enligt O

Tankar från en bokberoende

Dag: 12 september, 2010

Mina nya favoriter

Jag har gått igenom mina läslistor för att kunna svara på veckan bokbloggsjerka från Annika:

VILKEN ÄR DIN NUVARANDE FAVORIT BLAND ”NY FÖR MIG” FÖRFATTARE? (SVÅRT ATT VÄLJA? SKRIV OM HUR MÅNGA DU VILL!)

Jag har läst två böcker av Lena Sundström i år och hon har definitivt blivit en favorit.

Även Moa Herngren tillhör de författare jag upptäckt i år och läst två väldigt bra böcker av.

Sonya Sones är också en fantastisk författare som skriver prosalyrik för ungdomar. Mycket, mycket bra!

Ann Rosman är också bra, liksom Kristina Ohlsson.

Jag hoppas på Roth

Lyrans resa har i oktober besökt Nordamerika. Jag har haft nöjet att läsa Envar Philip Roth som är en bok som berörde mig mycket. En bok om livet och om döden, den ständigt närvarande döden. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv. Ett liv som i slutet skrämmer honom.

Var det den nära förestående, sjunde operationen på lika många år som hade krossat hans självförtroende? Var det rädslan för att hans medvetande i allt högre grad skulle komma att domineras av medicinska tankar tills de trängde ut alla andra? Eller var det insikten om att det för varje sjukhusbesök, från det han var liten och fram till den kommande operationen, hade blivit allt tommare runt hans sjukhussäng, och att den armé som slutit upp i början hade krympt till ingen alls? Eller var det bara en förvarning om den hjälplöshet som skulle komma?

Meningar som fyller en halv sida, flera sidor med frågor, anaforer och många tankar. Roths sätt att skriva tilltalar mig. Det är ett böljande språk som ibland är svårt att följa. Man kan inte skumma då varje ord är viktigt, brister uppmärksamheten har Roth vänt historien i en annan riktning. Därmed inte sagt att det är ett komplicerat språk, men det kräver full uppmärksamhet.

Envar är en riktigt bra bok. Huvudpersonen är inte alltid sympatisk, men ärlig och jag tycker om att ta del av hans historia. Beskrivningen av åldrandet är riktigt bra. Om Nobelpriset någon gång går till en amerikansk man kan det inte bli någon annan än Philip Roth. Nästa bok blir Konspirationen mot Amerika som jag nu lånat på svenska. Jag gick tyvärr vilse i språket på engelska. Synd, då översättningen av Envar ibland störde  mig.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-25 Amerikanska, vita män är populära pristagare, men Nobelpris i litteratur? Troligen inte.

Nostalgi på hög nivå

Jag är fyra år yngre än Morgan Larsson och känner verkligen igen mig i hans barndomsskildring. Det är verkligen 80-tal deluxe i Morgan Larssons debutbok Radhusdisco. En orgie i movieboxar, axelvaddar och blandband. Ibland blir det dock lite väl mycket detaljer som inte fyller någon jättefunktion. Nostalgi med måtta räcker och inledningsvis ar jag skeptisk.

Någonstans på mellanstadiet fick Morris över mig på sin sida och trots att det ibland blev lite segt (och jag var helt säker på att jag aldrig skulle sätta min fot på någon bokfrukost) så blev jag till slut tagen av hans charm. Det blev bättre ju äldre han blev, kanske hade boken vunnit på att vi fått träffa Morris under en kortare tidsperiod.

Sanslöst kul är det när Morris läser om att psykopater ofta har en handstil som lutar åt vänster, då Morris själv har en sådan handstil blir han självklart livrädd och tränar, tränar, tränar för att skriva med en högerlutande stil. Lite nervös blir han också när en kompis, som alltid är supertrevlig, har en extremt vänsterlutad handstil. Är han egentligen psykopat?

Jag gillar också mellanstadieläraren Cliffhanger som gillar att berätta historier, men kanske inte att undervisa om så mycket vettigt. Hans klasslista med dem som har tror ska falla för grupptrycket och börja röka under år sju är väl inte direkt politiskt korrekt.

På högstadiet handlar det mycket om den trånga förhuden och där blev det kanske lite mycket ibland. Jag gillar dock beskrivningen av konfirmationslägret och den bubblande kärleken till Elin som blir tillsammans med någon annan.

Radhusdisco utvecklades till en trevlig bok som både lockade mig till skratt och faktiskt fick mig att  nästan spy när kompisen Benny tillagade en riktigt läbbig lasagne. Äckelvarning utfärdas! Jag blev också lite extra glad av omslagets markerade O:n. En bra debut trots en trevande inledning alltså och kanske vågar jag ta mig in till Göteborg den 24/9.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: