Monthly Archives: december 2017

Kanonkalendern 2.0 del 23

Jag inser när jag tittar igenom mina val för denna andra omgången av kanonkalendern att många böcker är ganska nya och således inte hör hemma i en klassisk kanon. Troligen handlar det om att jag ofta använder böcker för att försöka förstå min samtid och det är med de ögonen jag önskar att en kanon sätts ihop. Allt som är gammalt är inte relevant, medan andra verk med väldigt många år på nacken kan vara extremt aktuella.

I den näst sista luckan gömmer sig två verk som hör ihop. En pjäs med flera hundra år på nacken och en nyare parafras. William Shakespeares En vintersaga publicerade 1623, men spelades troligen tidigare på The Globe. De tillhör hans sagospel där komedi och tragedi blandas. Huvudpersonen är kung Leontes av Sicilien, vars vän Polixenes, kung av Böhmen hälsar på. Leontes fru är gravid och av någon anledning får Leontes för sig att Polixenes är fadern till barnet. Han fängslar därför sin hustru Hermione och blir så där galen som bara karaktärer i Shakespeares pjäser kan bli. Hustrun föder en dotter i fängelset som tas om hand av en herde.

Egentligen är En vintersaga långt ifrån min favorit av William Shakespeares verk, men eftersom en samläsning med Jeanette Wintersons fantastiska parafras Tidsklyftan  fördjupar förståelsen har jag ändå valt den. Att läsa två versioner av samma pjäs är riktigt intressant.

Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Miljön är London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.

Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.

Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.

Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.

Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.

 

Läs också: