Dag: 26 mars, 2012

Hiss och diss under första kvartalet

Vilken är den bästa boken du läst hittills i år undrar Annika, medan Bohororna istället vill att vi varnar för böcker vi läst i år, som inte alls är värda att läsa. Dags att hissa och dissa alltså bland de 32 böcker jag läst hittills i år.

Till topparna hör den nyss lästa fantastiska ungdomsboken Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo, den fantastiskt fina Liten parlör för älskande av David Levithan och No och jag av Delphine de Vigan. Bland många andra ska tilläggas. 2012 har börjat bra!

Däremot hittar jag faktiskt inte någon bok att varna för. Inte ens någon som känns dålig. Funderar på om jag avbrutit läsningen av någon bok, men det har jag faktiskt inte. Den minst roliga hittills är nog ändå Till Damaskus, som definitivt inte tillhör Strindbergs toppar. Inte dålig, men rätt tråkig.

Att leva i sin bubbla

Claire Castillons nya bok Bubblor innehåller 38 korta noveller om personer som befinner sig i en bubbla och verkar ha svårt att kunna eller vilja förstå världen utanför. Alla är skrivna i jag-form och alla är väldigt känslofyllda. Språket är intensivt och tempot är inte sällan frenetiskt. Som läsare översköljs du av ord och jag var tvungen att ta en paus ibland. Novellerna är fantastiska, men läs dem gärna under flera lästillfällen, för att hinna bearbeta dem. Annars tror jag att tempot gör att du läser för snabbt. I alla fall kändes det så för mig.

När jag läste första novellen “Annabelle” om kvinnan med barn som pratar till en väninna som inte har några och “bjuder in” henne till sig. Ingen trevlig inbjudan alls, utan istället tar hon förgivet att alla andra älskar hennes barn lika mycket som henne själv och att andra har lättare att anpassa sina liv än vad hon har. Totalt egocentrisk som så många andra i Castillons värld.

Jag ser helst att du kommer hit. Annars blir det för krångligt. Förresten, kom klockan sju. Om jag inte hinner laga till något beställer vi pizza. Men ta med vin, om du kan eller snarare om du vill ha. Själv dricker jag inte längre.

En inledning som kanske inte låter så hemsk, men sedan smattrar orden på i en monolog där tempot blir högre och högre. Där det handlar om att tala om sig själv, men aldrig att lyssna på någon annan.

Jag är livrädd för att bli som jaget i denna första novell. Så rädd att jag nästan slutat bjuda hem folk då jag tänker att de kanske inte orkar ta sig långt ut i skogen och att de säkert hellre umgås utan mina ungar. Överdrivet åt andra hållet kanske. Eller bara vinterns fel.

Många av huvudpersonerna i de intensiva novellerna i Bubblor pratar mycket mer än de lyssnar. Faktum är att de sällan verkar bry sig om någon annan än sig själv. Knappt ens sina barn. I alla fall gör mamman i den hemska novellen “Dominique” och även föräldrarna i “Prudence” och “Ondine” är minst sagt knepiga. Den senare är en av flera noveller med en riktigt absurd twist i.

Jag tänker att vi alla lever i vår lilla värld och att vi inte vill att någon ska kritisera den. Det är säkert åtta år sedan som jag lyckades slänga ur mig något om en väns lilla värld och menade att hon inte kunde förstå min situation. Den som faktiskt var min lika lilla värld, men större för mig då jag befann mig  mitt i den. Jag får fortfarande ibland höra att det var en ytterst korkad kommentar. Och det var det.

Ofta är vi så upptagna av oss själva och våra egna problem att vi inte förtår andra. För ett par dagar sedan twittrade Ann Heberlein desperat om sin ångest och gjorde mig riktigt orolig. Allt gick bra, kanske tack vare twitter. När jag läste tillbaka i hennes feed förstod jag dock att allt kanske kändes så illa som det gjorde på grund av twitter. Någon (som nu har bett om ursäkt) menade att det var konstigt att Heberlein ställde in ett åtagande för att hon haft en panikattack. En sådan är väl över på femton minuter. Hur kan någon veta det som inte vet precis hur en annan person upplever en panikattack? Hur vet någon att en sådan är över efter en viss tid?

Vi har så lätt att döma andra utifrån vår egen tolkning av verkligheten. Det blir ännu tydligare efter att jag läst Bubblor. Vi kan inte veta allt om någon annan, men kanske får vi veta mer om vi slutar prata om oss själva och istället lyssnar.

Jag har fått smak på Claire Castillons brutala och absurda värds och är kanske mest nyfiken på att läsa hennes roman Därunder ett helvete. Sekwa har dessutom gett ut novellsamlingarna Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska

%d bloggare gillar detta: