Dag: 4 december, 2012

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Unga män tar inte sällan risker och ibland går det sådär. Jag kände en sådan ung man. Han lever inte längre. Christian gör det. Han lever och detta trots att han trodde att livet var slut.

Nu var det väl inte just när han dök som han tog sin största risk. Vi har följt honom på resan till Ios och vet att han kan festa rätt hårt. Men det var inte en stor risk att dyka där han dykt så många gånger förr. Speciellt inte med tanke på att första dyket var perfekt.

När han ska dyka för andra gången vet jag att det kommer att gå illa och jag vill skrika åt honom att sluta. Ni vet, som när du ser på en läskig film och huvudpersonen envisas med att knalla ner i källaren. Du kan skrika allt du har, men självklart gör det ingen skillnad.

Christian gör sitt andra dyk och det går rent ut sagt åt helvete. Själv känner han det med en gång och har svårt att ta sig till ytan. Upp kommer han och efter en del strul är han på väg till sjukhuset. Livet kommer aldrig mer bli sig likt.

Christian Wass blir Invalido och det är som detta vi följer honom. Att vara 20 år och vilja leva livet och helt plötsligt tvingas leva ett liv där man är totalt beroende av andras hjälp.   Att orka kämpa vidare, trots att det ibland känns enklast att ge upp.

Vi är ganska jämnåriga jag och Christian. Jag har också hängt på Chalmers Sommarklubb och just det faktum att jag känner igen miljön gör att jag kommer ännu närmare. Jag tycker om beskrivningen av ett liv som inte blir alls som det var tänkt, men på många sätt ändå ganska bra. Det är en berg- och dalbana som Christian Wass tar oss med i. Ibland sjunker livet så djupt att det inte finns något ljus kvar alls, men ibland bär det uppåt.

Christian Wass berättar ärligt och utlämnande om sitt liv och ofta är det riktigt bra. Jag skulle dock önskat att de kursiva tillbakablickarna utelämnats. Någon gång fyller de en funktion, men oftast gör de bara att historien stannar upp. Jag kommer på mig själv med att skumma dessa avsnitt för att komma vidare.

Jag tror att Invalido kan tilltala ganska många av mina elever som älskar verklighetsbaserade böcker. Jag kommer definitivt att tipsa dem.

 

4 december Barbara, Barbro

Barbara Havers är en favorit. Jag gillar henne bäst är hon är som bittras i de tidigaste böckerna. Då var hon en otroligt frisk fläkt i deckarvärlden, men så här många år senare hr hon fått en del efterföljare. I takt med detta har dock Barbara själv blivit lite mjukare och tur är väl det. Att vara så arg och så bitter i evighet kan knappast vara hälsosamt. Ändå saknar jag den arga Barbara.

Barbara Voors kan jag inte bortse ifrån idag (heller). En stor favorit, men det vet ni säkert redan. Jag upptäckte henne 1998 och kan inte komma på en enda dålig bok hon skrivit. I hyllan står en oläst bok, för se när det kommer till riktiga favoritförfattare måste det finnas en oläst bok i hyllan för säkerhets skull. Ifall det riktiga suget skulle sätta in. Kanske är det också dags att läsa om några av favoriterna. Om jag vågar.

Barbro Hedvall är en författare som inspirerat mig. En förebild på många sätt. Hennes bok Vår rättmätiga plats om kvinnornas rösträttskamp är fantastisk. Läs den om du inte redan gjort det. En saklig, spännande och rolig bok om ett gäng starka kvinnor som vi har mycket att tacka för.

Barbro Lindgren måste självklart få vara med, både som författare och karaktär i favoritböckerna i den självbiografiska serien dagböcker som inleds med Jättehemligt. Jag absolut älskade dem som barn.

Och så en författare jag inte läst, men gärna vill läsa, nämligen Barbara Kingsolver. Hon har stått på läslistan i många år, men som ni vet är det knappast en garanti för att man blir läst. När nu Elin Boardy tipsade om henne har jag ännu ett skäl till att läsa.

Det blev en diger samling kvinnor idag. Har du någon Barbara eller Barbro du tycker extra mycket om?

%d bloggare gillar detta: