Dag: 30 december, 2016

En fin liten berättelse av Backman

Jag gillade en Man som heter Ove och jag gillade (gillar?) också Fredrik Backmans blogg, även om det nu var ett bra tag sedan jag läste den. Finns den ens längre? Däremot var jag inte överförtjust i de två böcker som följde. I år har jag dock återupptäckt Fredrik Backman genom den mycket fina Björnstad (som jag tror hade klarat sig bättre utan uppföljare) ett riktigt bra seminarium tillsammans med Erlend Loe på Bokmässan och nu senast den lilla kortromanen And every morning the way home gets longer and longer. En bok som bygger på en novell som tidigare publicerats på Backmans redan nämnda blogg och nu ges ut på engelska.

I den står en bänk i centrum, tillsammans med människorna som sitter på den. Inledningsvis är det en man och hans barnbarn Noah. Mannen är gammal och pojken liten. Så liten att hans fötter inte når ner till marken. Sedan dyker hon upp. Kvinnan som ser gammal ut, men som ändå är ung. Hon som han fick för lite tid med, trots att de fick både barn och barnbarn tillsammans. Mannen lever någonstans mellan dröm och verklighet och i drömmen finns hon kvar.

Sonen Ted var lik Noah. Både förtjusta i siffror och båda är små. Eller är Ted verkligen liten längre? Han som kallar mannen för pappa är en vuxen man, men på samma gång en liten pojke. Han går inte i skolan längre och kan inte prata med sin far om betyget på uppsatsen. Pojkarna, Ted och Noah är båda stora, trots att det en gång varit små och tiden gör den gamle mannen förvirrad.

På ett stillsamt sätt beskriver Fredrik Backman hur någon finns kvar, men ändå försvinner. Tiden är precis så komplicerad som den måste vara för den som är gammal och samtidigt ständigt försvinner bakåt i tiden. Den som inte längre vet om den som står framför är ett barn eller ett barnbarn. Om den som var älskad är ung eller gammal.

Jag tyckte mycket om And every morning the way home gets longer and longer. Det är en liten bok med stort innehåll och jag läser den med en klump i halsen.

Kanonkalendern del 30

Någon barnbok måste ändå få plats i denna lista med kanonböcker och mitt val föll på en gammal favorit, nämligen Mio min Mio av Astrid Lindgren. Anledningen till att det blev just den boken från denna gigant är att jag tycker att den är mest före sin tid, vilket gör att den håller fint än idag. Visst är Pippi charmig och visst är landsbugdsromatiken i Bullerbyn fin, det är utan tvekan så. Jag älskar också Emils bus och kanske ännu mer hans goda hjärta, som också finns hos många andra av Lindgrens karaktärer.

Boken Mio min Mio handlar om Bo Vilhelm Olsson, som försvinner från en park i Stockholm, väldigt tragiskt egentligen. Vi vet att han kommer till sin riktiga pappa, konungen i ett land långt borta, men hans fosterföräldrar, hur hemska de än må vara, vet ju inte vad han tar vägen.

Just detta bekymrar sig ingen speciellt mycket om, utan istället handlar boken om hur Mio och hans vän Jum-Jum räddar barnen som blivit förvandlade till fåglar av den onde Riddar Kato. Hans hjärta av sten verkar ha smittat av sig på många i världen 2016 och något som gör Lindgren så stor är hennes orubbliga tro på godheten.

För några veckor sedan lyftes Astrid Lindgren fram som en av Jimmie Åkessons favorit. Många blev upprörda över att han då “tog” vår fina sagotant och gjorde henne till Sverigedemokrat. Själv är jag ganska glad över att Åkesson läser Lindgren. Jag hoppas att han tar åt sig lite av hennes budskap när han ändå håller på. Jag är nämligen helt säker på att hon hade dragit honom i örat om hon levat. Det är hennes barnbarn också säker på.

%d bloggare gillar detta: