Och Afrika då. De närmaste dagarna kommer några böcker av afrikanska författare att publiceras, reprisinlägg om jag inte hinner läsa ut Irene Sabatinis eller Petina Gappahs böcker vill säga. Tills dess kan ni roa er med följande quiz:
Henrik Wallgren skrev igår om Sverigedemokraterna i GP:s bilaga Två Dagar. Krönikan som bar namnet Sverigedemokraterna sårar mig djupt väckte starka reaktioner. Wallgren säger själv att han självklart accepterar att SD nu finns i Riksdagen men att han definitivt inte respekterar dem. Jag håller med om att det är omöjligt att respektera intolerans och dessutom är det min demokratiska rättighet att tycka vad jag vill om partierna i Sveriges Riksdag. Så här säger Wallgren:
Invandrarpolitiken finns all anledning att prata om. Men att prata generellt om två miljoner människor, där de allra flesta jobbar och betalar skatt i det här landet, som om att det är ett enda problem är lika dumt som att prata om att alla Sverigedemokrater som en enda grupp. Det leder inte till någonting.
Integration, det är där problemet ligger. Sverige har stora integrationsproblem. Att utifrån det förespråka att stänga gränserna är bara dumt. Att motsätta sig att familjer återförenas är grymt. Sverige är inte en liten isolerad enhet utan en del av en större värld. Vi kan inte klara oss utan andra hur gärna Jimmie och grabbarna skulle vilja.
Kostnader ja, det är kronor och ören som är viktiga tydligen. Inte människor. Och inte heller de pengar som invandrare faktiskt drar in till stadskassan. Vad kostar egentligen en man?
Som tur är finns det ännu hopp för Moder Svea. Som Henrik Wallgren säger:
Älska Sverige mest när hon förtjänar det minst för då behöver hon det bäst. Låt er inte luras ner i hatets återvändsgränd.
Efter att ha läst Envar stod det helt klart för mig att Philip Roth är en fantastisk författare som definitivt är värd ett Nobelpris. Efter att ha läst Konspirationen mot Amerika kommer jag att bli väldigt överraskad om det aldrig sker. Det här är nämligen en fantastisk bok som inte liknar någon annan jag läst. Lite beröringspunkter har det med andra böcker där världen står inför en rejäl kris, som Blindheten av José Saramago, men verklighetsanknytningen i Roths kontrafaktiska roman gör den ännu mer spännande och relevant.
Året är 1940 och Philip Roth bor med sin familj i ett judiskt område i Newark. Föräldrarna är hängivna anhängare till den sittande presidenten Roosevelt och följer med fasa Hitlers framfart i Europa. I det här läget introducerar republikanerna en ny presidentkandidat, den nazistvänlige flyghjälten Charles A. Lindbergh som med sin kampanjslogan ”rösta på Lindbergh eller rösta för krig” blir mer och mer populär. Med Lindbergh som president blir det svårare och svårare för USA:s judiska befolkning och familjen Roth mister mycket av det anseende de tidigare haft. Det blir plötsligt helt legitimt att skylla allt elände i Amerika på judarna. Relationerna inom familjen blir också med och mer komplicerade. Moster Evelyn beundrar Lindbergh och åker på besök till Vita Huset, storebror Sandy går med i organisationen ”Vanligt folk” och åker till Kentucky för att bli amerikaniserad, kusinen Alvin går med i den kanadensiska armén och krigar mot Hitler och pappa Roth blir mer och mer hatisk mot Lindbergh och allt som han representerar.
En helt otrolig bok som är både spännande och välskriven. Roth blandar fiktion och verklighet på ett otroligt snyggt sätt. Läs, läs, läs! Jag vill definitivt läsa mycket mer av Roth och efter de två fantastiska böcker jag har läst är förväntningarna på topp.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-11-04 Det här är så grymt bra och jag tänker fortfarande på boken väldigt ofta. Genial idé av en stor författare. Någon mer bok har jag dock inte läst ännu.
Idag blir det ingen mässa för mig. Istället sitter jag och smälter alla intryck. Hjälp vad trevligt jag har haft och vilka fantastiska människor alla bloggare visade sig vara. Såklart! Underbart att få boknörda hur mycket som helst utan att någon tröttnar. Den enda vi saknade riktigt mycket var Vixxtoria som tydligen föredrog rulltrappor framför bloggcafé.
Jag blev just påmind om vad jag inte köpte då Lubna Ahmad al-Hussein just intervjuades på TV4. Hennes bok 40 piskrapp för ett par byxor har getts ut av Sekwa förlag och jag var allt och klämde på den några gånger.
Köpte inte heller någon Penguinmugg eller ens någon av de fantastiska tyginbundna klassikerna.
Maybe next time.
Precis som Bokbabbel tänker jag att det kan vara bra att berätta vad jag INTE köpte för att faktiskt visa att det finns någon form av spärr. Dessutom är jag helt säker på att signerade böcker inte räknas och jag köpte tre signerade böcker igår, en till mig och en var till grabbarna O. Tror faktiskt inte att böcker till barn räknas heller.
Vad blev det då?
Min signerade bok var Ann Söderlunds Men vi knullar ju ändå inte som verkar rätt rolig och samtidigt jobbig. Jag gillar Söderlund, hon är både spontan och smart (ja det går att kombinera). Till Lillebror blev det Kenta och barbisarna med hälsning från Pija Lindenbaum och Storebror fick När Åkes mamma glömde bort av samma författare.
Jag vandrade runt i några timmar och parkerade mig sedan på Bloggcaféet som Karin höll i. Fick en bok av Marcus på Dantes bibliotek, hann prata en massa med Lyran som jag satt lite långt ifrån i torsdags och fick ansikten på ännu fler bloggare. Trevligt, trevligt!
