Meg Rosoff tog mig med storm

Flera gånger har jag försökt läsa böcker av Meg Rosoff och det har ärligt talat gått sådär. Jag vet inte vad det beror på egentligen, men vad jag vet är att jag måste ge henne minst en chans till. Meg Rosoff var nämligen den som stal mitt hjärta under LitteraLund. Denna frispråkiga, spontana och otroligt roliga kvinna gjorde ett enormt intryck. På instagram skrev jag att jag vill bli som Meg Rosoff när jag blir stor och det vill jag verkligen. Rosoff själv påpekade flera gånger att hennes böcker är ganska långsamma och svårlästa och kanske handlar det helt enkelt om att ge dem tid.

Rosoff framträdde två gånger under konferensen. En gång tillsammans med en annan ALMA-pristagare, Kitty Crowther och en gång i samtal med Daniel Sjölin.

Kitty Crowther var en annan härlig människa och ännu en författare jag inte läst något av. Hon skriver för yngre barn, men jag blir ändå sugen på att testa. Det var helt klart en upplevelse att lyssna till dem båda. Hon talar om hur hon fick veta att hon vunnit ALMA-priset 2010. Detta efter att hon bett Astrid om priset varje dag väldigt länge. Pengarna var absolut inte allt, men gjorde att hon kunde förändra sitt liv på ett sätt som hon önskat länge.

Meg Rosoff var förra årets vinnare och dessförinnan var hon helt säker på att hon aldrig skulle vinna priset. Hon tänkte att juryn gav henne det för att de tyckte synd om henne, eller att de var väldigt oense och endast några få egentligen ville ge henne det. Nu när Wolf Erlbruch, den hon hade som favorit, också fått priset känner hon sig lite bättre.

Jag av nog inte riktigt förstått hur viktigt ALMA-priset är. Rosoff och Crowther talar om hur fixerade andra är vid prispengarna och visst är det fantastiskt att få pengar för att kunna fortsätta göra precis det de vill. Det ger också status åt barn- och ungdomsboksförfattare, vilket definitivt saknas nu. Rosoff talar om hur man inte ses som en ”riktig” författare om man skriver för barn och unga, utan ses som någon som inte kan skriva för vuxna. Då glömmer man hur viktiga böcker för barn och ungdomar är, men att det egentligen är tröttsamt att behöva försvara sig och sina böcker. Det är ingenting som författare som skriver för vuxna behöver göra. De får frågor om sin senaste bok, inte om vilka som ska läsa den. Märkligt egentligen då barn- och ungdomsböcker är så otroligt viktiga. Det vi läste i barndomen har format oss, våra hjärnor och hur vi ser på världen. De blir en del av våra minnen.

På fredagen mötte Meg Rosoff Daniel Sjölin. Han är verkligen ingen favorit och på Stockholm Literature tar jag ofta lunch när han ska leda ett seminarium. Detta för att han har en tendens att ta över, så att samtalet kommer att handla om honom istället för den intervjuade författaren. Lite rädd var jag när han startade med en monolog, men att ta uppmärksamheten från Meg Rosoff är helt omöjligt. Istället utvecklades mötet till ett riktigt härligt och roligt möte och jag insåg Sjölins storhet, som faktiskt är att våga vara ärlig och ibland utlämnande. Det krävs helt enkelt att han möter en jämlik.

Meg Rosoff skrev sin första bok när hon var 46 år. Innan dess arbetade hon på reklambyrå. Ett yrke som hon driver med väldigt mycket. Det märks att hon är glad att hon lämnat den världen. Över huvud taget driver hon mycket med andra, men på ett smart och roligt sätt. Kanske för att jag håller med henne. Som att det är synd om Trump som växte upp helt utan böcker och endast formats av Fox News.

Sjölin och Rosoff diskuterar också evolutionen och konstaterar att den har sina brister. Egentligen är mångfald bara en massa arter som försöker undvika döden, säger Sjödin och Rosoff håller med. Allt var helt okej så länge människor var samlare och jägare, men sedan blev vi slavar under vetet. Patriarkatet började med vetet alltså. Kapitalismen som sådan är ett vansinnigt påfund, som Rosoff säger.

Bristerna i vår värld gör att Rosoff har svårt att tro på gud. Eller hon är faktiskt helt säker på att hen inte finns. Det hon tycker är intressant är hur någon kan ha en tro med tanke på det kaos som världen består av. Kanske beror det på att gud faktiskt är en lat tonårskille, som i hennes bok I begynnelsen var Bob. Troligen hade han flera år på sig att skapa världen, men var lat och var tvungen att fixa det lite halvtaskigt på sex dagar. Det är inte fantastiskt att Gud skapade världen på sex dagar, det är fruktansvärt. Världen vi lever i är inte perfekt. Långt ifrån. Det betyder att skaparen inte heller är det.

Rosoff och Sjölin diskuterar vuxna i barn- och ungdomsböcker. Att de ofta är förenklade, stereotypiska och ganska ointressanta. I Om jag försvann försökte Rosoff skapa en annan sorts vuxna. Alla har monster inom sig eller under sin säng, det är bara det att vi som är vuxna som inte vågar tro på dem. Det omedvetna är viktigt, menar hon och vi måste våga inse det. Vi bygger murar för att känna oss trygga, men det hjälper inte.

Vem passar Rosoffs böcker för? Handlar det om att de som uppskattar ungdomsböcker fortfarande har sin inre tonåring nära sig, eller är det så att det är dumt att kategorisera böcker? En annan teori är att medelålderskrisen har mycket gemensamt med tonårstiden. Tendensen att ifrågasätta sig själv, sitt liv och sina val. Kanske är det därför fler vuxna borde läsa böcker för tonåringar.

Ett helt fantastiskt samtal och en total förälskelse för mig. I Meg Rosoff då. Sjölin har en bit kvar till den nivån. Nu ska jag börja läsa. Vilken av Rosoffs böcker ska jag börja med och varför?

Läs också:

10 comments