Om läsvärda deckare del 2

I ett tidigare inlägg funderade jag kring vad som gör en deckare bra.

Tre punkter blev det då:

1. Karaktärerna ska vara sympatiska

Och då syftade jag på de återkommande karaktärerna. Med sympatisk menade jag att jag vill känna något för dem, att de är riktiga, trovärdiga människor. Inte att de är perfekta.

2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.

Inte övertydligt, inte enformigt, inte torftigt. Även deckarförfattare kan skriva vackert och tilltalande.

3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.

Vem som helst kan inte skriva en deckare. Eller vem som helst kanske kan skriva en, men vem som helst kan definitivt inte skriva en bra sådan. Luktar det för mycket färdig mall blir jag riktigt, riktigt trött. Om samma mall dessutom används i flera böcker slutar jag nästan garanterat att läsa.

Vad krävs då mer?

Gärningsmannen är viktig. Jag vill förstå honom eller henne. Varför han/hon begår brottet. Drivkrafter och motiv måste vara trovärdiga. Det går lite inflation i hämnd, där en taskig barndom gör att gärningsmannen bestämmer sig för att hämnas långt senare. Därav alla böcker med tillbakablickar i kursiv stil. Lite för ofta använt grepp om ni frågar mig. Så punkt fyra ser ut som följer:

4. Gärningsmannen måste vara trovärdig och ha ett tydligt (och gärna originellt) motiv

Gränsen mellan ett trovärdigt originellt motiv och ett totalt absurt och osannolikt motiv är dock hårfint. Det leder oss in på nästa punkt som handlar om intrigen och författarens förtroende för läsarens förmåga att tänka själv.

5. Intrigen får gärna innehålla många trådar, men de måste leda någonstans

Jag gillar att genom ledtrådar kunna klura ut vem mördaren är några sidor innan poliserna fattat grejen. Det jag avskyr mest av allt är när utredarna får reda på något och sedan håller det för sig själva hur länge som helst så att jag inte får en chans att tänka själv, utan måste vänta tills det avgörande avslöjas och allt får en lösning. Irriterande. När jag läste I de lugnaste vatten av Viveca Sten blev jag så förbannad på att detta grepp överanvändes att jag aldrig kommer att läsa något mer av henne.

Ännu värre är det med en massa onödiga trådar som inte har någon betydelse för historien, inte tillför någonting och dessutom inte leder någonstans. Och värst av allt, när författaren tror att jag som läsare är dum i huvudet och avslöjar allt med oönskvärd övertydlighet allt för tidigt. Dåliga kursiverade ”gärningsmannakapitel” kan leda till detta.

Egentligen föredrar jag en klassisk pusseldeckare där jag som läsare får vara aktiv. Upplösningen i en sådan deckare ska vara trovärdig och lite lagom överraskande. Elizabeth George i sina bästa stunder är en mästare på detta.

6. Våldet ska inte överdrivas

Maximalt med våld leder inte automatiskt till maximal spänning. Snarare tvärtom. Jag är riktigt trött på böcker där våldet överdrivs så mycket att det blir viktigare än intrigen. Hypnotisören är ett utmärkt exempel på en bok som, enligt min åsikt,  försämras enormt av de onödiga orgierna i överdrivet och oprovocerat våld.

Jag filar på några fler punkter och återkommer!

Läs också:

4 comments

  • Jag verkligen avskydde inledningen på Hypnotisören, med äckliga, blodiga beskrivningar och vältrande i våld. Helt onödigt! Jag tänkte aldrig med läsa något av Kepler, men min syrra läste bok två och sa att den var annorlunda än den första, så nu sitter jag här med den. =)

  • Jag har precis läst Dö med mig av Elena Forbes (recension kommer under dagen) där författaren i bästa George stil låter läsaren vara aktiv. Jag kom på vem mördaren var en sida innan poliserna gjorde detsamma.

    I Lynda La Plantes Voodoo tog jag upp det onödiga och inte minst osmakliga våldet som förekom mot karaktärernas egna barn. Men jag reagerar inte på det överdrivna våld som förekommer i Jean-Christiophe Grangés böcker. Jag måste nog försöka mig på en analys för att förstå hur det kan komma sig….

  • Många bra punkter på listan. Jag håller med om nästan allt.

    Dock får det du skriver om Hypnotisören mig att faktiskt _vilja_ läsa den. Jag är en sucker för våldsamma beskrivningar. Det kan så klart vara helt onödigt och inte tillföra något, men när det är en del av handlingen och syftet så är det precis vad jag tycker om.

    Så på vissa punkter är den enas Nej den andras Ja!, antar jag.