enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 15 januari, 2013

Christin lovar oss en överraskning

9186634348

Jag gillade Kaninhjärta. Tokgillade. Det vet ni vid det här laget. Har det undgått er har ni troligen läst den här bloggen lite slarvigt.

Christin Ljungqvist som debuterade med denna egensinniga roman är snart aktuell med bok nummer två som heter Fågelbarn och handlar om en av bifigurerna i förra boken. Behöver jag säga att jag ser fram emot den? Eller förväntningarna är skyhöga? (ingen press Christin)

Jag följer självklart Christin Ljungqvists blogg och där avslöjade hon idag att hon kommer att bjuda på en överraskning där den 1/2 kl. 9.00.

Så här skriver hon:

Jag har en lite surprise på gång. Som kanske inte är särskilt liten, egentligen, om ni saknar Mary och Anne, och längtar efter Hanna i kommande Fågelbarn. Däremot är det av yttersta vikt att ni har läst Kaninhjärta. Annars blir det inget bra, okej?

 

Okej, fyra tips nu då:

1. Läs Kaninhjärta om du inte redan gjort det. (det är näst intill en order, speciellt om du är från Göteborg, då den utspelar sig här)

2. Läs Christin Ljungqvists blogg. (mycket bra författarblogg)

3. Glöm inte att kika in där 1/2 klockan 9.00. (och för att få en bra överraskning ska du ha slutfört punkt 1 dessförinnan)

4. Se till att införskaffa och läsa Fågelbarn.

Och i Wienerwald står träden kvar

9789127133365

Elisbeth Åsbrink får en låda med brev. En hel IKEA-kartong full. Breven är adresserade till en Otto Ullman som kom till Sverige 1939. De som skriver är hans föräldrar och släktingar som först befinner sig i Wien och slutligen i Teresienstadt. Breven lämnas till Åsbrink av dottern till Otto. Hon vill att de ska bli en bok.

Det är Otto Ullman som är boken huvudperson, men det är hans föräldrar i Wien som ger   oss information om honom genom de brev de skriver. Brev som Åsbrink fått ta del av och nu delger oss. Översatta självklart, men autentiska. Otto bor i Wien, men som judisk pojke blir det svårare och svårare ju mer makt Hitler får. För att rädda sin son tar hans föräldrar kontakt med Svenska Israelmissionen och 1939 lämnar Otto Wien. Familjen återses aldrig.

Jag läser sällan böcker som den här. Varför vet jag egentligen inte, då jag i princip alltid brukar bli totalt gripen. Elisabeth Åsbrink tilldelades Augustpriset för bästa fackbok 2011 för Och i Wienerwald står träden kvar och jag förstår varför. Det är en gripande bok och med de autentiska breven som bas kommer historien ännu närmare sanningen.

Otto hamnar i Småland. Först på ett barnhem och där får han stanna ett bra tag. De små barnen och flickorna hamnar snart i familjer, men Otto blir kvar. Han arbetar som trädgårdsmästarlärling, hjälper till på ett antal småländska gårdar och hamnar slutligen på Elmtaryd, som ägs av Feodor Kamprad, övertygad nazist.

Att Ingvar Kamprad finns med på ett hörn är både skrämmande och spännande. Han och Otto möts, men befinner sig i två parallella verkligheter. Att Ingvar Kamprad och hans familj är emot judar hindrar honom inte att bli vän med Otto. De blir till och med bästa vänner.

Ingvars farmor är övertygad nazist och hennes barnbarn är aktiv i nazistiska SSS, Svensk Socialistisk samling och fascistiska Svensk opposition. Ledaren för Svensk Opposition, Per Engdahl, hyste Kamprad stor respekt för och inte ens i intervjun med Elisabeth Åsbrink, där han annars slätar över en hel del, vill han tala illa om just Engdahl. Något som många reagerat över. Läs t.ex. här.

Det jag tar med mig från läsningen är självklart Ottos öde och hans familjs röster, men det som berörde mig mest illa är det politiska klimatet i Sverige och hur de främlingsfientliga argumenten återanvänds i dagens politik.

Hur läkarstudenter protesterar mot att tio judiska läkare ska få arbeta i Sverige för att de då ska ta svenska läkares jobb. Dessutom ska raser inte blandas samman. Läkarkåren ska bestå av den svenska eliten och den svenska eliten verkar definitivt tänka mer på sig själv än på någon annan.

Jag fascineras också över hur viktigt det är för kyrkan att omvända judar och hur upprörda man är för att judarna inte accepterade Jesus. Den gamla skulden som aldrig försvinner. För mig som icke-religiös är den svår att förstå, men visst har den försvunnit nu?

Ola Larsmo skriver i DN att han saknar de röster som faktiskt inte höll med om att Sverige inte skulle ta emot judar. Han påpekar att allt Åsbrink skriver har hänt, politiker har verkligen sagt det som står i hennes bok, men de andra då?

Det som skrämde mig var att det inte bara var rena nazister, fascister eller ens “högermän” som uttalade sig rasistiskt, utan även politiker från t.ex. Bondepartiet. Det verkade minst sagt rumsrent. Men visst fanns de även vettiga politiker och några av dem får komma till tals. Larsmo påpekar dock att Åsbrinks bok inte är mindre viktig för att hon fokuserat på dem som var emot. Jag håller med. Det är skrämmande läsning.

Thomas Sjöberg, som skrivit om Kamprad och hans nazistiska bakgrund i boken Ingvar Kamprad och hans IKEA var minst sagt förbannad på Åsbrinks bok, som han menade inte gav någon ny information. Att Åsbrinks bok fått så mycket uppmärksamhet när det egentligen är han som kommit på allting.

Jag har läst lite om debatten och måste faktiskt hålla med Åsbrink när hon menar att påhoppet är lite löjligt. Och i Wienerwald står träden kvar är inte i första hand en bok om Ingvar Kamprad. Det är en bok om Otto Ullman, som i slutet av historien träffar Kamprad. Det är också en bok om den svenska antisemitismen och Sveriges agerande under andra världskriget. En historia som kanske inte är ny, men som definitivt tål att berättas. Gabriel Byström lyfter i sin recension i GP fram att Åsbrinks bok är långt ifrån “gammal skåpmat” utan istället “adderar nya pusselbitar i en historia som aldrig kommer att bli färdigskriven”.

Något som gör Elisabeth Åsbrinks bok extra läsvärd är hennes vackra språk. Att läsa Och i Wienerwald står träden kvar är en njutbar upplevelse. Jag lär mig nya saker och jag gör det genom en bok som är både tänkvärd och välskriven.

 

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: