Även om Den perfekte vännen av Jonas Karlsson inte är jättegammal får den vara med i inläggsserien Boknostalgi. Novellsamlingen från 2009 är nämligen briljant. Titelnovellen brukar jag läsa med mina elever, men ännu bättre är nästan Markus, som jag borde testa att använda. Det som gör Jonas Karlssons noveller så bra är att de på samma gång är väldigt verkliga och helt absurda. Inte sällan hamnar huvudpersonen i en situation som inte går att komma ur utan att framstå som ganska dum. Det gäller både i Den perfekte vännen och Markus. I den förstnämnda träffar huvudpersonen en gammal vän som han har väldigt svårt att placera och i den sistnämnda gömmer sig huvudpersonen i ett städskåp hos en kompis. Det ögonblick när det hade varit okej att avslöja sin hemlighet går snabbt förbi och snart blir allt väldigt, väldigt jobbigt.
Annars är långnovellen Rummet den allra bästa om Björn och ett rum som (kanske) inte finns. Dags att läsa om den kanske.
gillar Jonas Karlssons noveller, inte läst dessa.