Kanonkalendern del 12

Jonas Gardell har skrivit många bra böcker och länge har skolelever läst hans En komikers uppväxt. Inget ont om den, det är en riktigt bra bok, men jag vill istället lyfta fram hans trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Vi diskuterade i helgen hur många förändringar, som nu känns självklara, som faktiskt gjordes ganska nyss. Sexuella relationer mellan två vuxna av samma kön legaliserades visserligen 1944, men fram till 1979 betraktades homosexualitet som ett sjukdomstillstånd. Rätten att ingå registrerad partnerskap finns sedan 1995 och äktenskap sedan 2009. Fortfarande är det dock många som tycker att det är väldig kontroversiellt att samkönade par får vigas i kyrkan. Även samkönadeadoptioner, som ändå varit tillåtna sedan 2003, ses ofta som någon mycket provocerande. För mig är det svårt att förstå hur kärlek kan provocera så, men det gör den fortfarande. Mycket har ändå hänt de senaste åren.

Den tid som beskrivs i Torka aldrig tårar utan handskar är i år räknat inte så långt borta, men på många sätt är det en helt annan värld. I centrum av den världen fanns kärleken, sjukdomen och döden, som de tre delarna i trilogin representerar. Äntligen vågade man älska den som verkligen var den sanna kärleken, inte alltid offficiellt ännu, men mer än tidigare. Skammen är dock inte borta. Speciellt inte familjens skam, som visar sig genom försök att dölja sina barns rätta jag.

Första delen Kärleken inleds i september 1982, då Rasmus går av tåget i Stockholm. Han har flytt det lilla samhälle där han växte upp och nu ska han leva livet på riktigt. Det sanna livet som sig själv. Inte är det okomplicerat, men det är hans liv och han lever det fullt ut. När han träffar Benjamin upplever han för första gången den sanna kärleken. Benjamin tillhör de som inte kan berätta för sin familj. Han är uppvuxen i en familj som tillhör Jehovas vittnen och där finns det inte plats för någon homosexualitet. Tillsammans skapar de ett liv med nära vänner, där deras kärlek ses som det finaste som finns, precis som det ska vara.

Jag väljer att ha med Torka aldrig tårar utan handskar i min kanonkalender, för att vi aldrig får glömma att vissa rättigheter i dagens samhälle inte varit självklara så länge. När tolerans mot olikheter blir mindre är risken stor att rättigheter försvinner. Det börjar med grupper som anses avvika från normen, men slutar inte där. Vi får aldrig sluta kämpa för ett samhälle som står för allas lika rättigheter.

 

Läs också: