Dag: 25 oktober, 2015

Dags för Tóibin och Leandoer


Nu börjar hjärnan bli mör och det här är sista inlägget från årets Stockholm Literature för mig här. Ett par inlägg har det också blivit på Kulturkollo.

Colm Tóibin är årets huvudperson på många sätt och det är tredje gången han äntrar scenen. Den här gången tillsammans med Kristoffer Leandoer. Samtalet ska handla bland annat om mammor.

Nora Webster, som jag köpte signerad i går, handlar om en kvinna som blir änka och får ta hand om sina barn ensam. Leandoers senaste bok September handlar om en mamma som dör. Två mammor.

Leandoer talar om hur Tóibin tar stora saker och gör dem små och vardagliga i sina böcker. Hemmets närhet i kontrast till den stora världen. Att ge Tóibin ordet är att få en ström av ord tillbaka. Han berättar, deklamerar och funderar med sin fantastiska stämma och dialekt. Han menar att han som författare inte har kontroll över vilka vägar historierna tar. Att hans första bok skulle utspela sig i hembygden, den mörka och händelselösa, var en omöjlighet och han drog till Barcelona. Problemet var att han en vit in i boken inte hade något att säga. Han tänkte att han skulle blunda och sedan skriva ner det han tänkte på. Han fick fram meningar om havet med ett grått ljus över. Då lät han de irländare som han placerat i Spanien resa hem igen. Då blev det lättare att skriva. Han blev lyckligare, men överraskad, då att han inte trodde att det tråkiga, grå, konturlösa landskapet kunde vara fonden till bra historier.

Tydligen har Tóibin sagt att en lycklig barndom ger ett tomt papper och han fortsätter nu med att tillägga att det inte går att skriva utifrån ren lycka. Behövs en förlust av den lyckliga barndomen?, undrar Leandoer. Kanske är det så med oss alla att vi har förlorat något, om inte annat för att vi alla varit tonåringar och därmed förlorat sin barndom. Kanske har hans katolska uppfostran bidragit, säger Leandoer och det håller han med om. Men även en protestantisk uppfostran måste ge några bra effekter, säger Tóibin, då det i alla fall lär er att ta ansvar för era handlingar.

Sorgen i Nora Webster är massiv, men Tóibin ville leka med hur en mor måste spela normal och gå upp varje morgon för sina barns skull. Ytan är normal, men under finns sorgen. Det gör att läsaren kan följa karaktären på olika plan, på ett annat sätt än de som möter henne. Hon har en mask som vi läsare ser och kan se försvinna även när hon inte önskar det.

Hon har aldrig varit speciellt social, men kunnat gömma sig bakom sin sociala man. Nu när han är borta är hennes positiva mask borta. Hon är inte lätt att tycka om och det var något Tóibin ville leka med. Att få läsaren att sympatisera med henne, trots att hon är svår att älska. Han ville skapa en komplex karaktär.

Är det lättare att hantera och tycka om en sådan person i text, undrar Leandoer och talar om hur jobbigt det hade varit att ha henne som t.ex. kusin. Tóibin talar om hur läsaren efter kanske 30 sidor nästan blir Nora och därför är det lättare att acceptera och kanske förlåta.

Leandoer talar om parallellerna mellan Nora Webster och Henry James, som Tóibin också skrivit om. Ja, kanske finns de, en karaktär som utvecklas under många sidor har likheter och det behöver inte vara fel, utan kanske till och med rätt. Även Janes syster har likheter med Nora, som kvinna.

Kvinnor som talar om en sak, en oskyldig samtidigt som de tänker på annat, på samma sätt som män kanske talar om fotboll. Skillnaden mellan ord och tanke fascinerar Tóibin. Han talar också om hur det är lättare att skriva om de som inte har pengar än de som är miljonärer. Det finns ett större mellanrum mellan det liv  som levs och det som kunde ha varit. Tóibin talar om Websters innestängda intelligens och ilska som en del av komplexiteten. Vad ska beskrivas och vad ska utelämnas? Tóibin låter Websters intelligens krocka med de dumma beslut hon gör, för att skapa en oförutsägbarhet.

Faktiskt finns det en viss sanning i Nora Webster genom kopplingarna tills hans egen mor. Vissa små minnesfragment av henne finns i boken, för att skapa en mer levande miljö. Han förlorade också sin far som barn, men trots att han själv är en del av boken, handlar den inte om honom. Han berättar också om hur olika minnen han och hans bror har. “Han är ingen författare vet ni”, avslutar han.

Boken Nora Webster handlar om en änka, men också om fyra barn som förlorar en far, men på ett sätt också en mor. Barnen tar inte så stor plats, men ibland får de sin mors fulla uppmärksamhet. Tóibin ville undersöka konflikten mellan det hon inte gör och det hon gör. Han talar om att skapa ett mönster som är oväntat.

Det dubbla budskapet är lättare att skapa i text än i film och nu ska Tóibins bok Brooklyn bli film. Det var en märklig upplevelse att få någon annans bilder och att de kända miljöerna kan bli något annat. Nick Hornby skrev manuset och Tóibin är nöjd med resultatet och stolt över hur filmen blivit.

Han vill inte tänka film när han skriver, för då tror han att texten blir riktigt dålig. Den röda mattan är för andra och det är också andra som ska göra hans karaktärer levande för en filmpublik. Visst skulle det kunna göras även med Nora Webster men det är inte hans ansvar. Det som slår mig är dock hur skicklig Tóbin är på att skapa bilder, faktiskt även då han talar. Han är en sann estradör och en berättare ut i fingerspetsarna. Mycket imponerande.

Att skriva sig bakåt mot det egna ursprunget


Att konstruera ett förflutet är vad Katja Petrowskaja och Aris Fioretos ska samtala om. Petrowskaja är född i Kiev i nuvarande Ukraina, har studerat i Estland, doktorerat i Moskva och via forskningsstiftelser verkat i USA, men bor nu i Tyskland och skriver på tyska. Esther kanske är hennes debut som skulle kunna handla om hennes judiska gammelfarmor som blev kvar i Kiev när nazisterna kom. Hon vet väldigt lite om denna släkting, men pusslar ihop skärvorna av det som hände 29 september 1941 och det som den dagen påverkat. Petrowskaja är lite generad över att i presentationen kallas en fantastisk författare, då hon just skrivit sin första bok. Jag blir dock mycket sugen på att läsa.

Aris Fioretos är nominerad till Augustpriset för sin senaste bok Mary, som också är en fiktiv berättelse om verkliga händelser. Han har sina rötter i Grekland och det är där boken utspelar sig. Kanske. Platsen är inte uttalad.

Fioretos inleder med att berömma omslaget till den svenska upplagan, som han säger är lika fint som insidan och fortsätter med att visa den tyska upplagan som inte är lika fin. Han berättar också att de två författarna på scen känner varandra på tyska och att det är ovant att tala engelska.

Fioretos talar om det ögonblicket då källan i boken avslöjas och undrar hur det var då Petrowskajas bok kom till. Hon berättar om hur hon föddes 100 år efter Lenin och hur Sovjetunionen formade henne. Nu har hon ett ukrainskt pass, men lever i Tyskland. Hon tillhör den generation som kan välja var de vill leva sitt liv.

Syftet med boken var att hitta tillbaka till sina rötter, trots att de egentligen inte finns. Som 40-någonting är det vanligt att börja fundera på helheten, vilket såväl Fioretis och Petrowskaja skriver under på. Att leva i ett annat land påverkar också.

Petrowskaja skrev på tyska, för att det är ert tolerant språk och kanske är det mer accepterat att skriva om judiska levnadsöden på just tyska. Ryska hade inte fungerat lite bra. Det tyska språket ger en frihet, trots att det var ett språk som kom in i hennes liv sent.

Det är svårt att förklara hur det är att tillhöra “den förlorade generationen” i Sovjetunionen. De påverkades av andra världskriget och synen på Tyskland. Det har gjort det svårt att skriva på tyska på ett sätt. Hade hon skrivit på ryska hade set varit ännu svårare, då hon hade använt språket som tillhörde de som vann över tyskarna.

Tyskan gav henne en möjlighet att skapa en tysk person som kunde skriva hennes sovjetiska historia. Det är en bok med många fragment som bildar en helhet. Det är berättelser, i plural. Petrowskaja vill inte kalla det hon skrivit för en roman, då texterna är från olika genrer och har olika jag. Varje berättelse är sin egen, men också en del i en helhet. Det handlar om att hitta historien som den skulle kunna ha varit. Kanske.

Gränsen mellan det levda och det tänkta är ibland tunn. Petrowskaja säger att hon nästan skäms över att ha skrivit ner historien. Samtidigt vill hon ge en röst åt de som inte hade någon. De som stod utanför samhället.

Fioretos vill ändå veta vilken del av boken som kom först. Petrowskaja berättar att det finns många börjor, men att en av dem handlar om sin morfar/farfar som plötsligt dök upp 40 år efter att han fängslats, han som varit borta och som kom tillbaka när hon var elva och dog då hon var tolv. En vision av en flicka, som var hon, på tröskeln och den äldre mannen.

Petrowskaja berättar om sina föräldrar, som talade mycket och berättade ibland saker som barn inte borde höra, eller saker som inte fick sägas. Hennes mamma var lärare och efter 1958, då Sovjetunionen invaderade Prag vägrade hon undervisa om den nya historien. Hennes föräldrar ville att hon skulle veta allt, men historien om just Esther berättade hennes pappa för hennes man. Hon menar dock att alla historier kanske inte är viktiga att berätta. Att det finns en tid och en plats.

Petrowskaja letar efter engelska ord ibland och är noga med att förklara tydligt. Fioretos liknar samtalet vid en rysk docka, där den tyska och den ryska dockan finns inom den engelska. Det gör att samtalet blir lite trevande, men också charmigt. Fioretos är en trevlig intervjuare, som gör ett bra jobb oftast. Ibland ställer han långa monologfrågor och mitt i dem vill Petrowskaja ibland säga emot. Då de känner varandra fungerar det ändå. Ibland pratar även Petrowskaja länge, så att hon glömmer frågorna. Kanske för att hon inte vill prata om just det, eller att hon vill det men inte förmår. Det är ett stillsamt samtal med många känslor som bubblar under ytan.

 

Mer om Sovjetunionen


Det finns en röd tråd från öst som löper genom årets program på Stockholm Literature. Dagens andra programpunkt, den första för mig är ett möte mellan den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja och Ganriella Håkansson. Ulitskajas senaste roman Den gröna tältet handlar om tre vänner i Sovjetunionen från 50-talets början till 90-talet, då unionen splittras. Det låter som en bok jag skulle kunna tycka om, men en bok som får vänta till sommaren, då jag får min hjärna åter. Förhoppningsvis.

Många samtal under festivalen tolkas och det är lite av en nackdel, då samtalen inte blir riktiga samtal. Även om tolkarna varit skickliga, blir det inte sällan så att de två personerna talar förbi varandra. Samtalet mellan Ljudmila Ulitskaja och Gabriella Håkansson tillhör dock de bästa.

Gabriella Håkansson talar om hur samtalet kommer att kretsa kring Ulitskajas omfattande roman.  Hon uppmärksammar hur modig Ulitskaja är, något som kanske är svårt för oss utomstående att förstå. En sak som gör henne älskad är att hon skildrar den vanliga människan, ett ämne som inte är helt självklart i Rysland och defitivit inte var det i Sovjetunionen. Hon har också skrivit om kvinnor och om ämnen som varit tabu, som cancer där hon beskrivit sin egen kamp. Hon har oxkaå skrivit en barnbok där homosexualitet tas upp, vilket självklart är mycket kontroversiellt.

Första frågan blir därför: Ludmila, var har du fått ditt mod ifrån? Men Ulitskaja anser inte att hon är modig, men varje författare har sina grönser, vissa som man pratar om och andra som man inte pratar om. Det hon vill göra är att bredda gränserna, så att fler ämnen ska hamna i diskussionszonen, istället för i tystnadszonen. Det vi pratar om förstår vi, tillägger hon.

Triamon är gänget som de tre pojkarna bildar och de avgudar sin lärare som ger dem den klassiska litteraturen. De blir som vuxna dissidenser, men det går inte bra för dem. Pojkarna påverkas av litteraturen och förändras genom det. Har litteraturen samma betydelse idag? Kanske inte, säger Ulitskaja, då den ryska litteraturens guldålder kanske är över. Det är inte så längre att litteraturen betyder allt. Tidigare generationer har läst litteratur trots att det varit svårt, kanske ibland för svårt. Dagens läsare läser inte för att växa, utan för att koppla av. Så är det säkert överallt, säger Ulitskaja och visst känns det igen. Hon tillägger dock att vi inte vet om den här förändringen som pågår är bra eller dålig, men det är en global förändring. Hon blir irriterad när hon ser sina barnbarn med näsan i något annat än böcker, men försöker att inte visa irritationen, utan läser istället högt för dem, sådant de inte skulle läsa själva.

Håkansson berättar om att romanen innehåller verkliga personer och vill diskutera hur man skriver historia. Huvudpersonerna är dock inte de berömda dissidenterna och hon undrar varför Ulitskaja valt att beskriva den lilla människan.

Ulitskaja talar då om det ständiga krig som pågår i det tysta mellan människan och staten. Det är viktigt för individen att ha en personlig frihet, men i totalitära samhällen krävs en kamp för att nå den. Därför är det viktigt att beskriva vanliga människor som för en kamp, om sina vänner. Hon upptäckte att människan i marginalen är den människan som är mest oberoende.

Hon berättar om en bok som inte är översatt, som handlar om en sjuksköterska i en värld där människor vill göra karriär, som väljer att stå utanför. Hon är fri, mer fri än andra som vill klättra på karriärstegen.

Håkansson berättar om inledningsscenen där en av pojkarna vill fotografera Stalins begravning. Han lyckas inte om Håkansson talar om det som inte finns på foto som en symbol för det som är dolt. För Ulitskaja är det viktigt att berätta om det som ingen talar om. Hon talar om de tysta generationerna inte bara i Ryssland, utan också i tex Tyskland, där hela generationer undviker att tala om det förflutna.

nya roman om några dagar i Ryssland och den handlar om tiden mellan 1911 och nu. Berättelsen bygger på hennes farfars arkiv, som förändrade synen på såväl hennes familj som hennes land. Det var smärtsamt, men hon hanterar sin smärta genom att skriva. Alla bör skriva, det är viktigt. Oavsett hur resultatet blir.

Apropå min ilska efter samtalet som Ebba Witt-Brattström, så funderar jag över varför Håkanssons tolkningar inte stör mig liks mycket. Kanske för att hon närmar sig romanen och författaren med större respekt och tydlig nyfikenhet. Det går alltså att vara en kunnig och påläst intervjuare och läsare, utan att skriva någon på näsan. Boken är som ett kalejdoskop säger hon och Ulitskaja bekräftar att hon ville skriva olika berättelser som på något sätt hänger ihop.
Håkansson talar om hur livsöden liksom svischar förbi och hur tydlig skillnaden är mellan vår del av Europa och Ryssland. Vi tror oss kunna styra livet om vi vill tillräckligt mycket, medan det i Ryssland mer handlar om att livet gör lite som de vill med karaktärerna.
Jag är en människa av en kultur, säger Ulitskaja och ryska är det ända språk jag kan, så det är svårt för mig att jämföra. Det hon ser nu är att kulturen påverkar hela världen på ett annat sätt. Hela planeten har krympt och kulturerna sammanblandas. Samtalen om olika kulturer blir mer och mer meningslösa.
Hur kommer litteraturen vara i framtiden?, undrar Håkansson och talar om Putins politik. Ulitskaja menar att författare i Ryssland är vana vid censur, men hon är säker på att Putin inte kontrollerar hennes böcker eller ens läser. Censuren som avskaffades vid Sovjetunionens fall har inte återinförts formellt. Det censureras gällande tex nyheter, men inom den ryska litteraturen censureras inte idag. Ingen vet dock vad som händer imorgon, men staten förstår att litteraturens betydelse har minskat och behöver inte censurera. En stor och omfattande roman har bytts ut mot tv-serier.
Hon närmar sig själv den nya kulturen och hoppas kunna göra det än mer. Hennes förväntningar på framtidens generation är att de ska få insikt om orsaker, verkan och konsekvenser. Om de tänker lite mer på syftet, inte bara ytan utan lite djupare är de mer kapabla att leva än tidigare generationer. Hon talar om hur den västerländska livsstilen måste närma sig den österländska och då skapa något nytt.

Verklighetsmaskiner

  
When in Moderna Museet måste det bli en tur på Olafur Eliassons utställning som fått namnet Verklighetsmaskiner. Jag är inte bra på modern konst ska erkännas, men det blir någon slags reflektion kring verken i det här inlägget. 

Vi möts av en flygande fläkt som sprider sin kyla över rummet. Redan här förstår jag att jag inte ska försöka förstå. Jag ska bara uppleva. Fläktens rörelser är oförutsägbara, vilket ger en känsla av en riktig vind, men synlig källa. 

  
Att leka med perspektiv och skuggor är spännande och det gör Eliasson. Han leker också med material, som i konstverket Moss wall. En vägg av fönsterlampor, som nästan glider ner över golvet. På håll ser det ut som en ullig ryamatta. 

Eliasson fascineras av kalejdoskop och jag fascineras av de han skapat. Över huvud taget är hans användning av former riktigt snyggt. 

  
 I de mörka rummen blir jag lätt illamående av ljuskällorna och perspektivförskjutningen. Samtidigt är det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan och känslor väcks som är svåra att beskriva. Vattnet som förändras, i vissa fall lätt strilande som i konstverket Beauty. Sandstormen som skapas av en slang i The Sandstorm park. 

Ett av mina favoritföremål är glasinstallationen Your condensation. Den ger mig en känsla av frid, vilket inte sker i alla rum. Vissa delar stressar väldigt.  Det är utan tvekan konst som känns. 

  
Andra delen av utställningen går via ett kreativt skaparrum, där ett gäng barn bygger till ett rum med väggar i olikfärgade färgfilter. De går att se igenom och färgerna blandas i labyrinten beroende på hur vi ser. För den som liksom jag är lätt klaustrofobisk är det lite läskigt att inte se utgången. 

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: