Dag: 13 februari, 2014

Känner du dina föräldrar?

Pappa-2

Det har gått tre år sedan Ester Roxbergs pappa berättade att han hellre ville vara Ann-Christine. Att han inte var den person som dottern trodde han var. Nu skriver hon om Åke som blev Ann-Christine och sorgen över att på ett sätt förlora sin far, men ändå inte. Frustrationen är stor i Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine, men också kärleken.

Det är en fragmentarisk och vacker bok som Roxberg har skrivit. Jag tycker om att följa hennes tankar om Åke, hennes osäkerhet på vad deras förändrade relation ska innebära och oron över hur allt ska bli. Åke är präst och jag fascineras över den acceptans som trots allt finns, trots att det självklart höjs skeptiska röster. Jag förstår Esters oro över att det är Ann-Christine som ska dyka upp då de ska äta lunch. Elakt kan tyckas, att inte acceptera. Men ärligt att erkänna att det kan vara svårt.

Jag funderar över hur jag själv skulle reagera om jag fick veta en stor hemlighet av min mamma eller pappa. Något livsomvälvande. Självklart hade jag inte slutat älska dem, men formen för kärleken kanske skulle se annorlunda ut, eller i alla fall förändras under en period. Vi har en bild av vilka våra föräldrar är och det är inte konstigt att vi då hamnar i kris om den bilden visar sig vara felaktig.

När jag ser Ann-Christine på Skavlan är min första tanke att hon är fin. Åke var en konservativ gubbe, säger hans dotter och det är väldigt märkligt att de pratar om någon som inte finns i rummet, men ändå är där. Det är också intressant att få Ann-Christines syn på hur Åke inte längre var rätt utsida för henne. Hur rädd hon var för att berätta. Hur fel det blev, hur luddig han var. Det tog några dagar innan dottern förstod vad han egentligen ville säga. Det var ett dödsbesked menar hon och det är brutalt, men säkert sant. Hon erkänner att hon var egoistisk och det är modigt. Nu har Ester slutat sörja pappa Åke. Ann-Christine är noga med att berätta att hon inte haft någon dubbel personlighet, utan nu är den hon är och alltid har varit.

Sebastian Lönnlöv på Litteraturmagazinet tycker att det är synd att hon inte verkar ha accepterat Ann-Christine och fortsätter att använda han då hon talar om sin pappa. Att det då är för tidigt att skriva boken. Jag förstår tanken, såren är på många sätt fortfarande vidöppna, men jag kan tänka mig att Roxberg bearbetade sin nya familj då hon skrev. Det är en modig bok på många sätt och jag är glad att den skrivits. Kanske gör den att vi faktiskt talar om transsexuella och transvestiter. Vi gjorde det till exempel på ett släktkalas idag. “Vi är inte ovanliga, vi finns”, säger Ann-Christine och det behöver vi tala mer om. Hennes barn får fortfarande kalla henne pappa och för barnbarnen är hon morfar. Men hon är inte Åke.

%d bloggare gillar detta: