Dag: 1 december, 2010

Bokgeografi Australien

Nu när jag äntligen läst ut Does my head look big in this från Australien, som jag läst hur länge som helst, måste det så klart firas. Vi drar alltså Down Under idag, till ett land som jag absolut vill resa tillbaka till och faktiskt inte skulle ha något emot att bosätta mig i tillfälligt. Visserligen är stämningen lite macho ibland, men i övrigt har Australien verkligen allt. Melbourne är den stad jag gillade bäst när vi var där, men Brisbane hade funkat också.

När vi ändå talar resor vill jag passa på att tacka för det körsbär som jag förärats av Freedomtravel. Tack för det!

Dags för dagens uppgifter:

1. Berätta om en bok du läst som utspelar sig i Australien eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Jag tyckte mycket om On the beach av Nevil Shute, som utspelar sig i trakterna kring Melbourne tiden före världens undergång. En ruskigt bra dystopi med en smygande och läskig känsla. Vi vet hela tiden att det kommer att gå åt helvete, men inte riktigt hur och när.

2. Berätta om en författare som på något sätt har anknytning till Australien. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

Snart måste väl ändå Nobelpriset ges till en poet? Kanske blir det Les Murray som jag ännu inte läst mer än någon enstaka dikt av.  Jag läser gärna mer och faktiskt inte bara för att försöka läsa framtida nobelpristagare.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Australien, som du inte läst, men är nyfiken på.

Peter Carey har vunnit hur Man Bookerprize  två gånger: 1988 för Oscar och Lucinda och 2001 för True history of the Kelly Gang. Han var även nominerad i år för Parrot and Olivier in America. På något sätt känns han som en författare man “bör” läsa. Mest nyfiken är jag nog på Oscar och Lucinda. Är det någon som läst honom och vet om det är en bra bok att börja med?

Jag är också grymt nyfiken på ungdomsförfattaren Sonya Hartnett som bland annat skrivit Fjäril.

Nu ser jag fram emot att få fler boktips från dig. Good luck mate!

Klart godkänt från grabbarna O

Vi förberedde oss för årets julkalender genom att läsa Loke den lömskes skatt av Måns Garton och Johan Unenge och betyget blev ett nja från grabbarna O. De gillade den lite galna familjen Rantanen, men historien om de två mystiska gästerna som grävde efter en skatt vid hotell Knorren var inte så väldigt spännande. Trots detta såg de mycket fram emot det första avsnittet av årets julkalender. Så mycket att de till och med satt påklädda och färdiga i soffan 07.15. Om vi slipper tjat om kläder på morgonen fram till jul kommer jag definitivt att utnämna årets julkalender till tidernas bästa.

Vi tyckte alla tre att första avsnittet var riktigt bra, trots att vi egentligen bara fick träffa familjen Rantanen. Flåsigt skriver DN och kanske är pappa Roger lite väl hurtig, men vi hoppas ändå på en lagom lustig historia. Mest spännande var det att säljarna verkar vara riktigt skumma. Vi undrar så klart vad som är fel med hotellet. GP klagar på att det inte är så mycket julstämning i årets kalender, men jag tycker inte alls att det är ett minus, snarare tvärtom.

För några månader sedan funderade jag över var min gamla favorit Peter Engman tagit vägen efter sin teaterkarriär i Göteborg där han gjorde en fantastisk Hamlet på Stadsteatern i regi av Jasenko Selimovic och en berömd duschscen i Katt på hett plåttak på Folkteatern. Ja, nu var det inte bara duschandet som gjorde att pjäsen var sevärd. Nu hittar man honom på Dramaten där han spelar  Den girige mot till exempel Johan Rabaeus och Marie Richardson.

En annan gammal favorit som dök upp i julkalenderns första avsnitt är Simon Norrthon som spelar hotellets gamla ägare Henning Grossman. Mest minns jag honom i fantastiska Tala! Det är så mörkt från 1993, där han spelar nynazisten Sören som deltar i en misshandel av en judisk läkare. Klassikern Rapport till himmelen är också en höjdare, men sedan har jag tappat bort även honom.

Vi kommer hur som helst att titta på årets kalender, som åldersmässigt verkar passa mina ungar bra. Återstår att se om den tas emot lika bra som förra årets succé Superhjältejul som de absolut älskade.

Vad betyder en slöja?

Amal är en självständig tjej och ingen talar om för henne vad hon ska göra. Således är det hon och inte hennes föräldrar som bestämmer att hon ska bära hijab. Visserligen bär även modern en och visst är de muslimer, men de bor i Australien och föräldrarna är rädda att hon ska bli utsatt.

Första dagen på terminen ordnar Amal omsorgsfullt sin slöja och beger sig till sin fina skola, där hon är i princip ensam om att inte vara helt australiensisk. Hon inser att hennes klädsel kommer att väcka uppmärksamhet och därför går hon rätt in till rektorn och berättar om sitt beslut.

Does my head look big in this är Randa Abdel-Fattahs debutbok och det är en bra sådan. Lite många trådar och kanske lite överambitiös, men ändå en läsvärd och annorlunda ungdomsbok. Det är spännande att följa Amal och hennes vänner, både de kristna och judiska skolkamrater och de muslimska vännerna. Det handlar om religion, men kanske främst om att vara ung och forma sin identitet. Grannfrun som invandrat till Australien för många år sedan får symbolisera det faktum att det funnits “konstiga” invandrare i alla tider.

Amals familj stöttar henne och är stolta över henne. De får representera de “vanliga” muslimerna, som har kvar traditioner från sitt hemland, men samtidigt är anpassade till sitt nya land. Vi får träffa släktingar till dem som  bytt namn och helt assimilerats på ett näst intill ohälsosamt sätt, till andra som lever i rädsla för det samhälle de bor i och med alla medel försöker hindra sina barn (läs döttrar) att ta del i det.

Och budskapet? Att det är viktigt att vara sig själv och att stå för det man tror på. Oavsett bakgrund. Ett tema som definitivt kommer att väcka många frågor och tankar, vilket definitivt gör Does my head look big in this till en perfekt bok att läsa tillsammans och diskutera. Kanske i en mer ungdomlig bokcirkel?

%d bloggare gillar detta: