Dag: 13 december 2016

Var går gränsen för yttrandefriheten?

Reportageböcker / Av / 7 kommentarer / 11 december 2016

Förra läsåret fick mina elever i trean skriva texter där de utredde hur konst och yttrandefrihet hör ihop, samt om det någon gång kunde vara rätt att begränsa en konstnärs verk. Finns det helt enkelt en gräns för yttrandefriheten som gäller även kulturen? Debatten är ständigt aktuell och jag kommer att köra något liknande i år, även nu med bland annat Lars Vilks och Elisabeth Ohlsson Wallin i fokus med lite nya perspektiv. Lars Vilks konstverk Nimis på Kullaberg har just brunnit igen och Elisabeth Ohlsson Wallin har skapat debatt med sitt nya verk Ack Sverige du bruna. Eleverna kommer också att få läsa delar av Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn, där yttrandefriheten problematiseras på ett mycket intressant sätt.

Niklas Orrenius har följt Lars Vilks och det är tydligt att hans liv begränsats av hot och hat. På samma sätt som många andra konstnärer, journalister och andra begränsas i dagens samhälle. De som skriker högst om yttrandefrihet för sig själva, tycker inte alltid att de som inte tycker som dem ska få säga sin mening. Det är en dubbelmoral som minst sagt oroar.

Jag kan ha åsikter om Vilks konst och tycker kanske att rondellhundarna var onödiga. Samtidigt innebär fri konst just fri konst. Att det länge fanns en blasfemiklausul i yttrandefrihetslaget visste jag dock inte och kanske ska en sådan finnas. Eller kanske inte. Jag är inte färdigtänkt, men jag tycker nog ändå att vi måste få göra konst om allt. Vad många hävdar är att Vilks sätt att sparka nedåt gör konsten sämre. Om det nu är att sparka nedåt vill säga. Här får vi kanske skilja på ett internationellt och ett nationellt perspektiv. Eller religion och individ.

Skotten i Köpenhamn är en intressant bok om Vilks, konst och extremism. Om det ansvar en konstnär kan sägas ha, eller inte ha. Är Vilks högerextrem för att hans anhängare ofta är det och för att han ofta väljer sällskap som tyder på det, eller är han bara nyfiken? Är det okej för ett museum att ställa ut Vilks rondellhundar som konst, eller betyder det att de också tar ställning? Det är inte lätt, då yttrandefrihet är komplext. Det här är en bok jag kommer att bära med mig länge och säkerligen återkomma till med jämna mellanrum.

 

Kanonkalendern del 13

Boktankar / Av / 2 kommentarer / 11 december 2016

Idag borde dagens bok ha luciaanknytning, men så blir det inte riktigt. Visserligen skulle Jonas Hassen Khemiri säkert klä i luciakrona också. Jag tycker om allt jag läst av Khemiri, kanske allra mest om senaste boken Allt jag inte minns, men den kan säkert vara lite för annorlunda för många. Istället vill jag lyfta fram Jag ringer mina bröder, som är en liten bok med ett stort innehåll. Den handlar om terrordådet i Stockholm i december 2010 och baseras på en text av Jonas Hassen Khemiri som publicerades i DN.

När något hemskt händer är det inte sällan så att den första som misstänks är någon av ett annat ursprung. Om det visar sig vara så skuldbeläggs alla som skulle kunna förknippas med denna person. Jag ringer mina bröder handlar om att bli dömd utifrån sitt utseende och ihopklumpad med alla som på något sätt står för det som skrämmer. Alla muslimer är terrorister, alla ensamkommande från Afghanistan tafsar på tjejer, ja listan kan göras lång. Vi får få svar, men det ställs många frågor och Jag ringer mina bröder är en bok som man kan vända och vrida på hur länge som helst.

Så här skrev jag i mitt inlägg om boken efter att jag läst den för första gången:

Varje gång något hemskt händer i Sverige blir det ett bevis för att vårt land inte är som förr. I dagens Sverige börjar det bli legitimt att skylla problemen på invandrarna. Dom. Vi och dom, där det är dom som ska bort. I boken Jag ringer mina bröder sprängs en bomb i Stockholm. En text med samma namn publicerades strax efter terrordådet i Stockholm 2010. Jonas Hassen Khemiri skriver om en man som dog. En man som var tillräckligt lik alla andra som kommer att få skulden. För skuld får män som liksom mannen som dog har svart hår. De som är dom. För vi vet ju hur dom är. Allihop. Likadana. De svarthåriga och kriminella.

 

För mig är Jonas Hassen Khemiri en av våra absolut viktigaste författare och alla bör läsa Jag ringer mina bröder, men helst också Allt jag inte minns. Ett öga rött var fin, men Jonas Hassen Khemiri är så mycket mer än sin debut.

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: