Precis som Therese läser jag Mrs Dalloway och det är inte direkt en klassiker som slinker ner lätt, vilket inte betyder att den inte är bra. Den är bra, väldigt, som många klassiker är.
Nu kan du vinna klassiker hos Dantes bibliotek. Två närmare bestämt. En som du önskar och en som Therese tror ska passa dig.
Jag är med och tävlar, var det du också!
Mest av allt behöver jag egentligen lästid, men för att inte stressas av alla böcker jag vill läsa ut innan de ska lämnas tillbaka behöver jag fundera lite. Som vanligt skriver jag inte listor för att jag ska läsa just de böckerna, utan för att en i teorin strukturerad läsning ger mig frid. En lugn Linda läser mer och så är vi tillbaka till anledningen till att den här listan nu skrivs. Det är nu en månad sedan min sista lista och då börjar det bli kaos.
En sorts läsplanering för september alltså, men jag börjar med att kolla lite gamla listor.
Från augustilistan har jag läst:
The Imperfectionists, Tom Rachman
Tigerkvinnan, Katerina Janouch
Sånt jag berättar för Allah, Saphia Azzeddine
Det goda inom dig, Linda Olsson
Pojkarna, Jessica Schiefauer
Fem bra böcker som helt klart rekommenderas.
Några böcker, däribland Min kamp 1 , har lämnats åter till biblioteket. Knausgård må älskas av många, men jag orkade verkligen inte. Orkade inte ens lyssna mer än fem minuter på hans sommarprogram. Nej, jag har inte förstått hans storhet, men kanske ger jag honom en riktig chans någon annan gång.
Vad ska jag då läsa i september?
Ja, det finns några datum att passa som sagt.
Den 6/9 måste Himmel över London tillbaka till biblioteket, så också Jellicoe Road. Dessa prioriteras därför just nu.
Den 17:e ska Jag är allt du drömt av Ali Smith lämnas tillbaka. Hade tänkt läsa den innan dess.
Innan mässan ska jag läsa Erebos, som jag börjat på. Sedan vill jag verkligen läsa Isnätterna samt Här ligger jag och blöder och sedan lyssna på författarnas seminarium om utåtagerande tjejer. Även Inger Olsson har ett seminarium om sin bok Jag vill bara att du gillar mig, en bok som verkar riktigt, riktigt bra.
Kanske hinner jag också med Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, annars går jag på seminariet i alla fall. Jag läser också gärna Snöängel av Anna-Karin Palm, innan eller efter mässan.
Och så nobelpriskandidaterna då, där Nawal El Saadawi , Ngugi wa Thiong’o och Don DeLillo står först i kö.
Känns som om det räcker och blir över. Nu har jag i alla fall en lista att följa, eller mer troligt, avvika från.
Titeln på Christoffer Carlssons nya bok är skum, men bra. Den heter Den enöga kaninen och det tar en bra stund innan jag fattar varför boken heter så. Den enögda kaninen kan vara historiens visaste personlighet. Eller så är det hans ägare som är det. Svårt att veta.
Det jag vet är att Dalen är ett läskigt ställe. Ett litet samhälle som alla andra små samhällen i Sverige. Ett samhälle som kan ge vem som helst klaustrofobiska känslor. Ändå stannar många kvar. De tänker flytta för att studera på andra ställen, men de flesta blir kvar.
En av dem som lämnat Dalen är David Flygare (visst är det ett underbart namn?), men nu när det är sommar kommer han tillbaka. Han flyttar in i huset där hans föräldrar fortfarande bor och tar upp umgänget med sina gamla vänner. Allt är precis som förut, men ändå helt annorlunda.
Bästa vännen Lukas är den han umgås med mest, men även hans syster Alex är viktig för honom. Deras förhållande är dock hemligt och ska så bli. Att Lukas håller på med en massa skumma saker vet de båda, men att det gått så långt anar ingen. För att få pengar har Lukas dragit igång en inbrottsturné.
Till sin hjälp har han syskonen Julian och Justine (hej DHH), ett mycket annorlunda syskonpar som många tror lever som ett kärlekspar. Dessutom är vännerna Martin och Richard med i gänget. Den här sommaren har de hittat ett övergivet hus som ingen annan tycks känna till och där lever de livet, unga och odödliga som de är.
Inbrott, människor som försvinner, kaniner som avslöjar hemligheter. Det händer en hel del skumt i Dalen och polisen börjar luska i det hela. David får påhälsning av en mycket smart, men stressad kommissarie som vänder och vrider på allt han säger. Det är nu stämningen börjar bli riktigt otrevlig.
Det är stämningen som gör Den enögda kaninen så bra. För varje sida jag läser känns det mer och mer obehagligt. Jag får nästan svårt att andas när jag tänker på hur David måste känna sig och jag förstår inte att han klarar sig från att bryta ihop. Lojalitet mot gamla vänner, kombinerat med en rädsla för att åka fast, får honom att göra saker som kanske inte är så smarta. Det är spännande så att det räcker och blir över när kompisgänget närmar sig den oundvikliga undergången.
Vi vet redan från början att allt kommer att gå åt helvete. Däri ligger inte spänning, utan i det sätt Christoffer Carlsson bygger upp sin historia. Inga lösa trådar här, utan små, små perfekt hopfogade pusselbitar. Dessutom är språket väldigt bra, med kreativa metaforer som jag alltid varit svag för. Är det då en deckare? Kanske, då det handlar om brott som några poliser vill lösa. Samtidigt är det knappast en dussindeckare med trötta, kaffepimplande poliser i centrum. Glesbygd noir kallar författaren själv det för, så varför inte göra det också. En bra bok är det oavsett vilken etikett vi väljer att sätta på den.
Den 23e september är det bokfrukost där Den enögda kaninen diskuteras. Då ska jag fråga författaren om den där kaninen.
Boken är ett recensionsexemplar från Piratförlaget.
Andra om boken: Bokhora gillade som jag stämningen, liksom Bokmalen. Eli läser och skriver tycker om drivet i berättelsen och Fiktiviteter fascineras som jag av den där kaninen och dess ägare.