veta mer om henne, att jag sluppit lämna henne så snart, men jag är ändå glad att jag fick följa med på denna exotiska och personliga resa. Jag imponeras av att författaren lyckats med att göra denna annorlunda och sällan omskrivna miljö så levande. Det känns som om jag befinner mig i Malaya med Elly och jag känner nästan doften av Asien.

Jag tycker verkligen om Boardys sätt att skriva. Språket är enkelt, utan att någonsin vara simpelt. Det rinner fram, vackert, levande, precist, varierat. Tempot är högt, men aldrig känns det hafsigt. Hon lyckas till och med få in danskan på ett naturligt sätt. Så naturligt att jag återigen blir sugen på att läsa på danska. Mot ljuset är helt enkelt en väldigt, väldigt bra bok. Läs den!

Fler tankar om boken finns hos Fiktiviteter , Violen , Kulturdelen och Helsingborgs Dagblad.

Läs också: