enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 29 oktober, 2010

Lite uppskattning till slut

Just idag har jag har jag haft en riktigt pissig dag. En dag då jag funderat mycket på varför jag har valt ett jobb där man får noll uppskattning och ungefär lika mycket i lön.

Eller det där med noll uppskattning är inte sant. Eleverna är fantastiska, utan dem hade jag inte jobbat en dag till. Och kollegorna är bra de med förresten. Faktum kvarstår dock att läraryrket för mig handlar om att ge mycket och få lite i form av status, lön eller ens en vettig arbetssituation. Björklund kan snacka sig blå om att höja lärarnas status, men ännu så länge har det inte hänt någonting i praktiken.Visst låter det fint med lärarlegitimation och kvalitetssäkring, men det finns viktigare frågor. I alla fall mer akuta frågor.

Nog om det, enligt O är ingen skolblogg, utan en bokblogg. En bokblogg, som bland många andra fina bloggar har chansen att bli nominerad till Stora Kulturbloggspriset. Lite uppskattning så här en eländig fredag alltså.

Nu är det upp till en jury att bestämma om det blir någon nominering. Än så länge är jag glad åt det lilla. Kanske ska ta reda på hur mutbara de är… 😀 Nu har bloggen i den här formen funnits en väldigt kort tid, men den kanske kan få rida på Lilla O:s erfarenhet. Den som lever får se!

I väntan på Revolt

Hungerspelen är en dokusåpa i bokform som definitivt spårar ur. Att ta dö på varandra och kalla det underhållning är knappast moraliskt. Jag väntar och längtar efter den tredje boken om min favorit Katniss, men har bestämt mig för att vänta ut köpstoppet den här gången. I väntan på ett inlägg om denna efterlängtade bok tänkte jag presentera en annan bok jag läst om en dokusåpa som också slutar olyckligt.

I Dead Famous av Ben Elton följer kamerorna deltagarna i en Big Brother-liknande tv-show dygnet runt. När en av deltagarna blir mördad försöker man desperat finna bevis genom att undersöka filmen i kamerorna, men det visar sig svårare än man trott. De tio deltagarna är underbara karikatyrer av de såpadeltagare vi älskar att hata.Vem är skyldig? Många har motiv, men vem hade tillfälle?

Det var många år sedan jag läste Dead Famous, men jag gillade den skarpt då. Jag tror faktiskt att den håller även idag. Om inte annat är det kul att påminnas om det galna och absurda i dokusåpatrenden, som aldrig verkar ge sig.

Nu är nummer 2 avklarad

Jag gillade Camilla Ceders debut Fruset ögonblick där vi för första gången fick träffa den ganska lynnige kriminalkommissarien Christian Tell. Uppföljaren till debuten heter Babylon och har ett helt annat upplägg än debuten, vilket är uppfriskande. Det är starka känslor som svartsjuka och girighet som genomsyrar berättelsen som på många ställen är synnerligen brutal.

Ett par mördas i en lägenhet i Linnéstaden i centrala Göteborg. Hon är professor på arkeologiska institutionen där han är student. Han har en svartsjuk sambo och hon en fd man som inte riktigt vill släppa taget. Professorn Ann-Marie och studenten Henrik har haft ett förhållande ett längre tag och det visar sig att det är både känslor och pengar inblandade.

Jag förstår inte riktigt vad det är som gör Henrik så karismatisk och lockande för så många. För mig är han bara en riktig skitstövel och kanske kunde det utnyttjats ännu mer i berättelsen. Jag skulle gärna ha följt hans sambo Rebecka mer, då hon är en av de mest intressanta karaktärerna i boken. Just intressanta bifigurer är något av Ceders styrka. Alla personer är bra tecknade, men tyvärr vågar hon inte landa riktigt i dem. Jag önskar att personerna fått mer utrymme och att föremålen fått stå i bakgrunden lite. I Fruset ögonblick var personerna viktigare och kanske är det därför den tilltalade mig mer. Fortfarande står Christian och Seja i centrum, medan min favorit Karin Beckman inte riktigt får blomma ut nu heller.

Jag gillar att den utspelar sig kring Göteborg och skulle gärna sluppit alla resor. Roligast är att Sejas hus ligger bara några stenkast från vårt. Hon är dessutom en riktigt härlig person att följa. Jag gillar henne skarpt.

Babylon är en helt okej deckare, men Camilla Ceder verkar tagen av stundens allvar i denna uppföljare. Hon tvekar och trevar lite vilket resulterar i att historien bromsar in med jämna mellanrum. “Finstel” kallar GP:s recensent hennes stil och kanske ligger det lite i det. Det finns många bra ingredienser i historien, men den spinner inte loss riktigt. Jag hade önskat att Ceder vågade ta fler risker och lita på att karaktärerna för historien framåt. Det gör att jag har gott hopp om en spännande tredje bok i serien, för visst blir det en sådan? Annars hade jag gärna sett att Ceder bytte genre och skrev en renodlad relationsroman. Jag tror att det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra!

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: