Samanta Schweblin och Jerker Virdborg


För mig är Samanta Schweblin en ny bekantskap, men efter att ha läst om hennes senaste bok Räddningsavstånd, blev jag väldigt nyfiken. Hon samtalar här med Jerker Virdborg, en författare jag inte läst något av på väldigt länge. De talar om sin gemensamma fascination för mörker och spänning, en existensiell spänning, snarare än en rent traditionell spänning som finns i thrillers. En spänning som låter oss närma oss avgrunden och sedan kunna ta sig tillbaka med en information som lugnar oss. Hon berättar en historia om sin farfar, som under ett krig tittade in i motståndarnas läger och sedan kunde ge sig tillbaka med viktig information som hjälpte honom och andra Så tänker hon på sina böcker att de kan vara obehagliga, men ge någon slags trött.

Just mörkret och kopplingen mellan författarna utvecklas, då Scweblin kopplar Virdborg till en bok av David Lynch Den gyllene fisken, där han talar om att det gäller att fiska i djupet för att få upp de vackraste och största fiskarna. Hon frågar Virdborg hur han gör när han fiskar. Virdborg talar om hur vår värld har förändrats i Skandinavien och hur han ville gräva där det kan göra ont att gräva. Han håller med om Lynchs metafor om fiske, då han säger sig lätt märka när författare bara fiskar på ytan och faktiskt kan provoceras av det. Schweblin håller med och säger att hon slutar läsa om hon inte tycker att det hon läser är angeläget. Att det är att leka med läsaren och slösa bort hens tid att inte gå på djupet. Mörkret är nödvändigt för djupet. 

Läsaren och författaren sluter en pakt, där det är viktigt redan från första sidan att berättaren är skicklig och inte använder för många onödiga ord. Det räcker med att skriva vit, du behöver inte skriva väldigt, väldigt vit. Det är helt onödigt, säger Schweblin.

Virdborg leder in samtalet på film och stil, då båda studerat film och verkar ha samma förebilder, som t.ex. Lynch. Även den litterära stilen delar de. Inget ska vara onödigt. Håller du med?, frågar han. Plötsligt blir Schweblin så engagerad att hon börjar prata på engelska, något hon inte tänkt göra. Virdborg talar engelska, hon förstår, men svarar på spanska. Nu vet hon att det går, men fortsätter efteråt på spanska. 

Det visuella i filmen har påverkat litteraturen. Inte bara rent visuellt, då visuell litteratur är något annat. Makten i språket är det visuella, att vi ser det skrivna framför oss. Många spanska författare avbryter handlingen för att beskriva, medan de nordamerikanska är mer indirekta när de beskriver, något som påverkat hennes skrivande. Läsaren ska själv få skapa sitt rum, inte behöva läsa beskrivningar om hur saker ska se ut. 

Virdborg kopplar det hon säger till Schweblins senaste bok Räddningstillstånd, som nyss fått en fin recension i DN. Hennes berättelse är skriver i presens och utspelar sig på ett sjukhus. Det som hänt har redan skett, men eftersom huvudpersonen inte minns, blir perspektivet att det händer just ju när minnena ska återfås. Schweblin säger att det tog lång tid för henne att komma fram till hur hon skulle skriva historien. Hon visste vad som skulle hända, men inte hur hon skulle berätta det. De första styckena är väldigt viktiga. Hon kan arbeta i några månader med just dessa stycken. Om man lyckas få till det i början, blir det lättare att sedan komma vidare på det sätt som man vill. Att hitta Davids röst var viktig och det tog tid. 

Virdborg tänker länge innan han börjar skriva och det är viktigt för honom att hitta stämningen. Han vet vart han är på väg och skriver sedan ganska snabbt när han väl tänkt färdigt. Det blir lite skillnad när det är längre texter, då behöver texten få leva mer sitt eget liv. Han jämför det med att duka ett bort för middag och sedan bjuda in andra när de är riktigt, riktigt hungriga. Han dukar sitt bord ordentligt innan han sätter sig ner för att skriva och då är han verkligen utsvulten och skriver snabbt. Men vad gör du om du märker om något saknas, säger Schweblin, som en kniv eller så? Är det bara en kniv är det lugnt, säger Virdborg, men fattas en hel rätt är det värre. 

Schweblin ställer en personlig fråga till Virdborg hur han började bli beroende av litteratur och fick ett behov av att skriva. Han vill ändra ordet till fiktion och menar att just fiktionen var riktigt viktig för honom redan som litet barn. Först genom lek, men senare genom skrivande. Fantasin har stor betydelse i båda fallen. Att han hade tillgång till böcker och läsning väldigt tidigt påverkade självklart också. I skolan skrev de mycket och när han läste det han skrivit för andra tyckte de om det. Skrivandet blev en stor frihet för honom. 

Schweblin talar om att det var ganska likt för henne. Hon berättade för sin mamma, som skrev ner berättelser innan hon kunde skriva själv. Som elvaåring hade hon en kris då hon funderade mycket över sanningen och att det var jobbigt att den inte var objektiv. Hon slutade tala vid den här tiden och svarade inte alls på tilltal. Rektorn skickade henne till en psykoanalytiker, för att ”bevisa” att hon var normal. Psykoanalytikern konstaterade att hon var helt normal, men totalt ointresserad av sin omgivning. Sanningen som hon kunde luta emot fann hon i litteraturen. Det blev på så sätt en säker värld. 

Schweblin talar om hur Stockholm är en mycket trygg stad, en av världens säkraste och hur Virdborg skriver om rädslan för hur den försvinner. Han konstaterar att vi troligen skulle tycka att vi befann oss i en totalt overklig värld om vi kom till Sydamerika. Säkert, säger Schweblin. Och det blir avslutet på detta mycket trevliga och intressanta samtal. 

Läs också: