Dag: 28 augusti, 2012

Bokmässepepp del 6: Manne Fagerlind

foto: Lars Trangius

Det är alltid spännande med debutanter och en av årets bästa debutböcker jag läst är helt klart Berg har inga rötter av Manne Fagerlind, som är dagens huvudperson i inläggsserien om Bokmässan. Faktum är att årets mässa är Mannes första, så han är debutant på flera sätt.

Du debuterade i våras med boken Berg har inga rötter på Damm förlag. Hur fick du idén till boken?

Det började med att min mormor blev dement och att jag blev arg på hur dementa skildrades i media, att man bara pratade om de anhöriga och nästan verkade upphöra att se dementa människor som personer. Den ursprungliga idén var bara att skriva från en dement persons perspektiv för att på så vis göra dem synligare. Men det intressanta med min mormor var att helt nya sidor av hennes person kom fram när hon började tappa greppet, och det var inte bara negativt. Det frigjorde saker i henne. Sedan blev jag fascinerad av hur formbara minnen blir för en dement person (även om de förstås är det för oss alla). En sak som jag hade sett redan när jag jobbade i hemtjänst var att många äldre personer brukade ändra friskt i sina egna minnen, och jag blev intresserad av att använda det för att berätta om Lasses liv på ett annorlunda sätt. Bokens tema förändrades därför medan jag skrev, och det blev inte bara en ”avvecklingsroman” utan också en slags utvecklingsroman, om än ovanlig.

 

Jag tyckte mycket om din bok, men var under läsningen ganska irriterad på huvudpersonen Lasse. Vad har du fått för reaktioner på honom?

Han väcker väldigt mycket känslor! Och det gör mig förstås glad, samtidigt som jag ibland får lust att ta honom i försvar. Det är intressant att olika människor läser boken på olika sätt och då bland annat fäster sig vid olika teman. För vissa läsare är det här en bok om alzheimers, och de verkar i regel känna en slags ömhet för honom. Men andra tycker att boken handlar mer om livsval och relationer. Bland de läsarna finns det två läger, ungefär lika stora — de som i slutändan tycker mycket om Lasse, trots hans brister, och de som är arga på honom och närmast tycker att han förtjänar det som drabbar honom.

 

När får vi läsa fler böcker av dig?

Min och förlagets förhoppning är att det blir nästa höst. Jag har kommit ungefär halvvägs med min nästa roman och ska försöka vara flitig framöver.

 

I slutet av september är det Bok- och biblioteksmässa i Göteborg.Vad har du för planer för årets mässa?

Jag kommer att vara där två dagar, fredag och lördag. På fredag eftermiddag framträder jag tillsammans med min vän och förlagskollega Sofia Hallberg, som debuterar nu i augusti med romanen Mina fräknar, men annars kommer jag mest att strosa runt och se vad som verkar intressant, tror jag.

 

Det här är din första bokmässa som författare och jag kan inte låta bli att ställa den klassiska frågan, hur känns det?

Det är faktiskt första gången jag är på Bokmässan överhuvudtaget, och jag måste medge att jag bävar lite för det, eftersom de flesta säger att det är helt hysteriskt. Men några av mina författarkompisar är riktiga mässrävar, så de kommer nog att ta hand om mig.

 

Vilken författare vill du själv lyssna till?

Svårt att välja en, men jag är intresserad av fantastik och skulle gärna gå på ett seminarium som heter Trovärdiga berättelser, där bland annat den danska författarinnanLene Kaaberbøl och Cirkeln-duon Strandberg och Elfgren medverkar.

 

Vilken monter missar du inte?

Den enda jag säkert vet att jag inte missar är Damm förlags monter! Jag vet inte alls vilka montrar som är intressanta.

 

Årets tema är Norden. Vilken är din nordiska favoritförfattare?

Ska jag välja en enda!? Då får det bli Kerstin Ekman tror jag. Och ska det vara någon från ett annat nordiskt land så väljer jag Sofi Oksanen.

 

Jag tillhör definitivt kategorin som ändå tycker om Lasse, trots att han är en skitstövel på vissa sätt och jag tyckte att det var riktigt jobbigt att läsa om han sjukdom. Vad grymt det är med demens egentligen.

Spännande med det första Bokmässebesöket, Manne! Jag rekommenderar dig att följa den här inläggsserien och ta del av veteranernas tips, bra skor är till exempel extremt viktigt. Och glöm för all det inte att äta lunch.

Vill ni läsa mer om och av Manne Fagerlind så bloggar han både på egen blogg och på Debutantbloggen.

 

Hur kombinerar man två världar?

Jag har med glädje läst fjärde boken om sameflickan Agnes som heter Hitta hem och liksom de andra tre böckerna är skrivna av Ann-Helén Laestadius. Det är fortfarande samma sommar som i förra boken Ingen annan är som du och konfirmationslägret är över.

Mycket av handlingen kretsar kring huruvida det går att ha två hem. För Agnes är Solna hemma och hennes fjäll är pulkabacken i närheten. Nu ska hon visa Henrik sina kvarter då han kommer ner till Stockholm på besök. Henrik som älskar att vara med sina renar i de norska fjällen, som gärna åker skoter och som hånar både Fjollträsk och 08-or. Agnes hatar när han säger Fjollträsk och skäms över att hon känner sig lite generad över så banala saker som hans bonnabränna.

De har ändå det ganska trevligt under dagarna i Stockholm och Agnes hopp tänds då Henrik börjar andas om möjligheten att studera i stan. Något som han snabbt viftar bort. Agnes funderar dock mycket på hur hennes och Henriks framtid ser ut. Det geografiska avståndet börjar bli jobbigt.

När Henrik åker hem dröjer det dock inte länge innan Agnes drar till Soppero igen. Konfagänget ska ha återträff och den vill hon inte missa. Mamma Anna-Sara och lillebror Mattis följer med. Jåke, kompisen från skolan och konfirmationslägret, är också kvar i Soppero.

Alla Laestadius böcker handlar om identitet på något sätt. Den här gången handlar det som vanligt om den samiska identiteten som både Agnes och hennes mamma brottas med, men också om annan identitet då Jåke helt plötsligt står i centrum för hela byns uppmärksamhet. Även Anna-Sara lyckas ställa till en del genom sitt agerande. Det är inte lätt att sticka ut i en liten by där alla ser och hör allt.

Frågan är om det här inte är den bästa boken om Agnes sedan Sms från SopperoJag sträckläste den under några intensiva timmar i solstolen och tyckte verkligen om den allvarliga undertonen som gav historien ett extra djup. Missförstå mig rätt, det här är ingen tung och tråkig bok, utan en bok som tar ungdomar på allvar och det gillar jag skarpt.

 

%d bloggare gillar detta: