Monthly Archives: augusti 2010

Dan in real life

På svenska har den här riktigt söta filmen fått den övertydliga titeln Min brors flickvän. Nu stämmer visserligen titeln då det mesta i filmen kretsar kring Dans brors flickvän Marie. Den fantastiska kvinna som Dan träffar innan han vet att hon är broderns flickvän och självklart blir kär i vid första ögonkast.

Hela familjen samlas hos föräldrarna för att riktigt umgås. Det är verkligen folk överallt. Dan är där med sina tre döttrar, varav en är riktigt, riktigt sur på hans bortviftande av hennes livs största kärlek. Frun dog fyra år tidigare och vi förstår att Dan inte haft det enkelt sedan dess.

Brorsan Mitch som tar med sig drömkvinnan till familjehelgen och alla absolut älskar henne. Dans döttrar inkluderade. Så enkelt hade det självklart inte varit om hon varit där i form av pappas nya tjej. Att pappa är intresserad blir dock pinsamt tydligt inte bara för hans döttrar.

Dan spelas av Steve Carell och jag är lite kluven till honom. Han är lite för mycket ibland. Flickvännen spelas av Juliette Binoche som dock är en stor favorit. Jag är därför inte överraskad över att Dan blir kär i henne. Det som ska vara problematiken, att hon redan är upptagen, känns egentligen väldigt onödig. Varför kunde det inte bara vara en film om en trevlig kvinna och en lite stukad man som träffas? Måste hela rivalitetsbiten finnas? Kunde inte något annat hinder för deras kärlek dykt upp istället?

Min brors flickvän är en helt okej film. Inte fantastiskt rolig, men en trevlig och varm berättelse. Största behållningen av filmen var dock den fantastiska musiken av Sondre Lerche som verkligen gör stämningen och tillför ännu en dimension i filmen. Underbart! Senaste gången jag verkligen njöt så mycket av musiken i en filmen, var då jag såg Good Will Hunting och upptäckte Elliott Smith.

Regissören Peter Hedges har bland annat gjort Pieces of April som jag såg på Göteborg filmfestival 2004. En fantastiskt liten filmpärla som också handlar om en annorlunda familjehelg. Den tycker jag definitivt att ni ska se!

Den bästa filmsången någonsin? Definitivt den här.

Men Sondre Lerche funkar bra också!

[http://www.youtube.com/watch?v=yywmhpTvJWQ]

Läs också:

  • Inga aktuella inlägg ännu

En vass tunga och en rejäl dos ironi

 

Jag gillar verkligen Lena Sundströms sätt att skriva. Hon är rapp i käften och har en underbart ironisk humor. Hon ställer en massa frågor och kommer faktiskt med en hel del svar om än inga färdiga lösningar. Kan Sverige bli som Danmark ett land där ett främlingsfientligt parti fungerar som både maktfaktor och munkavel? Kan vi blir ett land som de som inte ställer upp på de främlingsfientliga politikernas retorik skäms för att bo i? Det Danmark Sundström målar upp är knappast ett land jag skulle vilja bo i och jag förstår att många pæredanskar skäms över att erkänna sitt ursprung.

Pia Kjærsgaard, partiledare för Dansk Folkeparti, verkar inte ha några skrupler utan sprider glatt diverse fördomar och felaktiga uppgifter om man får tro Sundström. Det lustiga är att partiledaren inte ens verkar bry sig. Hellre överdriva och ljuga och nå sina syften än att tala sanning och inte öka sin makt verkar vara taktiken. Ingen blir heller gladare än Kjærsgaard då de andra partierna försöker sig på samma taktik.

I Sverige finns ett än så länge litet, men inte desto mindre skrämmande, parti med rötterna i grupperingar som definitivt inte är rumsrena. Hur ska de svenska riksdagspartierna se till att Sverigedemokraterna inte får styra debatten på samma sätt som Dansk Folkeparti har fått göra i Danmark? Sundströms råd är att inte bjuda in dem i debatter om integration och invandring som faktiskt inte är frågor som väljarna anser vara de viktigaste. Så var det även i Danmark, men ju mer utrymme frågan fick, desto fler väljare fick Dansk Folkeparti.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att de mer etablerade partierna inte har tjänat någonting på att ta debatt med Dansk Folkeparti i deras egna hjärtefrågor. Rådet från Sundström är snarare att värna om en egen politik och fokusera på de frågor som det egna partiets väljare brinner för istället för att försöka ta över andra partiers hjärtefrågor. Det blir liksom inte bra ändå. Bättre att profilera sig än att följa efter. Kanske något för de svenska riksdagspartierna att tänka på i blockpolitikens era. Se till att sticka ut, utan att för den delen falla i rasistfällan. Jag vill nämligen inte behöva skämmas för att bo i Sverige.

I Danmark verkar politikerna tävla om att vara hårdast. Kraven på blivande medborgare höjs ständigt. Vilka krav kan vi ställa på människor som kommer till vårt land? Är det rimligt att man för att få medborgarskap ska behöva göra ett prov som en stor del av den inhemska befolkningen inte klarar? Vad sägs om frågor som: ”Vilket år vann det kvinnliga landslaget VM i handboll?” och annat viktigt som varje dansk bör veta. Eller ja, är du född i Danmark behöver du inte kunna detta, men självklart måste de som inte är födda i landet ha sådan här livsviktig kunskap.

Sundström är väl påläst och har grävt fram en hel del spännande och ibland skrattretande fakta. Jag vet till exempel inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att Dansk Folkeparti säger sig vilja motarbeta hemska muslimer som agar sina barn när undersökningar visar att 7% av de tillfrågade danska muslimerna är för barnaga, medan 43% av Dansk Folkepartis anhängare är det. Vilka ska vi egentligen vara rädda för?

Det är en utsatt grupp, de främlingsfientliga väljarna som ofta är låginkomsttagare, som vill bekämpa en annan, invandrarna. Sundström menar att de istället borde slå sig ihop för att tillsammans slå underifrån mot de mer välbeställda. Den typiske sverigedemokratanhängaren tillhör samma samhällsgrupp.

Boken innehåller både skrämmande och hysteriskt roliga passager. Fantastiskt är det när Sundström kontaktar Fobiskolan för att se om de kan bota islamofobi. Skrämmande är det när Dansk Folkepartis Søren Krarup försöker slingra sig ur sina fördomar om muslimer genom att konstatera att ingenting kritiskt som sägs om islam kan räknas som hån då allt är sant. Precis som Sverigedemokraternas anhängare anser han sig nämligen sitta inne med den sanning som alla politiskt korrekta och därmed korkade inte kan förstå. Muslimer och invandrare är alltid ett hot. Detta försöker han bevisa med enstaka exempel på samma sätt som SD gör. Snart är de i majoritet och då kommer det att gå illa. Att de 6,2% utomeuropeiska personer som bor i Danmark (7,7% i Sverige) skulle visa på någon massinvasion torde vara ganska självklart för de allra flesta. Inte för Pias och Jimmies anhängare dock. Sorgligt.

Lena Sundström har skrivit en bra och underhållande bok om viktiga ämnen. Dels visar hon hur svårt det är att komma som invandrare till Danmark även om man som hon råkar vara svensk om än med koreanskt utseende. Det är också spännande att läsa om det danska politiska klimatet och hur de ”riktiga” danskarna ser på sitt land. Ingen munter bild, men intressant läsning. Personligt och allmängiltigt på samma gång. En bok jag tycker att du och definitivt alla svenska politiker ska läsa. Har du skickat ett exemplar var till partiledarna Lena? Det borde du göra annars!

Originalinlägget publicerat av Lilla O 2010-02-25

Nu när jag håller på att läsa och förfasas över Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius passar det bra med en repris. Boken finns dessutom i ganska färsk pocket. Jag tycker definitivt att du ska läsa den.

Läs också artikeln om Lena Sundström i dagens DN.

Läs också:

Grattis och stort tack

Det bästa med att ha en bokblogg är faktiskt kontakten med andra bloggare. Jag märker nu när jag flyttat min blogg att jag på köpet fått nya läsare och därmed nya bloggar att följa. Bokbloggarvärlden är en riktigt trevlig värld med många trevliga människor som verkligen breddat min läsning och mina kunskaper om böcker.

När jag skrev mitt 1000:e inlägg på Lilla O uppmärksammade jag många av mina nya bloggbekantar och faktum är att det känns som om jag lärt känna många av dessa bloggare, trots att jag oftast varken vet vad de heter eller hur de ser ut.

En blogg som jag faktiskt följt från första dagen är Fiktiviteter där Helena skriver om böcker som jag ofta vill läsa. Ibland lite många vampyrer för min smak kanske, men till och med de böckerna låter lockande när de hyllas av Helena.

Nu fyller Fiktiviteter 1 år och det firas med en utlottning av en bok som verkligen fick ett entusiastiskt inlägg (egentligen flera) och därför lockat även mig att läsa. Det är Wolf Hall av Hilary Mantel som fick Man Booker Prize 2009.

Självklart vill jag vinna, men mest vill jag att Helena och alla andra trevliga bloggare ska fortsätta skriva och inspirera mig länge, länge. I år har jag dessutom samlat mod nog att faktiskt träffa några av er på Bokmässan. Förra året led jag fortfarande av ett ”inte-ska-väl-jag” syndrom och vågade inte träffa någon, men i år ser jag verkligen fram emot att få både namn och ansikten på er!

Så grattis Helena och stort tack för att du skriver och delar med dig av dina tankar om böcker och om livet!

Läs också: