Dag: 7 oktober 2010

Spansklärarna och Norstedts jublar

Boktankar / Av / 5 kommentarer / 7 oktober 2010

Omslagsbild: Bockfesten

Själv har jag (så klart) inte läst något av årets nobelpristagare ännu. Det räckte alltså inte att ha läst merparten av författarna med låga odds. Nu brukar visserligen Mario Vargas Llosa nämnas titt som tätt, men högst upp har han inte legat. Vad jag tänker? Att mina spansklärarkollegors entusiasm borde betyda någonting. Visserligen var de mest glada över att kunna ge sig på en nobelpristagare på originalspråk, de flesta hade redan gjort så, men de konstaterade också att han är en inte helt okomplicerad författare. Kommer jag att läsa? Säkert, men jag kommer inte att slänga mig över hans produktion. Är jag nöjd? Nej, det blev varken en kvinna eller en poet och det tyckte jag var synd. Inte ett lika stort jaha som förra året i alla fall, trots att jag nu är mer sugen på att läsa Müller än Vargas Llosa. Ibland behöver jag landa i det här med pristagaren innan jag tar tag i läsningen. Vänja mig vid tanken liksom. Lite känns det som ett pris för lång och trogen tjänst, men det kan vara välförtjänt ändå.

Och som en av de jublande spansklärarna sa, nu kanske folk äntligen lär sig hus två l ska uttalas på spanska. Kanske inte ändå om till och med Peter Englund hade svårt att göra det. Jåååsa alltså, det hade nog jag inte riktig koll på själv.

Mauricio Rojas var förresten glad också och hans åsikter brukar jag tycka är helt okej annars. Nu var det en kompis till honom visserligen, så objektiviteten kan väl ifrågasättas, men det verkar vara en frispråkig herre helt klart. På gott och ont kanske då tidningarna basunerar ut att han är knarkliberal, men maktfunderingarna känns mer relevanta och spännande tycker jag. Englund tipsar själv om Bockfesten, som en av kollegorna också tyckte bäst om.

Här kan du se Peter Englunds presentation av årets pristagare. Är inte applåderna högre än vanligt? Olika tidsplan och perspektiv, omfattande persongallerier, skicklig dialog och komplicerad komposition gör att det låter som om jag ska läsa honom under resan i vår när hjärnan förhoppningsvis är lite utvilad. Författare ska vara ett moraliskt samvete där är Vargas Llosa en traditionell författare.

Vilken bok ska jag läsa då? Kanske blir det Den stygga flickans rackartyg eller möjligen Bockfesten, men jättelockad känner jag mig ärligt talat inte. Jag får väl läsa runt lite bland bokbloggarna för att se om någon lyckas sälja in honom hos mig.  De här finns snart på Bokus så snart Norstedts förlag hunnit trycka nya böcker. De har dessutom rättigheterna till hans nya bok och jublar självklart.

Modern klassiker – check

Romaner / Av / 7 kommentarer / 29 maj 2019

Nu menar jag inte att jag läste Den hemliga historien av Donna Tartt bara för att kunna pricka av den från någon lista, men visst är det en bok som man ”ska” ha läst?!

Huvudpersonen Richard Papen börjar på ett universitet han egentligen inte har råd med bara för att broschyren är fin. Hans föräldrar jublar knappast och varje lov är en kamp för överlevnad. På universitetet lyckas han tjata sig in i den kurs i grekiska som den beryktade professorn Julian Morrow ansvarar för. En kurs som bara få, väl utvalda studenter för delta i. Villkoret är att hoppa av alla andra kurser och bara studera i professor Morrows lilla, exklusiva studiegrupp. Fyra pojkar och en flicka, som lever i en egen värld.

Den hyperintelligente, men inte så socialt begåvade HenryWinter är gruppens informelle ledare. Han är också den som verkar sitta på mest pengar och dessutom den som står Julian närmast. I gruppen finns också tvillingarna Camilla och Charles Macaulay, den rödhårige och intelligente Francis Abernathy och slutligen Bunny Corcoran, manipulerande, bufflig och till slut för girig för sitt eget bästa. Att han ska dö vet vi redan efter några sidor, men vi vet varken hur eller varför. På väg mot sammanbrott följer vi gruppens frenetiska jakt på lycka och gemenskap som innehåller både alkohol, droger och grekisk grammatik.

På många sätt är det som att läsa en film. Tartts målande språk gör att jag läser i bilder. Alla personer och miljöer blir väldigt tydliga och levande. Jag gillar också stämningen i Den hemliga historien, den smygande, suggestiva och obehagliga känslan som gör att jag har svårt att släppa bokens personer mellan lässtunderna. De biter sig fast och jag vill verkligen veta hur det går för dem. Att det kommer att gå mer eller mindre åt helvete står klart ganska tidigt, men vägen dit är både krokig och böljande. Det är ingen actionfylld thriller, snarare en långsam historia med spänningsinslag. För spännande är det, trots att det är personerna och deras tankar och agerande som är bokens största behållning.

Är det en bok värd att läsa? Det tycker jag absolut. Har den gjort sig förtjänt av epitetet ”modern klassiker”? Definitivt. Kommer jag att läsa mer av Donna Tartt? Utan tvekan.

Originalet publicerades av Lilla O 2010-07-06

Det här är en recension jag vill ha i den nya bloggen för att kunna länka vid behov.

Bra kombination?

Musik / Av / 6 oktober 2010

Jag gillar både Nick Hornby och Ben Folds, men hade helt missat att de gjort en skiva ihop. Nu har jag lyssnat och jag gillar som vanligt Folds lugnare låtar. Texterna? Ingen aning, måste nog läsa dem för att kunna uttala mig.

Bjuder på ett klipp som jag hittade via Kulturbloggen. Ungefär 4,20 in kan du höra den låt jag gillar bäst, men det finns fler guldkorn som titellåten From above till exempel om två personer som möts, men aldrig träffats trots att de troligen hade passat ihop hur bra som helst. Problemet är bara att det inte räcker att sitta bredvid varandra på en bar, eller nära varandra på en biograf. Kul idé egentligen med en låt om två människor som rör sin nära varandra, men inte tillräckligt. Slumpen, ödet eller vad det nu är som gör det och vad som gör att vissa faktiskt träffas.

Vill du lyssna på hela albumet så finns det här: Ben Folds/Nick Hornby – Lonely Avenue

Det här med noveller

Okategoriserade / Av / 3 kommentarer / 4 oktober 2010

Jag ska läsa tegelstenar i höst är meningen, men trots att jag inte har tagit tag i det ännu hade det varit en ännu större utmaning att läsa noveller. Jag lider nämligen fortfarande av novellskräck. Tror att det är en gammal kvarleva från skolan då min hemska svensklärare på gymnasiet tvingade i oss tråkiga noveller. Vet inte om de var så tråkiga, men hon var riktigt hemsk.

Egentligen är noveller en väldigt smart form av litteratur. Du läser få sidor, men får ändå en inblick i ett författarskap. Ändå har jag svårt att njuta av noveller. Är det kanske så att det ställs högre krav på en text när den är kort? Inte sällan lämnar noveller mer att önska. Jag vill veta mer om personerna, få fler detaljer, fler perspektiv.

Jag har läst några riktigt fantastiska noveller. Stig Dagerman är en favorit, Guy de Maupassant en annan. Jag tyckte också mycket om novellsamlingen Kyssar på Manhattan av David Schickler. Några höjdare som jag läst för inte så länge sedan är The thing around your neck av favoriten Chimamanda Ngozi Adichie och Den perfekte vännen av Jonas Karlsson.

Ändå drar jag mig för att läsa fler novellsamlingar.

Nu har det dock slumpat sig så att högen med novellsamlingar växer här hemma. På Bokmässan köpte jag Petina Gappahs omtalade Sorgesång för Easterly och sedan länge pockar Alice Munro på min uppmärksamhet. I söndags trotsade jag också mitt köpstopp och införskaffade Åtta procent av ingenting av Etkar Keret. Den ropade så högt, så högt till mig att jag inte kunde låta bli. Ser verkligen fram emot att läsa den!

Jag har också  Det andra målet av Jonas Karlsson liggande, liksom Nobeller en samling noveller av Nobelpristagare. Kanske ska jag också läsa Noveller för världens barn som jag också köpte på Bokmässan eller någon av alla Färdlektyr som finns på jobbet.

Med tanke på hur dåligt det går med tegelstenarna kanske jag ska ge mig på något som går snabbare att läsa?

Scroll to Top
%d bloggare gillar detta: