enligt O

Tankar från en bokberoende

Vad är sanning?

Just nu läser jag en kurs om fakta och fiktion och jag har därför läst om Gömda av Liza Marklund. För att kunna skriva om den på ett bra sätt har jag också valt att läsa Monica Antonssons bok Mia – Sanningen om Gömda

När Gömda kom ut första gången hörde jag inte mycket om den. Istället fick jag pocketutgåvan 2000, då en omarbetad version av boken gavs ut av Piratförlaget. Den hade undertiteln “en sann historia” och marknadsfördes också som en sådan. Jag läste boken, tyckte att Mias öde var fruktansvärt. Det var en skrämmande historia, men ganska illa skriven. Att den var fiktiv stod ganska klart, trots att det finns allt för många Mia i världen, var historien allt för svart-vit för att tolkas som objektiv och sann. Att den däremot var Mias sanning kunde jag köpa.

Mannen med de svarta ögonen” blev en symbol för den onde, muslimske mannen, som vi redan kände från Inte utan min dotter. Att det i förbifarten påpekas att Mias man faktiskt var kristen och inte muslim är lätt att missa.

I den senaste utgåvan av Gömda kan man istället läsa “Gömda är en dokumentär roman. Det innebär att historien är baserad på verkliga händelser, men dramatiserad och gestaltad via Liza Marklund som författare”.

Att namnen är fingerade får vi veta, men inte att Mias nye man Anders inte alls är en svensk helyllekille från Norrland, utan från Sydamerika. Troligen för att kontrasten till den hemske mannen ska bli större? Att Mia redan innan historien börjar har ett barn skulle också troligen ha påverkat våran syn på henne som offer. Att göra en historia mer svart-vit än den verkligen är kan tyckas oskyldigt, men vad får det egentligen för konsekvenser? Debatten var livlig kring huruvida Liza Marklund ljugit eller bara tagit sig konstnärliga friheter.

Jag kände mig definitivt inte blåst när det framkom att Gömda inte alls var sann. Det var ganska självklart att så var fallet. Så detaljerat som händelser beskrivs i boken kan man inte minnas. Det är en skönlitterärt berättad bok. Samtidigt är Liza Marklunds försvar lite konstigt. I en artikel på Newsmill skriver hon följande:

”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.

 

Problemet är att vi ställer olika frågor till texten beroende på om det rör sig om fakta eller fiktion. Marknadsförs en bok som sann tolkar i alla fall jag det som fakta och då ställs andra krav på texten än om den skulle marknadsföras som roman. Man kan inte hitta på en sann historia. Men jag håller med Liza Marklund, ingen borde tolka texten som sann in i minsta detalj, då det som hon påpekar, är en berättelse i första person som bara har en persons perspektiv.

Det är ett problem att boken faktiskt marknadsförts som “en sann historia”, inte “baserad på en sann historia”. Detta är en genre som kanske främst lockar unga och många av dem kan säkert ha svårt att tolka de skönlitterära drag som boken har och på detta sätt förstå att det som sägs vara en sann historia faktiskt bara är en subjektiv beskrivning av en rad händelser som kanske har inträffat.

Monica Antonsson bevisar i sin bok Mia – Sanningen om Gömda att mycket som skrivs i Gömda inte alls är sant. Eller säger sig bevisa. Det handlar mycket om känslor och tyckande. Den klassiska frågan, “Varför anmälde du inte?” väcktes även hos mig under läsningen av Gömda, men är inget argument för att det som Mia påstår inte skulle vara sant. Det som blir följde av den här debatten är att kvinnor misstros. Även om Mias historia inte är helt sann, finns det allt för många kvinnor som misshandlas i Sverige. Att bagatellisera deras situation är inte okej.

Mycket är märkligt i Monica Antonssons uppgörelse av Liza Marklunds bok. Varför är det t.ex. osannolikt att en kvinna som tidigare varit stark hamnar i ett destruktivt förhållande och blir misshandlad? Det är ett känslomässigt argument, som lägger skulden på kvinnan. Även Antonsson använder ett skönlitterärt sätt att skriva och återger t.ex. repliker och hela samtal. Mycket handlar det om att välja vem man vill tro på, inte egentligen om vad som är sant.

Antonssons beskrivning av Mia, som hon träffar första gången 1995, är helt annorlunda än den bild som ges i Gömda. Hon framstår som överdramatisk, rasistisk och hämndlysten. Antonsson menar också att hon säger emot sig själv Jag har inte träffat Mia och jag har egentligen ingen åsikt, men att Liza Marklund, som ändå kämpat för att lyfta fram kvinnor som har det svårt, skulle ge sig i lag med en person som så uppenbart ljuger, har jag faktiskt svårt att tro. Att Antonsson beskriver Mia såhär gör mig lite fundersam:

Det är hemskt att säga det, men verklighetens Mia kändes hopplöst svagbegåvad. Hon var snäll och rar men samtidigt fumlig, trubbig och väldigt påstridig i sin avsky mot muslimer. Bilderna gick inte ihop.

Antonsson påpekar också att bokens Mia snarare är lik Marklund själv och inte minst hennes hjältinna Annika Bengtsson. Vi får följa flera möten mellan Antonsson och Mia. Alla detaljerat återgivna. Det är tydligt att Monica Antonsson känner sig lurad och duperad av Mia. Det är också tydligt att Mia säger olika saker vid de tillfällen Antonsson träffar henne. Säger Antonsson. Återigen handlar det om vem man vill tro på.

När Levi Hjortsberg, Mias förste man, ringer upp Antonsson börjar det hända grejer. Han avslöjar att anledningen till att Mia måste gömma sig är att hennes man “Anders” som egentligen heter Luis, försökt ta död på “Mannen med de svarta ögonen” som egentligen heter Osama. För detta satt Luis i fängelse i ett år. Något som helt glömdes bort i Gömda. Att Mia skulle haft en hotbild mot sig var enligt Levi bara inbillning. Misshandeln likaså. Hon hade inte heller haft ett bankjobb, utan ville bara efterlikna sin syster Maria. Levi avslöjar också att Osama är invalid efter en bilolycka och inte kan jaga Mia.

Antonsson blir, enligt sig själv, den förste journalist som velat prata med Osama. Levi och många med honom, har tidigare försökt få berätta sin historia och nu får de det. Levi och även Micke, hans och Mias son, menar att Osama var den snälle och Luis, dvs Anders, den som var problemet. Osama dyker upp och han har snälla ögon. Antonsson undrar hur han kan vara så grym som Mia menar.

Lite ironiskt är det allt när det i Gömda gång på gång påpekas hur lätt “mannen med de svarta ögonen” manipulerar andra och att Monica Antonsson verkar ha fallit i samma fälla. Osama erkänner att han misshandlat Mia fyra gånger, vilket han också suttit en månad i fängelse för, men att han egentligen är en snäll person. Monica Antonsson träffar honom först tillsammans med Levi och hans fru, men senare också ensam.

Lena, som är väninnan Helena, som helt isoleras av sin muslimske man, intervjuas också. Hon är den som behövt kvinnojourer menar hon, inte Mia. Däremot har hon aldrig konverterat till islam och att hon inte dricker alkohol handlar om ett val hon själv gjort. Hon har skrivit till Liza Marklund och påpekat att beskrivningen av henne inte stämmer och fått ett brev tillbaka där det påpekas att hon inte finns med i boken och därför inte kan känna igen sig själv.

Osamas vän Abdallah menar att mycket är lögner och att de t.ex. aldrig bollat med en nyfödd Emma, eller Sara som hon heter. Följande citat är signifikativt för Antonssons sätt att skriva:

– Är du inte klok, utbrast han. Sara var ju bara ett litet barn. Och dotter till min bästa kompis! Kan du på fullt allvar tro att jag skulle vilja döda min bästa kompis lilla dotter? Aldrig i livet! Det var jag, Osama och Omar som kastade Sara. Men det var kanske en meter och hon var ett och ett halvt år. Vi gjorde det på skoj, hon skrattade. Vad ska jag säga? Maggie (Mia, min anmärkning) bara hittar på. Fråga Lena Larsén. Hon var också där.

 

Att Mias bakgrund inte ser ut som det påstås i Gömda blir dock tydlig i Antonssons bok. Det handlar om friserade skolbetyg och en karriär som inte alls stämmer med verkligheten. Mia har blivit en skönlitterär version av verklighetens Maggie, kanske en person som hon skulle vilja vara. En person som i mångt och mycket påminner om systern Maria.

Det är ingen vacker bild av Mia som målas upp. Hon knullar runt och far med osanningar. Stackars Levi och hans nya fru blir utsatt för hennes lögner. Och Osama, han älskar henne trots allt. När lägenheten vid ett tillfälle totalförstörts är det Mia som är skyldig, inte Osama. Att Mia inte arbetar handlar inte heller om att hon skulle må psykiskt dåligt, utan att hon var lat.

Sedan finns det saker som gör att det är lätt att tvivla på Mia, som att det står att hon och Osama träffades 1984, då han inte ens lämnat Libanon. Han ska också ha deltagit i en misshandel av Luis, trots att han inte var i landet då. Levi säger att “araberna” var lite hotfulla mot Mia, men att han bad dem sluta och då gjorde de det.

Att Osama skulle ha hotat personalen på Saras förskola, så att hon tvingades sluta, verkar inte heller stämma. Han var upprörd någon gång, men annars var det inga problem. Mia ska inte heller ha verkat vara rädd för honom. Ändå verkar det vara sant att Osama nekats umgänge med dottern av tingsrätten. Borde inte det betyda någonting? Eller är Osama helt enkelt offret i den här historien? Det framgår i Antonssons bok att han även misshandlat en annan flickvän, men han har inte förföljt henne.

Det är mycket som är oklart i den här historien. Klart är att Gömda inte är en sann historia, något som inte heller påstås längre. Men vad är det som säger att Antonssons tolkning av situationen är den rätta? Flera gånger erkänner hon själv att det hon skriver är spekulationer, men visst har hon sina poänger också. Som replik är den intressant, men stilmässigt påminner den väldigt mycket om den bok som kritiseras.

 

Föregående

Sju personer jag läste om i år

Nästa

Bokbloggarlyx

4 kommentarer

  1. carin thiria bark

    Intressant inlägg. Vem äger sanningen och vilka omedvetna/oönskade filter har vi själva när vi läser? Stundtals inser jag att jag kan vara rätt lättmanipulerad, vilket stör mig något oerhört! Själv kan jag inte riktigt förstå att LM “sålde” sig och ljög om berättelsens grund. Based on a true story, hade räckt. Ämnet i sig är så angeläget och så säljande ändå.

    • Tycker också att det är konstigt att de sålde in Gömda som en sann historia. Precis som du säger är ämnet för viktigt för att slarvas bort.

  2. Monica Antonsson

    Hej på dej!
    Jag råkade se det här.
    Kul!
    Ring mig om du vill ha svar på dina frågor.
    Maila först så får du numret.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: