Dag: 25 september, 2021

Samiskt liv — traditioner i en ny tid


Två böcker om samer står i centrum i det här seminariet. Moa Backe Åstot debuterade med ungdomsromanen Himlabrand och Ann-Helén Laestadius med Stöld, hennes första bok för vuxna. Två väldigt bra och viktiga böcker som angriper samefrågor på olika sätt.

Traditioner och den trygghet de och inte minst familjen ger. För en utsatt minoritet blir det enormt viktigt att följa traditioner,  vilket i vissa fall kan kännas begränsande. Som Ante i Backe Åstots bok, som funderar över sin sexualitet och huruvida det går att vara homosexuell och renskötare. För Laestadius huvudperson Elsa handlar det snarare om att få vara kvinna och renskötare och faktiskt räknas på samma sätt som hennes far och andra män gör. Hennes två vänner får representera den klassiska kvinnorollen och den som satsar på en utbildning och på så sätt nå en förändring genom att bli jurist.

Den som kanske har svårast att acceptera situationen är Mattias, Elsas bror, som verkligen kämpar i sin roll och de förväntningar som finns på att vara en god, äkta same. Den som inte äger renar har traditionellt inte setts som same, utan svensk och därför är det svårt att bryta mot normer, då det också gör mycket med ens identitet. Elsas mamma räknas inte ”riktig” same då hon kommer från en familj som har samiskt ursprung, men vill dölja det. Identitet och hur den formas är centrala i båda böckerna.

Den äldre generationen som i båda böcker får symboliserar av huvudpersonernas farmödrar. De står för stabilitet och tillhörighet. Viktigt är också att höra till en plats och när renarna blir utsatta, som i Stöld, är det samtidigt också att bli av med sin plats. Naturskildringarna i båda böckerna är väldigt viktiga, vilket är naturligt då de samer som äger renar lever nära naturen.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Brinn mig en sol

Christoffer Carlsson är en författare jag följt länge och på Bokmässan talar han om sin senaste bok Brinn mig en sol på scenen Se människan! En central händelse i boken är mordet på Olof Palme och Christoffer Carlsson själv föddes sex månader senare och berättar om det med ett utanförperspektiv. Skotten var en chock om ett enormt trauma, men hoppet fanns ändå kvar i landet, säger Carlsson och tanken att bara mördaren grips och döms så kommer Sverige att läka. I ett land där mordet på statsministern inte blir löst förblir såren öppna och där kommer ”den stora rötan”.

I berättelsen som rör sig i två tidsplan blandas verklighet och fiktion. En nutida med en författare som återvänder till Halland och så berättelsen om 1986 då Palme mördas och polisen Sven kallas till  en bil med en död kvinna i. Tanken var att försöka förstå vad som hände med landet genom att låta Sven gestalta Sverige och den förändring han genomgick när han inte kunde lösa sitt fall.

År 2019 blandar sig den fiktiva författaren sig i den gamla utredningen. Svens son Vidar har också påverkats av brottet som förändrade hans far. Det visar sig att det som Sven trodde var sanningen, inte var det. Dilemmat som är centralt är huruvida sanningen alltid är rätt att avslöja om det visar sig att det kostar för mycket. Är det okej att dölja sanningen? Blir det alltid bättre av att sanningen avslöjas? Det är själva smärtpunkten i romanen.

Christoffer Carlsson är inte bara författare, utan också kriminolog. Snart docent och kanske i nära framtid också professor. Doktorsavhandlingen handlar om varför människor slutar begå brott. I boken finns också tankar om gärningsmän och huruvida det går att förstå dem och deras handlingar. Även hyggliga människor kan göra ohyggliga saker.

Har du ännu inte läst Brinn mig en sol rekommenderar jag den varmt. En ovanlig kriminalroman och en ovanligt bra sådan. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

När vi var samer

Innan jag började blogga hade jag aldrig läst en grafisk roman. Serier har aldrig varit min grej, knappt som barn. När jag började upptäcka den grafiska världen i romanform var det via Liv Strömquist och Mats Jonsson. Strömquists seminarium lyckades jag tyvärr missa, men Jonsson fick jag möjlighet att lyssna till.

Jonssons senaste bok När vi var samer handlar om Mats farfar Bror Jonsson, som var den sista renskötaren i familjen. Han dog strax före Mats 8-årsdag och minnena är ett barns. Bror hade inte heller berättat om sin bakgrund för sina barn och det samiska arvet var okänt. I När vi var samer finns två parallella berättelser, Mats berättelse och berättelsen om samerna i Sverige. Formen är inspirerad av den klassiska, grafiska romanen Maus. Ganska snart insåg Jonsson att en förutsättning för att kunna berätta om sina rötter var att också berätta om samernas historia. Intresset för det förflutna och av rötterna har vuxit de senaste åren, kanske för att småbarnsåren är över och det nu finns tid att se bakåt.

Det samiska var ingenting man talade om. Farfadern lämnade sin hemby, men han och Mats farmor bodde där ett tag. Även om farmodern levde kvar långt efter sin makes död, blev det aldrig av att Mats talade med henne om det. Kanske för att det var känsligt, eller för att tid inte fanns. Även Mats farmor hade samiska rötter, men som titeln på romanen antyder har släkten som en gång varit samer slutat vara det både egnas, andras och inte minst statens ögon.

Det som låter mest intressant med Jonssons bok är kanske samernas historia, för som många andra kan jag alldeles för lite om. Skillnaden på samer och samer, mellan de som ägde renar och de som inte gjorde det. Hur statens agerande hade betydelse för vår ursprungsbefolknings historia. Som att rasbiologin användes som instrument för att ta samernas mark till exempel och blev som ursäkt för att främst få bort de så kallade skogssamerna. Utrycker ”Lapp ska lapp vara” handlar bara om fjällsamerna, för där var de inte i vägen på samma sätt som i skogen. Skogssamerna skulle istället utropas som grupp och assimileras till att bli svenskar. Mats Jonsson säger att han hittat sin uppgift som same och det är att berätta folkets historia.

Jag och Mats Jonsson är nästan jämngamla och när jag läste hans Hey Princess kände jag igen mina studier i England, vi har också delat småbarnslivet i Mats kamp och nu får jag kanske börja släktforska så att vi kan följas åt vidare. Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

Brott och klass

Denise Rudberg, Pascal Engman och Karin Alfredsson samtalar med Josefin Sundström om brott och klass. Hur mycket tänker på på klass?, undrar Sundström. Väldigt mycket, säger Engman, som gick i skola på Östermalm och spelade fotboll i Rinkeby, vilket gjorde att han tillhörde två världar, men inte kände sig hemma i någon av dem. Som författare har han däremot nytta av sina erfarenheter. Även Rudberg växte upp på Östermalm i ett hus där hennes föräldrar var portvakter och därför fick en lägenhet i huset. Ett bidrag till integrationen som inte längre finns. Att vi lever i ett klassamhälle har alltid varit självklart för henne och i böckerna har klassperspektivet alltid varit tydligt.

För Karin Alfredsson var det tvärtom. Hon växte upp i en liten stad i en folkskollärarfamilj, men trodde länge att klass och klasskillnader inte existerade, utan att alla hade det ungefär lika bra. Så var det självklart inte. Nu fascineras hon över att endast topp och botten skildras i litteraturen, men inte mitten. Kanske är det för att det är här olagliga saker pågår, påpekar Rudberg. De ensamstående mammorna i förorten utsätts kanske för brott, men begår dem sällan. Nu ökar klassklyftorna och Engman påpekar att den enda gång den absoluta toppen och botten möts är när knark levereras från botten till toppen i ett hotellrum.

Karin Alfredsson har valt att sätta kvinnor i centrum i sina böcker och beskriver saker som knappt ses som kriminellt, som illegala aborter, misshandel av kvinnor och begränsning av deras liv. Rudberg lyfter att män ofta skriver om gängkriminalitet, men det är kvinnor som lyfter brott mot kvinnor. Att Engman nu skriver om just gängen handlar om att det är ett stort samhällsproblem, men håller med om att även de mindre spektakulära brotten måste få ta plats. Färre seriemördare och fler samhällskritiska kriminalromaner önskar sig panelen. Rudberg vill gärna skildra de dolda brotten, som ganska ofta setts som familjeangelägenheter snarare än ”riktiga” brott.

Det är inte så enkelt idag att vi har tre klasser, arbetare, medelklass och överklass. Det är mer komplext än så, påpekar Rudberg. Det måste skildras i all sin komplexitet, nu när vi äntligen börjar erkänna att klass existerar. Bildning, eller brist därpå är till exempel saker som påverkar klasstillhörighet och status. Det går att vara bildad och tjäna lite pengar, liksom det går att vara rik, men sakna bildning. Min känsla är att pengar ger mer status idag än bildning.

Kärleksbedrägerier är något Karin Alfredson lyfter och det är definitivt ett brott som sällan lyfts eller ens anmälts. Kanske för att det är en skam att ha blivit lurad och de ekonomiska konsekvenserna blir stora. ”Vanlig” kriminalitet behöver få ta större plats i kriminallitteraturen, säger hon. Att det verkar som att fler kvinnor drabbas handlar, enligt Rudberg om att män skäms ännu mer och döljer det för andra. Väldigt få polisanmäler.

När det gäller straff för brott är det ofta den lägre klassen som straffas hårdare, menar Engman. Kanske för att det handlar om brott som är mer spektakulära, men skjutningar. Status och yta är på ett sätt viktiga för både botten och toppen, då det krävs att du visar upp en glamourös yta för att locka och imponera på andra. Det gäller både de gängkriminella som behöver värva yngre, och influensers som lever på sin yta. I kriminalromaner ska rättvisan segra och de som begår brott ska straffas. Så ser det inte ut i verkligheten, där alla inte orkar polisanmäla, där fall läggs ner och det blir friande domar.

Vill du ta del av samtalet finns det på Bokmässan Play här.

 

Frihet, motstånd och kreativitetens kraft


Bokmässan är även så här på lördagsförmiddagen minst sagt luftig, men inte lika läskigt tom som i torsdags. Lördagens första programpunkt för min del är ett samtal med Suzanne Osten och Stina Wollter modererat av David Fjäll. Den förstnämnda gav mig ett fint kulturminne när vi på gymnasiet såg Tala! Det är så mörkt på skolbio och den senare har jag främst bekantat mig med de senaste åren genom de fantastiska böckerna Kring denna kropp och Kring denna konst. Två fantastiska kulturella profiler som nu samtalar om kreativitet, konst och skapande. Ett samtal som böljar fram och tillbaka oh jag ber i förväg om ursäkt för ett kanske osammanhängande inlägg.

Samtalet börjar i Ingmar Bergman och den kvinnliga vreden, en vrede som Osten menar inte är någon idé att känna, eftersom det tar lite väl mycket energi. Detta även om hon haft längtan efter att bita en viss teaterchef i benet. Att visa mycket som skådespelare är en helt annan sak. Rädslan att vara för mycket är ständig, kanske speciellt för kvinnor, säger Osten och utrymmet var begränsat. Den pipiga rösten kommenterades, men sällan själva regin. Kvinnor beskrivs inte på samma sätt som män. Trots att hon varit aktivist och ”bråkat” skulle hon inte kalla sig arg. Snarare har hon försökt fokusera på skapandet.

Wollter kallar skapande ”ett vaccin mot maktlöshet” och kreativiteten har gett henne verktyg. Att bli aktivist är inget val, utan en naturlig följd av livet. Drivkrafterna var förtvivlan, vrede och sorg, men positiv feedback ger ny kreativitet. Viktigt är också att hitta sin egen röst och våga låta den höras. Vi föds med en röst och en nyfikenhet, säger Osten och talar om det lilla barnet som tar in livet och världen med alla sinnen. Redan i skolan försvinner det och Osten talar om bristen på platser att trivas på i skolan.

Osten talade intressant om hur hon lärt sig av att bli bortvald även inom kvinnorörelsen, där hon ibland ansågs tala för mycket och ta för mycket plats. Ibland vågar man inte ta fajten, säger Fjäll och påpekar att hans hudfärg och Ostens och Wollters kön för att man måste slåss, men att han inte alltid orkar stå upp. Är det fegt, eller som Wollter kallar det, strategiskt. Viktigare än att få makt är att göra något som har betydelse, säger Osten, som det faktum att hon jobbat med barnkultur, något som har riktigt låg status, men är så otroligt viktigt. Det är lätt att säga att barn är viktiga, men mycket i samhället talar emot det. Om kultur för barn hade prioriterats skulle vi haft ett helt annat samhälle, säger Osten. Kanske kan hon inte förändra världen, men genom att möta barn kan hon ändå göra skillnad.

Att våga känna, som människa, som kulturkonsument och som barn. I den mediala världen ska det gå snabbt, vara tydligt och gärna generera häftiga rubriker. Tiden för en lång process finns inte längre. Vi har blivit så materialistiska, säger Osten och bildningen har glömts bort inte minst av politiker. Hon efterlyser en ny bildningsrevolution och tidigare under samtalet lyfter hon det orimliga i att estetiska ämnen försvinner från skolan. Det är något jag och mina kollegor talar mycket om då vi märker att kultur får allt lägre status och färre elever väljer estetiska programmet. De vill läsa ”riktiga” program och då är det ekonomiprogrammet som växer. Det säger något om vår samtid.

Den röda tråden är inte klockren, men samtalet väckte många tankar. Vill du ta del av det finns det på Bokmässan Play här.

 

 

.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: