Min storslagna död är helt fantastisk

Som jag älskar Jenny Jägerfelds senaste bok Min storslagna död! Den andra boken om Sigge som flyttat med sin familj till Skärblacka är tusen gånger bättre än första delen Mitt storslagna liv och då var den ändå fantastisk. Vi får återigen träffa Sigge, mamma Hannah och syskonen Majken och Bobo, som bor hos Charlotte (som vägrar kallas mormor eftersom hon inte är gammal) i ett stort hus som tidigare varit hotell. Grand Hotell i Skärblacka har dock bara en gäst, Kalle Maräng, som är en minst sagt misslyckad skådespelare. Miljön är annorlunda, karaktärerna unika och inte minst väldigt roliga. Jenny Jägerfeld kan konsten att skriva fantastisk dialog och beskriva de mest dråpliga och oväntade situationer. Jag fnissade mig igenom boken och skrattade till och med högt så många gånger att jag fick avbryta läsningen då mina elever skrev prov samtidigt.

Sigge är en älskansvärd figur, lite osäker, ibland så snäll att det blir dumt och samtidigt väldigt rolig. Han har tidigare varit mobbad och trots att han nu har en kompis i grannen Juno. När fler i skolan vill vara med honom vet han inte hur han ska hantera det eftersom han inte är van vid att ha vänner. Egentligen är det med Juno han vill vara och deras arbete med en app för husdjur upptar mycket av deras tid. Idén är att djur ska kunna träffas, men också djur och människor. Två övergivna kattungar som riskerar avlivning behöver t.ex. en ägare.

Roligast av alla är Sigges syster Majken, som inte kan prata utan att skrika och allt hon säger skrivs därför i versaler. Hon ska spela huvudrollen i skolans julspel och hennes Jesus är inte likadan som Jesus brukar vara i julspel. Hon vägrar vara en passiv bebis, utan tar med en självklarhet över scenen. Lillasyster Bobo pratar istället väldigt lite, men hon kan i alla fall prata nu, något som inte var helt säkert i första boken. Majken gör skyltar till henne så att hon ska slippa prata med främmande människor och försvarar henne som bara en riktigt känslosam storasyster kan göra.

Även Sigge blir en del av julshowen då de coola tvillingarna Sixten och Karl-Johan vill ha med honom i sin hiphopgrupp 6 10 Mushroom. Sigge förstår inte varför och är rädd att de driver med honom, men trots att han försöker slingra sig ur uppträdandet som han tror ska bli hans död, vägrar de att släppa honom. De vägrar också att repa, vilket är snäppet värre och Sigge får mer och mer panik för varje dag. Ännu mer panik får han över att inte riktigt veta hur han ska kunna ha flera kompisar samtidigt, utan att riskera att svika någon av dem.

Skildringen av de tre syskonen som verkligen är unika individer är väldigt fin. I Jenny Jägerfelds litterära värld får man vara hur man vill, men man måste vara snäll för att räknas. Allt behöver verkligen inte bli rätt, men samvetet måste finnas där. Ett annat viktigt budskap är att alla människor har en hemlighet som vi inte vet om. Tvillingarna har t.ex. en mamma som jag som vuxen förstår mår riktigt dåligt. De är inte bara lättsamma, coola och oberörda, de är mer komplexa än så. Att som Jägerfeld skildra allvarliga ämnen utan att bli överpedagogisk eller moraliserande är både skickligt och viktigt.

Sigge kämpar ständigt med att våga vara sig själv och i Min storslagna död lyckas han vara sig själv på flera olika sätt. Samtidigt som vi läsare förstår att det finns flera sidor av varje människa så inser Sigge detsamma. Både om andra och sig själv. Början på det som jag hoppas och tror kommer att skildras i tredje boken om Sigge är också fin. Min storslagna kärlek ska den heta och ja, den kommer med all säkerhet att bli just storslagen.

1 reaktion på ”Min storslagna död är helt fantastisk”

  1. Pingback: Veckans kulturfråga v. 21 2021 – enligt O

Kommentarer är stängda.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: