Finns det litterära allätare?

Jag brukar irritera mig på folk som påstår att de är ”allätare” när det handlar om musik, för om det är något som alltid är sant så är det att dessa personer verkligen inte är allätare, utan har en ganska vanlig, ibland hyfsat bred musiksmak, men inte så mycket mer. Jag skulle verkligen inte hävda att jag är en musikalisk allätaren, men jag lyssnar på ganska mycket olika musik tack vare resten av familjen som gillar olika genrer. När vi lyssnar på musik tillsammans brukar vi välja var fjärde låt och får då en ganska stor blandning. Däremot tror jag att vi tänker oss för lite extra och väljer bort det mest extrema när andra ska lyssna. Det blir ändå en salig blandning av synthpop, depprock, indie, soul, gammal och ny hiphop, grunge, singer songwriter, jazzstandards och en massa pop och rock från 50-talet fram till nu. Ingen av oss är dock en musikalisk allätare, men tillsammans blir det ganska hyfsat.

När det gäller böcker funderar jag på vad motsvarigheten skulle vara. Klart är att begreppet allätare sällan används när det handlar om litteratur, men det är nog snarast beroende på att litteratur diskuteras mer sällan än musik. Utifrån de böcker jag läst i år ska jag dock försöka mig på att bedöma min egen litterära bredd och fundera över hur den möjligen skulle kunna utvecklas. Självklart är det så att vissa beskrivningar av böcker lockar mig mer än andra. Välskriven vill jag självklart att böcker jag läser ska vara, att huvudpersonen är en kvinna gör att chansen att jag plockar upp boken är större, liksom att författaren är detsamma. Beskrivs boken som feministisk ökar sannolikheten för läsning ännu mer. Att boken tilldelats ett pris är också ett plus, så länge det inte är en tegelsten som är historisk eller innehåller magisk realism.

När det gäller tid så lockas jag av tidigt 90-tal, gärna runt 20-talet då det händer mycket gällande kvinnors och arbetares rättigheter. En annan intressant tid är 60-talet och finns det dessutom en musikalisk koppling är det en stor bonus. Detsamma gäller förresten musik och 80-tal. Platsen får gärna vara London och Paris, men postkolonialism intresserar mig också mycket. Fantasivärldarna lämnar jag gärna därhän och det är en stor anledning till att jag verkligen inte kan kalla mig en litterär allätare. Jag har blivit bättre på att vidga mina vyer sedan jag började blogga 2009 och har i alla fall börjat läsa lite skräck och dystopier, men ren fantasy läser jag sällan om det inte är urban fantasy som lockar av andra skäl än just fantasin.

En totalt vit fläck i mitt litterära kunnande är böcker av män som skriver tegelstenar som beskrivs som ”the great American novel”. Jag har t.ex. ingen längtan efter att läsa något av Jonathan Franzen eller Cormac McCarthy. Däremot älskar jag Philip Roths böcker, eller i alla fall de jag läst. Det är också större chans att jag ge mig på en tunn bok än en tegelsten när det handlar om böcker som jag fördomsfullt nog, ser som en aning pretentiösa. För mycket navelskåderi går också bort, vilket gör att jag helt valt bort Karl Ove Knausgårds Min kamp och Ulf Lundells Vardagar. Jag är fullt medveten om att grunden för bortval kan ses som fördomsfullt.

Ganska stor bredd finns det ändå i min läsning och därmed också i inläggen på bloggen. Om spretigheten är en fördel eller inte lämnar jag till er att avgöra, men läsmässigt tycker jag att det är en stor fördel. Även om jag själv ibland känner att jag bara läser fluffig feelgood är det inte sant. I år har jag till exempel läst grafiska romaner, lyrik, skräck, fantasy, reportageböcker, en brevväxlingsbok, dystopier förutom ”vanliga romaner” av författare som inkluderar före detta akademiledamöter och debutanter samt feelgood och deckare. Böckerna är skrivna för unga och vuxna och det är kanske den bredd jag gillar mest. Det jag skulle vilja ändra på under resten av året är att jag vill läsa fler äldre böcker då nästan alla böcker jag läst i år getts ut under förra året eller nu i vår. Det ÄR kul med nya böcker, men jag har en hel del äldre olästa böcker som pockar på att bli lästa.

Hur är det med dig? Vilka favoritgenrer har du? Vilka böcker väljer du ofta bort?

Photo by Aneta Pawlik on Unsplash

11 reaktioner på ”Finns det litterära allätare?”

  1. Pingback: Blandat en måndag. – BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET

  2. Det framgår inte hur stor andel som är facklitteratur resp. skönlitteratur?

    1. Jag läser en del facklitteratur knuten till mitt jobb och just nu till studier i litteraturpedagogik. Däremot bloggar jag sällan om dessa böcker och räknar inte in dem i min lässtatistik. Det kanske jag borde.

  3. Jag läser inte särskilt mycket facklitteratur och biografier, även om det händer att någon slinker med. Minimalt med feelgood och tantsnusk och ABSOLUT inga pretentiösa navelskådarromaner av babbliga, självupptagna män som anser att de är genier.
    Men i övrigt läser jag hyfsat brett: nytt, gammalt och mittemellan, romaner, ungdomsböcker, sci-fi, deckare, fantasy, klassiker, humoristiskt, knasigt, apokalypsdystopier, samhällskritik, absurditeter, tegelstenar, feminister…

    Men inte David Grossman, curse him.

    1. Pretentiösa navelskådarromaner undviker jag nog oavsett kön på författare, men kvinnor är sällan lika mångordiga och självförhärligande (säger jag fördomsfullt). Facklitteratur i vissa genrer läser jag, men sällan biografier.

  4. Intressant inlägg! Jag är nog inte heller allätare, trots att jag läser fler genrer än en del andra, för det finns ju de som jag helt undviker. Musikaliskt är jag nog ännu smalare. Det är familjen som får mig att bredda både läsandet och musiken faktiskt.

    1. Musiken breddas av familjen och läsningen av bokälskare i bloggar och sociala medier. Har också några storläsande kollegor som jag brukar få boktips från.

Kommentarer är stängda.

Rulla till toppen
%d bloggare gillar detta: