Dag: 9 augusti, 2011

Just det ja…

Bestämde igår att jag ska skippa att köpa nya böcker fram till Bokmässan. Man skulle kunna kalla det köpstopp, eller någon form av minskning av böcker som förs in i huset i alla fall. Måste bara klicka hem ett par till min iPad först, men sedan så! Det borde funka, eller?

Annars är det dags att komma på bra ursäkter till att undantag från köpstopp. Bokcirkelsböcker är t.ex. böcker som kan undantas från köpstoppet. Därför måste jag såklart införskaffa A tiny bit marvellous av Dawn French som vi ska läsa till nästa bokbloggsbokträff.

Riktigt bra författare kan undantas från köpstoppet också. Om det är böcker som veeerkligen är suuuperefterläängtade. Kan inte komma på någon sådan just nu, men jag återkommer.

Böcker som på något sätt behövs i jobbet måste också få köpas såklart. Undrar just vilka böcker jag ska tvinga eleverna att läsa i höst. Falkenlands nya kanske? Eller kanske de kan gilla Jordahls? Nu har de visserligen bara varit i Sverige ett par år, men utmaningar är ju bra. Eller?

Fler undantag? Tro mig, jag funderar riktigt hårt på detta. Återkommer. Men köpstopp har jag. När det gäller böcker då. Nästan alla. Presentkort, hur var det med dem nu igen? De får man använda trots köpstopp eller? Presenter funkar väl?

Skulle det bli total kris får jag väl be någon köpa ut åt mig. Jag återgäldar gärna den tjänsten vid behov.

Nu ska jag i alla fall klicka hem Dawn French helt legitimt och ni vet ju att böcker aldrig ska resa ensamma. Nu är det visserligen en e-bok, men detsamma måste väl gälla dem?

Har Altman inspirerat Rachman?

Boken som skulle läsas till gårdagens bokträff var The Imperfectionists av Tom Rachman. Det första jag fastnade vid var den konstiga översättningen av titeln. På svenska heter den De imperfekta. Kan man säga så och vad betyder det i så fall? Den svenska titeln klingar för mig mer grammatiskt, att det händer i dåtid, i imperfekt, medan den engelska mer handlar om att de personer som beskrivs är motsatsen till perfektionister. Vi talade om detta igår och kom väl egentligen inte fram till något mer än att vi undrar hur översättaren tänkte.

Anna O tipsade om att Svante Weyler skrivit om boken på sin blogg och jag kikade självklart dit. Han skriver:

Har Tom Rachman skrivit en roman om underbara och märkliga människor som råkar arbeta på en tidning – eller har han skrivit en roman om en tidning som råkar befolkas av underbara och märkliga människor?

För mig är tidningen inte speciellt viktig. Det är sant att alla personer (nästan) råkar arbeta på den internationella tidningen i Rom, men det är inte det viktigaste. Vi talade om att personerna, eller i alla fall personligheterna, går att hitta på alla arbetsplatser. Dessutom är det kul att många av personerna har en roll på jobbet och en helt annan hemma. Så är det säkert med många av mina kollegor också. Vissa vet jag mycket om, andra känner jag i skolmiljön, men inte så mycket privat. Undra om Rachman suttit på jobbet och fantiserat om hur olika personer var hemma?

Handlingen kretsar till en tidningsredaktion i Rom. Trots detta sker väldigt lite just på tidningsredaktionen, men människorna som beskrivs har anknytning dit. Vi får möta den ena personligheten efter den andra och nästan alla avsnitt fungerar som självständiga noveller med en inte sällan sorglig avslutning. Jag tycker så mycket om de bitterljuva sluten, men många tyckte att det var jobbigt att så många historier slutade på ett sorgligt och ofta tvetydigt sätt.

Mellan de olika berättelserna i nutid finns kursiva avsnitt som beskriver tidningens historia. Trots att varje del egentligen fungerar själv som en novell knyts de många gånger ihop på ett mycket snyggt sätt.

The Imperfectionists påminner mycket om filmen Short Cuts från 1993, men även om Alice Munros noveller i Kärlek, vänskap, hat. Jag gillar att huvudpersonen i en historia blir bifigur i en annan och att små pusselbitar läggs till hela tiden. Boken kräver helt klart sin läsare och jag bläddrade mycket för att få koll på alla personer som Raschman lyckas foga samman.

Mina favoriter? Jag tycker om berättelsen om Arthur om skriver dödsrunor och vars liv förändras i grunden av en tragisk händelse. Jag gillar också den lite tykna historien om mannen som älskaer Jane Austen och kvinnan som sitter bredvid honom på ett plan över Atlanten. Det går inte heller att sluta fundera över vad Hardy ser i Jimmy och varför Ornella fortfarande lever 1994.

Jag tycker mycket om den här boken. Den är smart, välskriven och riktigt gripande. Detta myller av människor berör mig så mycket och samtidigt som jag nästan tycker att Rachman slösar bort alla dessa fantastiska historier som kunde blivit en lång rad böcker, är jag imponerad över hur han lyckas få till det i detta pärlband av fina personskildringar.

Vi var ganska överens om att det här kändes som en skildring av en arbetsplats på 50- eller 60-talet då miljön doftade Mad Men, men det är faktiskt nutid, bara en ovanligt romantisk sådan.

Det här är helt klart en riktigt bra bok och en perfekt bok att diskutera. Vi hade dessutom trevligt när vi gjorde det. Ett lyckat väl helt enkelt.

%d bloggare gillar detta: