Dag: 12 maj, 2019

Låt alla möta litteratur på sin nivå

När barnen är små får de pekböcker, gärna i tyg så att de kan tugga på dem när de inte läser dem. Sedan går vi vidare till böcker med tjocka sidor som tål barnhänder och år för år låter vi dem ta del av fler ord och mer komplexa historier. En period handlar allt om rim, en annan om bajs (!) och sedan är det de där dinosaurierna och de fajtande prinsessorna.

Få föräldrar skulle komma på tanken att läsa Röda rummet som godnattsaga, då vi inser att böcker ska passa läsaren och även om mamma eller pappa verkligen älskar att läsa om Stockholm i fågelperspektiv och Arvid Falks äventyr i samma stad, inser de att barnen kanske inte tycker detsamma.

Litteratur är absolut bra eller dålig beroende på kvaliteten på densamma, men det handlar också väldigt mycket om vem som ska läsa och vad läsaren behöver i just den del av sin läsutveckling som hen befinner sig i. Det är därför Per Nilsson helt missar mål i sin debattartikel Lättläst och lättläst – ska inte böcker vara något mer?.

Vi vill att alla ungdomar ska vara läsare. Eller i alla fall vill jag som svensklärare det och jag tror att Per Nilsson har samma perspektiv. Det jag tyvärr kan konstatera är att verkligheten inte alls ser ut så. I den bästa av världar skulle alla läsa de absolut bästa och mest komplexa ungdomsböckerna och därefter gå över till den prisbelönta vuxenlitteraturen som har hög kvalitet och troligen kommer att tillhöra vårt gemensamma kulturarv. Det är Platons idévärld. Det absolut perfekta tillståndet, i alla fall om man är svensklärare eller författare.

I den verkliga världen, i sinnevärlden, ser det lite annorlunda ut. Där finns en rad hem där läsning definitivt inte är en del av vardagen. Vi har barn som inte mött böcker hemma och som kanske möter litteratur för första gången när de börjar skolan. Kanske läser de sedan under en period tills det någon gång på högstadiet ställs krav på att de ska läsa “god litteratur” vilket tyvärr kan innebära att de slutar läsa helt.

Per Nilsson ondgör sig över den “lättlästa” ungdomsboken, men lyckas inte ens förklara om det handlar om “lättläst” som i bearbetad med fokus på läsare som är nyanlända eller läsovana, eller lättläst i betydelsen repetitiv serie med böcker som likar varandra. Jag tolkar det som att Nilsson menar det senare och hoppas verkligen att det är så. Att litteratur blir tillgänglig för alla är enormt viktigt. Vi har inte råd att vara snobbiga i det här läget.

“Varför är det så svårt att föra ett samtal om litteratur för barn och unga som sträcker sig längre och djupare än till att ‘det är viktigt att barn och unga läser böcker'”, undrar Per Nilsson och det enkla svaret är “för att många barn och ungdomar inte läser alls”. Att då välja vägen som fördomsfull litteratursnobb är utan tvekan ganska kontraproduktivt. Först måste vi skapa läsare och därefter (eller samtidigt) kan vi också visa dem att det finns fler böcker än de repetitiva serierna som t.ex. Beast Quest inte genom att tala om att de böcker de läser är mindre värda, utan att visa att det finns väldigt många fler böcker att upptäcka. Jag var inte helt lycklig när ena sonen plöjde just Beast Quest, men jag insåg att det var en del av hans läsutveckling och lät honom hållas. Allt annat hade varit väldigt korkat.

Utgångspunkten för Per Nilssons artikel är ALMA-pristagaren Bart Moeyaert, som många anser vara en för komplicerad ungdomsboksförfattare och utifrån det drar han slutsatsen att läsare här vill ha enkel och lättläst litteratur. Jag har lite svårt för det resonemanget. Trots att jag är den första att höja ungdomsbokens fantastiska kvalitet är jag också medveten om att olika läsare behöver olika saker vid olika tillfällen. Det gäller såväl barn, ungdomar som vuxna. För att orka läsa det mer komplexa måste man också få vila i det lättillgängliga ibland.

Vi behöver utan tvekan prata mycket om barns och ungdomars läsning, då en god läsförmåga är en förutsättning för ett gott lärande. Det är därför vi måste lägga så mycket fokus på läsning i skolan att vi hinner ge våra barn och unga både de böcker som de slukar och de som kräver mer utmaning. Tyvärr är fokuset i kursplanerna för Svenska sedan 2011 något helt annat. Allt ska mätas och då passar läsningen inte in. Läs gärna Fredrik Sandströms artikel i Svensklärartidningen med titeln Svenska bortom (nästan) all kontroll, där han skriver om just den läsning som inte får plats i skolan längre. Den som inte mäter läsförståelse eller kan kontrolleras via prov, utan den som ger upplevelser och som får läsaren att växa som människa.

Jag förstår att det är dit Per Nilsson också vill, men jag tycker att han har helt fel perspektiv när han beskriver den litteratur som han tycker ska vara i fokus. Snarare håller jag med bibliotekarien och bloggaren Eli om att han framstår som ganska okunnig kring vad litteratur är och hur vi behöver möta de ungdomar som faktiskt inte läser alls. Vi når ingenstans med elitism.

 

Photo by Jonathan Cooper on Unsplash

 

Nine perfect strangers

Nine perfect strangers är Liane Moriartys senaste bok där hon tar oss med till ett minst sagt annorlunda hälsohem och låter oss bli bekanta med nio gäster och tre anställda. Många karaktärer att hålla ordning på alltså och det är både boken styrka och svaghet. Styrkan för att samspelet mellan dem är riktigt intressant, men en svaghet då ingen av dem blir riktigt komplex.

De nio för varandra ännu okända gästerna checkar in på Tranquillum House, ett exklusivt hälsohem där de ska få äta nyttigt, träna yoga och meditation, bli masserade och hitta sina inre, hälsosamma jag. Ägaren heter Masha Dmitrichenko och hon är övertygad om att gäster behöver regler och kontroll. Det är därför de behöver lämna in alla sina telefoner och andra saker med skärm och det är också därför som personalen i hemlighet går igenom deras bagage och konfiskerar allt onyttigt som de försökt smuggla in.

Masha är utan tvekan en av de märkligaste av karaktärerna, medan Frances kanske kan ses som den sanna huvudpersonen. Hon är en medelålders, överviktig och ensam författare, vars senaste bok blivit refuserad av förlaget. På Tranquillum House hoppas hon ändra hela sitt liv. Gärna utan någon som helst ansträngning. Jag tycker mycket om henne, men drabbas kanske ännu mer av den familj bestående av Heather och Napoleon och deras tjugoåriga dotter Zoe som tar in på Tranquillum House för att försöka överleva Zachs födelsedag. Zach som var deras son och tvillingbror och som valde att avsluta sitt liv. De vill inte glömma honom självklart, men orkar inte heller minnas. Istället försöker de gömma sig under denna dag som också är Zoes födelsedag. En dag hon knappast vill fira längre.  Frances, såväl som den trio som numera utgör en familj är karaktärer som jag hade önskat fått en egen bok, då vi nu bara får veta en bråkdel av vad de gått igenom.

Intressanta är också det på ytan så perfekta paret Jessica och Ben, som vunnit miljoner och köpt sig ett perfekt liv och i Jessicas fall, en perfekt kropp. Trots det är de långt ifrån lyckliga. Här kanske Moriarty moraliserar lite, men kombinationen av karaktärer gör ändå intrigen intressant. Liane Moriarty skyr inte allvarliga ämnen och jag tycker att hon oftast lyckas riktigt bra med att skildra dem på ett trovärdigt sätt. Nine perfect strangers är ett myller av karaktärer, relationer och känslor. En bok fylld av intressanta bifigurer, men ibland är det svårt att hålla isär dem eller att relatera till dem. Det ger sig efter ett tag och även om intrigen blir mer och mer absurd gillar jag det jag läser. Det är galet, roligt, gripande och helt sanslöst. Underhållande till max med andra ord.

%d bloggare gillar detta: