Bra? Jag vet inte

Läste just ut Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert som en kollega rekommenderade mig att läsa. Jag är väldigt splittrad till boken, den var på ett sätt rätt seg, på sina ställen löjligt amerikansk, men samtidigt rätt så bra.

Boken består av tre delar som utspelar sig i tre länder Italien, Indien och Indonesien. Jag gillade indonesiendelen bäst. Den gav mig en riktig längtan efter att resa själv. Inte just till Bali, var inte jätteförtjust i ön. Jag längtade dock efter den sköna tillvaro man kan ha på en långresa. Inga tider att passa, få saker inplanerade, inga andra att ta hänsyn till, ingen stress. Underbart!

Delen om Indien var också ganska spännande, men det blev lite väl religiöst på sina ställen. Italiendelen var visserligen småtrevlig, men rätt seg.

Är det en bra bok? Jag vet inte. Den är inte dålig, men jag kan tänka mig att det är en bok som man ska läsa vid rätt tillfälle. Liz har just skilt sig och åker ut på en långresa för att hitta sig själv. För andra i samma situation kan den säkert vara jättebra! För mig var den okej, men inte mer.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-03-20

Det märks att det är ett tidigt inlägg då det inte direkt är uttömmande. Nu när det gått ett drygt år sedan jag läste boken, måste jag säga att den fastnat rejält. Jag återkommer ofta till den i tanken och svaret på frågan i rubriken blir så här i efterhand definitivt ja. Jag ser fram emot filmen med Julia Roberts i huvudrollen och Tuva Novotny i en biroll. Den engelska titeln är så mycket bättre Eat, pray, love där eat står för Italien, pray för Indien och love för Indonesien. Undra om det är en slump att alla länder börjar på I som I (jag)?

[http://www.youtube.com/watch?v=mjay5vgIwt4]

Läs också:

5 comments

  • Jag har också läst den här och håller med dig i din recension. Italiendelan var småmysig men det hände inte så mycket. Indiendelen tilltalade mig inte alls. Det var lite som hon ibland skrev av en uppslagsbok när hon berättade om det andliga och platsen. Det är när hon är i Indonesien som boken verkligen tar fart och de personliga mötena är riktigt intressanta. Det blir spännande att se vad filmen får för reaktioner och om man ska se den.

  • Jag gillade avsnittet om Italien bäst. Blev så imspirerad att äta och njuta av god mat. Henes besrivningar fick det att vattnas i munnen på mig.
    Indonesien var ok. Men Indien gillade jag inte alls. Gillar inte flum, var trött på boken då.
    Ändå fick den hyfsat betyg av mig, jag uppskattade Gilberts sätt att skriva. Skulle mkt gärna läsa mera av henne, men då när jag tittade fanns bara denna översatt till svenska. Kanske finns det någon mer bok av henne övesatt nu?
    Jag ser också fram emot filmen.

    • Det finns en fortsättning som kom rätt nyss, I nöd och lust heter den. Recension finns på Lilla O, men jag kanske ska flytta hit den också!

  • Pingback: Om äktenskap och rädsla « enligt O

  • Pingback: Många titlar blir det… « enligt O