Ta det som en man

Jag har träffat de coola killarna som Hampus Nessvold skriver om i sin debutbok Ta det som en man. De som stör mer än lovligt mycket på högstadieskolor runt om i landet. I klassrummet såväl som i korridorerna. Att höra en av dem berätta om hur svårt det var att våga vara sig själv, att det kändes omöjligt att inte vara den stökiga och uppkäftiga killen, får mig att känna smärta. Det är synd om människorna, kanske mest synd om tonåringarna och definitivt minst lika synd och killarna som om tjejerna. Med jämna mellanrum höjs röster om hur vi måste anpassa skolan för att passa killarna och då är det ofta de stökiga killarna man menar. Men tänk om de bara spelar stökiga, precis som Hampus gjorde. Tänk om vi inte alls ska anpassa skolan efter dem, utan istället förklara för dem att vi inte förväntar oss att de ska vara kille på det sättet de själva tycks tro. Att presentera ett annat sätt att vara. Ge dem möjlighet att vara sig själva.

Hampus Nessvold skriver om vikten av att få visa sina känslor. Att få visa sig svag. Han trycker på det faktum att det är männen som tillsammans måste förändra mansrollen. Ingen annan kan göra det. Med sin bok vill han utmana de tysta männen. De är de som måste göra något åt mansrollen som skadar både samhället och dem själva. 

Vad är då manlighet?

Hampus Nessvold är 21 år nu, och han var 17 då han på att han var man. Nu kanske någon tycker att en så ung person inte vet någonting och därför inte tar hans bok på allvar. Det vore dumt. Jag tycker tvärtom att det är bra att Nessvold befinner sig mitt i sin kamp med och mot manligheten och det han skriver är aktuellt precis just nu. 

Kampen för att bli en riktig man inleddes på högstadiet, då den som inte var man var bög. bög. Genom att bryta regler och störa fick man bekräftelse hos kompisarna och visade samtidigt vuxenvärlden att man gjorde precis som man ville. Det var spännande men kändes aldrig rätt. I alla fall inte för Nessvold och säkert inte för alla andra heller. Att bidra till den stereotypa mansrollen och vara en otrevlig person var ingenting han egentligen ville. 

”Om mina föräldrar sett mig hade de skämts”, skriver han och där tror jag att han har rätt. Visst finns det föräldrar som försvarar sina söner oavsett vad de gör, men jag funderar ofta över om de hade gjort det om de fått smygkika på sina barn under en skoldag. Här finns en stor skillnad mellan föräldrar till pojkar och föräldrar till flickor. En flicka förväntas ta ansvar och om något går fel är det hon som ska göra något åt det. Om något går fel för en pojke hittas felet hos alla andra. Läraren gör fel, säger till för mycket, accepterar inte att killar behöver få vara lite rebelliska. Vi förstärker en mansroll som ingen borde vilja ha. Om jag gör det för mina barn hoppas jag att någon lärare säger till mig ordentligt.

Nessvold berättar hur rädd han var för att bli retad. Så rädd att han gjorde hemska saker som han skäms över nu och faktiskt skämdes för då. Han spelade en roll och inser nu efteråt hur det grabbiga tonårsbeteendet begränsade honom och många andra. Han kom ur det, men jag kan ge exempel på väldigt många som inte gör det. Som fortsätter sitt grabbiga hö-hö-ande resten av livet. 

Så slutar högstadiet och det är dags för uppropet på gymnasiet. Nessvold ska gå estet med bara tjejer. Nu funkar inte den Hampus som varit cool på högstadiet. Att vara stökig och störig var inte coolt längre. Det känner jag igen. Någon gång dyker det upp en elev som försöker vara som en cool kille på högstadiet och det funkar verkligen inte. Kanske kan det göra det på andra program, även om det känns tveksamt, men på estetiska programmet är det ingen merit att vara otrevlig. Att dra rasistiska eller homofoba skämt ger knappast några pluspoäng. 

Det är ändå på gymnasiet det vänder för Hampus Nessvold. Efter några besök på BUP, där han inte vågade vara ärlig, efter en lång och ensam period bestämde han sig för att försöka bli en del av klassen. När han vågade sa det klick. Han fick vara sig själv och lära känna helt nya sidor av sig själv. Från att ha varit en plats förknippad med ångest, blev skolan den bästa platsen.

Nu blev mer som den pojke han var innan tonåren. Då han lekte med tjejer och önskade sig en dammsugare i julklapp. Han blev mer sig själv, men samtidigt mindre som en riktig man. Betydde hans nya personlighet kanske att han var homosexuell?

Är det inte gräsligt att en sådan tanke ens ska behöva tänkas? Är det inte sjukt att det bara finns en mansroll? Nu börjar ändå Nessvold förstå att man kan vara man utan att leva upp till stereotypen, men fortfarande ifrågasätter han sig själv och sin manlighet. Nu vågar han prata med Lasse på BUP och han får hjälp att bli den han vill vara.

Fortfarande kan han inte vara sig själv med andra män. Då sätter han upp en sköld, upprättar en distans och leker macho. Så sorgligt. Och ännu sorgligare att han säkert inte är ensam. Ska mina ungar också bli killar som fejkar en stereotyp manlighet?

På gymnasiet umgås han bara med tjejer. Och William. Till slut vågar han vara ärlig mot en man och får en riktig vän. Tyvärr blir han också en ganska så svinig pojkvän. En kontrollerande och svartsjuk sådan. Kanske för att det bara är med flickvänner han vågar dela sina känslor. Om hon försvinner blir han ensam med sina känslor.

Det är lätt att i grupper där det bara finns män inte våga säga ifrån när någon säger något rasistiskt eller kvinnoförnedrande eller kanske drar ett bögskämt. Det är inte lätt att vara feminist eller antirasist i en grupp där ingen annan verkar ha samma åsikter. Då är det lättare att vara tyst. Jag undrar hur många som sitter tysta och har samma åsikter som Hampus. Som låter den skeva mansrollen vara. Som man kan du göra det enkla valet att vara tyst, som kvinna, rasifierad eller hbtq-person har du inte den möjligheten. Män måste våga säga emot andra män. Det är ett viktig och tänkvärt budskap från Nessvold.

Ta det som en man avslutas med en uppmaning, släpp fram den mjuka pojken inom dig och våga vara en bättre man. Prata med dina manliga vänner på riktigt. Våga gå emot. Var inte tyst. Håll inte med. Säg ifrån.

Efter att ha lyssnat på boken, denna viktiga, viktiga bok, fylldes jag av en rädsla för hur mina egna söner ska få det när de nu närmar sig högstadiet med stormsteg. Den äldste har just börjat sexan och den yngste femman. Ska de också bli tonårspojkar som inte vågar vara sig själva av rädsla att bli utsatt och utanför? Ska de också begränsas av den löjligt trånga mansroll som ännu ses som den enda rätta i alla fall i tonåren?

Det är en tunn liten bok Hampus Nessvold har skrivit. Det gör att många kommer att orka ta sig igenom den. Bra, då alla borde läsa Ta det som en man och fundera över varför vi fortsätter att begränsa våra ungdomar. Jag blir både väldigt ledsen och väldigt glad över att läsa den. Helst vill jag självklart att killarna själva ska läsa, för att förhoppningsvis känna att det finns fler sätt att vara en kille på. Sedan vill jag att papporna ska läsa, för att förstå vilka viktiga förebilder de är. Så vill jag att lärarna ska läsa, för att inte bidra till att upprätthålla myten om den stökige killen. Av samma anledning behöver politikerna läsa. Och mammorna så klart, som inte själva varit tonårskillar och även om de säkert brottats med sin identitet har de inte gjort det på samma sätt. Detsamma gäller tjejerna. Och sedan önskar jag att någon skrev deras version av Ta det som en man, så att alla kan få samma förståelse för det andra könet, som Nessvolds bok gav mig.

Det finns förresten en spotifylista kopplad till boken. Ett soundtrack till den sanna (?) manligheten. Det får bli mitt soundtrack på väg till jobbet imorgon. Sedan planerar jag att lyssna på Hampus Nessvold på Bokmässan. På Kulturkollo har jag sammanställt seminarier med fokus på ungdomsböcker.

Läs också:

6 comments

  • Detta är en bok jag har hoppas på att få läsa just för att han vill berätta för alla att man måste våga att visa vem man är (det gäller ju både unga och gamla män som kvinnor). Just Hampus har jag sett mycket på Youtube där han har försökt sprida detta budskap, och när jag i våras fick höras om att denna bok skulle komma tyckte jag som du hoppas alla läser den och får en förståelse. (Du har skrivit så bra, jag klarar inte alls beskriva vad jag menar, men hoppas innebörden kommer fram).
    Camilla recently posted..Hjärtlös av Marissa MeyerMy Profile

    • Jag är ju så gammal eller obildad att jag inte hade koll på Hampus Nessvold alls. Kopplade inte att ”hans” William är William Spetz. Nu när jag fått bättre koll är boken om möjligt ännu viktigare.

  • Jag har också läst den här boken och gud, vad jag håller med om din text! Den stökiga störiga mansrollen är ju inte bra för någon, varken på individ- eller samhällsnivå, så varför skulle vi underlätta för den och skapa ännu mer våld och ohälsa.

    • Vi borde helt klart rädda oss alla från den störiga mansrollen istället. För mig var det något av en ögonöppnare när han skrev om hur otroligt svårt det var att bryta mot denna enda norm som tonåring. Jag har tänkt att det borde blivit lättare, men det här är knappast en lastgammal typ som beskriver verkligheten.

  • Karina

    Känns som ja skrivit texten! 😀 Fast du gör de så klart bättre… Men samma åsikter! 🙂

  • Pingback: När det normala börjar ifrågasättas | enligt O