Monthly Archives: december 2017

Jag är en grön bänk i Paris

Jag absolut älskar titeln på Kerstin Thorvalls bok med dikter från 1965-1991. Jag är en grön bänk i Paris är en rad från dikten ”I en park vid Medelhavet”, som ingår i Den lyckliga kärleken från 1977 , där diktjaget längtar efter sin älskade och beskriver sig som en grön bänk i Paris som han kan sätta sig på någon timme eller så, ”en grön bänk i Paris som håller käften”. Boken innehåller också dikter från diktsamlingarna Fula ord är så sköna (1967), Följetång i skärt och svart (1971), Men akta dig så att du inte blir kär (1973) och Nedstigen ängel (1991). Men också dikter ur t ex prosaboken Tänk om det är klimakteriet (1982) och antologin Debut 65.

Jag som tidigare bara läst Thorvalls romaner, de mer och mindre självbiografiska, blev imponerad av många av dikterna. Det finns allt från de djupt tragiska som t.ex. ”Den frånskilda kvinnan” och ”Notis” ur Fula ord är så sköna, till mer humoristiska dikter (om än med en rejäl dos svärta) som ”Älskarinnans klagan” ur Den lyckliga kärleken.

Thorvalls frispråkighet är befriande. Hon sätter ord på det obehagliga, det vi inte gärna talar om. Som i ”Viktväkterskan” ur Nedstigen ängel, där en kvinna blir smalare och smalare, ivrigt påhejad av väninnorna som beundrar hennes viktnedgång. De slutar dock när kvinnan når storlek 36 och läggs in på infektionskliniken. Dikten sammanfattar verkligen vår tids vikthets på ett obehagligt sätt.

Jag är en grön bänk i Paris finns också som ljudbok och som alltid är det extra trevligt att lyssna på dikter. Speciellt när det som i detta fall är författaren som läser.

 

Läs också:

Kanonkalendern 2.0 del 7

Egentligen borde jag uppmärksammat Finland redan igår, då landet firade 100 år av självständighet. En bok som jag lärde mig mycket av och som fick mig att inse hur problematiskt det egentligen är att tala om ”händelserna 1917” är Hägring 38 av Kjell Westö. Skildringen av ett Finland och ett Europa på väg mot krig är intressant och parallellerna till dagens situation allt för många. Normaliseringen av rasismen är en. Utan att skriva någon på näsan lyckas Westö kritisera dagens politiska läge och han låter huvudpersonen Thune vara den som står emot nationalism och nazism, något han får betala dyrt för. Boken är välskriven och intressant om än kanske något långsam. Det är dock ändå en titel som definitivt platsar i min egenkonstruerade kanon, då den berättar om något som sällan skildrats i litteraturen.

Jag upptäckte Kjell Westö sent och lyssnade på hans sommarprogram 2014 innan jag läste min första bok av honom som var just Hägring 38, en bok som då nominerats till och vunnit en rad priser. Fortfarande har jag dock inte lyssnat till hans sommarprogram från 2001, där han tydligen talade mycket om Finlands historia.

När Breakfast Bookclub ordnade en bokresa till Helsingfors i april 2015 besökte jag för första (och hittills enda) gången vårt grannland i öster och vi träffade då Kjell Westö på hans förlag Schildts & Söderström. Han funderade då över hur självständigheten skulle firas och hur debatten skulle gå. Nu ska jag villigt erkänna att jag inte är jätteinsatt, men några större kontroverser har jag inte märkt, trots att de självklart finns under ytan. Mycket, mycket verkar finnas därunder och Hägring 38 är ett sätt för Kjell Westö att göra upp med historien.

 

Läs också: