En söndagssmakbit ur Vuxna människor

Igår fick jag äntligen till lite lästid och lyckades läsa ut månadens tredje bok. Sjukt lite för att vara mig, som brukar läsa i alla fall det tredubbla och har satt upp en läsutmaning som är elva böcker per månad. Jag påbörjade också en ny bok nämligen Vuxna människor av Marie Aubert som efter en knapp tredjedel verkar riktigt bra. Boken handlar om en familj bestående av två vuxna systrar, en mamma och hennes nya man Stein. Den yngre systern Marthe har både sambo och bonusbarn, medan den äldre systern Ida är singel, barnlös och ganska bitter. Nu ska de fira moderns  födelsedag i stugan som varit familjens, men nu främst används av Marthe och hennes familj. Ida är den som berättar och hon funderar mycket över ålder:

När mamma fyllde fyrtio på nittiotalet fick hon ett kort där det stod “Life begins at forty!”. Jag kommer fortfarande ihåg det kortet, det var med en massa raketer och stjärnor. Mamma tyckte att det var piggt och roligt och tog vara på uttrycket, life begins at forty! sa hon hela det året och väninnorna skålade. Jag minns dem som vuxna damer, de hade torrt läppstift och barn som gick i skolan, och när de var tillsammans kallade de det för tjejkväll. När jag blev fyrtio var jag precis som innan, jag trodde verkligen inte att det var nu livet skulle börja. På födelsedagsmiddagen sa en väninna, som ett slags tröst, att jag såg bra ut, strax efter sa hon att det var fint att vara ensam för att man på det sättet lärde känna sig själv väldigt bra, och jag tänkte att det hade varit mer okej att lära känna någon annan.

 

Ida funderar mycket på sin ålder och inser att när hon nu passerat fyrtio att hon kanske inte får allt i livet som hon drömt om. Jag förstår det. När jag fyllde fyrtio hade jag barn och fick egentligen ingen större ålderskris. Den fick jag istället vid trettio när jag inte var säker på att jag faktiskt ville ha barn alls. Jag var inte redo att bli vuxen “på riktigt”.

Jag minns när mina föräldrar fyllde fyrtio. Då gick jag på högstadiet och tyckte självklart att de var ordentligt gamla. Jag känner helt igen mig i Idas tankar om att vi som fyller fyrtio nu omöjligen är lika gamla som våra föräldrar var i samma ålder. Om en månad fyller jag 46 och är då närmare femtio än fyrtio. Fortfarande känner jag mig inte gammal, men visst är jag vuxen med allt vad det innebär.

En smakebit på søndag anordnas den här veckan av bloggen Flukten fra virkeligheten. Kika in där för fler smakbitar.