Dag: 20 januari, 2013

Vem är Ove?

Läste att fina boken En man som heter Ove ska bli film. Produktionsbolaget Tre vänner har köpt filmrättigheterna och filmen kan nog bli en höjdare. Frågan är vem som är Ove. Den riktigt grinige, bittre, men ändå fina kvarterspolisen, som just blivit övertalig på sitt jobb.

Spontant tänkte jag på Lennart Jähkel, men han är född 1956 och kanske är en liten aning ung för att spela 59-årige Ove. Tror ändå att det kan funka. Jähkel kan vara riktigt jäkla bitter och är det något Ove är bra på är det att vara arg och bitter. I alla fall inledningsvis.

Annars kanske Peter Stormare kan lockas till Sverige för Oves skull. Det skulle nog också kunna funka.

Vem vill du se som Ove?

 

Tala om myller

Läser just nu

I torn A i Visham Society, en bostadsförening i Mumbai, bor en massa människor. Det är om dem Siste mannen i tornet av Aravind Adiga handlar om. Om deras liv, drömmar och farhågor. I huset finns människor av alla de sorter och det känns som om Adiga har velat skapa ett Indien i miniatyr i sitt sexvåningshus. Några sticker ut. Kanske främst den pensionerade läraren Masterju som blir bokens hjälte, eller antihjälte om man så vill. Paret Pinto, mäklaren Ajwani och familjen Puri är andra som spelar stor roll.

Frågan är ändå om det inte är huset som är den egentliga huvudpersonen:

Torn A är det grannarna tänker på som Vishram Society. Det reser sig mitt på det inhägnade området och är sex våningar högt […]

Fasaden på detta hus, en gång rosa, är nu regnvattenfläckad och svampangripet grå, även om ådror av ursprungligt rosa syns överallt där taket har skyddat väggarna mot monsunregnen. Alla lägenheter har galler för fönstren: geranium, jasmin och kaktustaggar sticker ut genom de rostiga metallfyrkanterna. Praktfulla ormbunkar, gröna och rödgröna, suddar ut hörnen på några fönster och får dem att se ut som ingångar till små grottor.

 

Ett hus byggt 1959 som skulle innehålla “goda bostäder åt goda indier” och inledningsvis är de verkligen goda. Visserligen är de misstänksamma mot nykomlingen miss Meenakshi, men till stor del tar invånarna i torn A faktiskt hand om varandra. Ända tills den dag då Mr Shah träder in på scenen. Han vill köpa de två tornen, riva dem och bygga nytt.

Nya bostäder av “yppersta lyxklass” ska byggas där de två tornen står och de boende erbjuds en massa pengar för sina lägenheter, en tredjedel redan då de antar erbjudandet. Kruxet är att alla boende måste acceptera, annars dras det tillbaka.

Många accepterar med en gång, några är tveksamma och Masterju är totalt emot förslaget. Det dröjer inte länge innan han ses som både fiende och svikare av sina grannar. Löftet om pengar och i förlängningen ett nytt liv, gör att de är beredda att gå nästan hur långt som helst.

Det var motigt inledningsvis att läsa Siste mannen i tornet. Det var så många människor och så många namn att jag höll på att ge upp någonstans mitt i andra boken. Men någonstans kunde jag varken släppa läraren Masterju eller det faktum att boken lästes i bokklubben Bokbubblarna. Att diskutera en bok man inte läst i flera timmar är liksom ingenting för mig.

Om jag är glad att jag läste vidare? Absolut. Om jag vill läsa mer av Aravind Adiga? Tveklöst.

Samtalet kring boken handlade mycket om vad som händer med människor när pengar kommer in i bilden. Stora pengar. För det är stora pengar som Dharmen Shahen erbjuder de boende i huset. Kan man döma dessa människor, fördöma deras agerande, eller går det att förstå dem?

Det är bra att Adiga låter alla sina karaktärer vara komplexa istället för att lockas att göra några goda och andra onda. Det gör att det blir mer intressant att läsa. För så är det ju, att alla är både goda och onda. Till och med en girig byggherre som drömmer om att förändra Mumbai med sina lyxbostäder och en lite sur pensionerad lärare som helst av allt önskar att ingenting ska förändras.

Vi enades om att det är en bra och läsvärd bok, men att den kräver en hel del av sin läsare. En bok att läsa då man har gott om tid med andra ord. Jag var som sagt inte helt såld till att börja med, men tyckte att den växte hela tiden. Siste mannen i tornet bjöd in mig i en helt ny värld som var spännande att spendera några timmar i.

Hur nykomlingar välkomnas

Dags för Bokbloggsjerka igen och den här veckan vill Annika att vi berättar om vad det är som gör att vi läser böcker av okända författare. Så här lyder frågan:

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Förr (och med förr menar jag pre-bokbloggen) vandrade jag runt i bokaffärer och kollade omslag. En bok med ett snyggt omslag tittade jag lite extra på, kanske läste jag på baksidan. När jag bodde i Majorna visste jag också att personalen i bokhandeln där, speciellt en av dem, alltid hade ett bra boktips att bjuda på. Det saknar jag ofta i min lokala Bokia. Visst sitter det små lappar som tipsar om böcker, men det är inte alls lika personligt.

Fortfarande lockar omslag, men faktum är att jag sällan läser baksidetexter längre. Ofta ser jag omslagen i en bokkatalog eller en bokblogg. Böcker i kataloger väljer jag ofta efter förlag. Vissa förlag ger alltid ut bra böcker och en bok av en okänd författare från dessa förlag kommer troligen att hamna i läshögen. När det gäller bloggare så finns det vissa som jag litar på och ofta gillar samma böcker som. En bok som får “eget liv” och snurrar runt bland många bloggare kan också få mig nyfiken, som med En man som heter Ove

En snygg titel kan också få mig att läsa en bok. Jag har en förkärlek för långa titlar, men gillar också korta titlar som får mig att fundera. Som The Slap eller Fara vill.

Mitt bibliotek är grymt bra på att skylta och väldigt ofta är jag extra spontan just på biblioteket. Det är billigare att chansa där än i en bokaffär.

Jag läser gärna nya författare, ofta debutanter. Om en debutant får en bok utgiven idag är det säkerligen en riktigt bra bok tänker jag och oftast stämmer det.

 

 

%d bloggare gillar detta: