Dag: 17 december, 2019

Skumtomten

Godis är gott och det är snart jul, vilket är två skäl till att jag läste Skumtomten av Mia Ahl. Två andra skäl är att den utspelar sig i Göteborg, samt att den fanns som e-bok på de tjänster jag använder. Jag hade inga jättehöga förväntningar innan läsning ska villigt erkännas, men jag fick en trevlig överraskning. Berättelsen om Jessika, som lämnats av sin man och nu bor i en lägenhet i ett tvåfamiljshus i Krokslätt, är riktigt underhållande. Visst är det så att karaktärerna spetsats till. Ex-maken är sjukt hopplös och de närmaste väninnorna såväl oförstående som otrevliga, men ändå engagerar jag mig i Jessikas liv.

Jag följer hennes kamp för att fixa ekonomin och skapa en vettig vardag för sina barn, när maken mest verkar upptagen av att leva lyxliv med sin nya och mycket yngre kärlek. När Jessika försöker få hans stöd agerar han som om han inte alls förstår problemet, utan räknar kallt med att han ska få barnen när det passar honom och att hon ska ta dem alla andra stunder. Maken till självupptagen man får man leta efter. Faktiskt finns det ganska få trevliga människor i Jessikas närhet. Det skulle möjligen vara chefen Claes eller grannen Agneta då.

Serien om Jessika fortsätter i böckerna Chokladägget och Gubbröran och jag kommer definitivt att läsa vidare. Lättläst och lättsmält, men trots det tillräckligt välskrivet för att räknas som habil underhållning, vilket är precis vad jag behöver den här tiden på året.

Århundradets kalender del 17

En av mina absoluta favoritförfattare är Maggie O’Farrell som jag nästan fick träffa under Bokmässan 2018. Vi hade bestämt en bokcirkel i förlaget Sekwas monter och hon skulle vara där. Tyvärr blev dottern sjuk och O’Farrell var tvungen att ställa in sin medverkan på Bokmässan, men med tanke på boken vi skulle samtala om förstod vi alla hennes val. Sista meningarna i boken fanns färskt i vårt minne. Istället fanns hon med på länk och det blev ett fint samtal trots allt.

Det var den självbiografiska boken Jag är, jag är, jag är – Ett hjärtslag från döden som vi samtalade om och det är verkligen en annorlunda självbiografi. Dels handlar det om formen. Maggie O’Farrell berättar om sitt liv genom 17 nära möten med döden (vilken gör den självskriven i dagens lucka) och det gör att vi slipper den tråkiga form självbiografier ofta har, när de börjar med barndomen och jobbar sig framåt på ett inte sällan träigt och tråkigt sätt. O’Farrell har istället valt ett annorlunda sätt att berätta om livet och påminna oss om att döden faktiskt ständigt är närvarande. Dessutom gör hon detta utan att skriva en svart och hopplös bok. Tala om skickligt. Det är också hennes fantastiska språk som bidrar till en så glimrande och fantastisk läsupplevelse.

Så här skrev jag om boken då jag läste den:

O’Farrell har skrivit en självbiografi som är allt självbiografier sällan, faktiskt i princip aldrig, är. Den har en genomtänkt form, en lagom balans mellan det personliga och det allmänmänskliga, ett skönlitterärt och vackert språk och en intressant huvudperson med intressanta saker att berätta.

 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: